### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #056 - Dagar i regnet ] _____________________________________________________________________ DAGAR I REGNET Dagen vaknar nu. Jag lyssnar på dig när du andas. Det är dags att göra som dagen så jag skakar dig, viskar i ditt öra. Du slår upp dina ögon för mig att drunkna i. Rycks upp ur drömmen i en kyss. Vi klär på oss den morgonen, du och jag. Ser på varann, så som vi är. Dagen ska ägnas åt en vandring genom en stad. En plats jag ska visa dig, något jag återvänt till många gånger, där det finns minnen av hur det varit förut. Mår bra, hålet finns inte här just nu, för jag är med dig. Gatorna är fulla utav människor, folk som du och jag. Men få kan säga, att de inget mer önskar. Det kan vi, för just dessa dagar, är för oss allt man kan önska, även fastän det regnar och det inte känns som sommar alls. Det finns en annan värme, den som kommer inifrån. Som vi skapar genom att vara nära, se på, bara vara hos. Tiden vi har tillsammans är knapp, det behöver jag inte förtälja, för vi båda vet, och vi båda frågar; hur dagarna kommer te sig utan din hand i min. Dagen ska komma då vi skiljs åt. Det tynger mig, men det inger också hopp. Om underbart måste sluta i slitande smärta så måste och slitande smärta sluta i underbart? Därför när vi vandrar på stadens gator och vi bara har några dagar kvar kan jag få mig själv att skratta. Jag ler åt dig när du letar efter något du själv inte vet vad. Ändock fann du vad du sökte och bad mig blunda. Du sa att jag skulle känna doften av det och lämnade mig en minut. Jag hoppades på en ros, så vad jag kände när du kom tillbaka förvånade mig, du bjöd mig på mat. Jag rodnade för jag visste att du visste vad jag trott. Att en simpel hamburgare kunde smaka så himmelskt, något jag förut aldrig funderat över men med rätt sällskap blev så självklart. Regnet föll mot biltaket på vägen hem. Det jag velat visa dig var inte kvar, jag kunde inte längre se det, inte så som jag mindes det. En känsla som den var inte riktig rätt nu, kunde inte längre se tjusningen i den. För jag har sett det ljuva, det underbara, hur kan jag jämföra något så vackert som vi har med ett ting? Ett ting som inte bidragit med mer än förnöjelse under några minuter för att sedan över gå i förödmjukelse när man inte längre kunde se det med stundens hänförelse. Hur kan värde mätas i papper och papper i tyg? Därför åkte vi hem, medan regnet smattrade mot taket och vi glider fram genom vattenpölarna när vi förenas i en kyss. Offra livet för en kyss när man kan ha en miljon femton minuter senare? Galet skulle många säga, dock inte vi. Vi frågar oss istället om det är värt att vänta femton minuter på att få röra vid sin älskades läppar. Vi log ännu en gång mot varandra när vi klev innanför dörren, nyss hemkomna. Jag såg hur dina bruna ögon studerade mina drag. Jag har ofta undrat vad du har tänkt när du har sett det bruna håret och de blå ögonen, om du någonsin funderar på varifrån mina leenden kommer, läpparna som du smakar så ofta, ser på så förundrat. Ditt hår, som alltid faller ner i ögonen på dig, ser aldrig riktigt nyklippt ut, till skillnad från mitt. Alltid i ordning gjort, som du älskar att röra till, vet inte om jag hatar det eller älskar det. Men det har aldrig spelat nån roll, mitt hår är bara en liten del av världen, en obetydlig sådan. Din hud har tagit färg utav solens strålar, den är gyllene och värmande. Munnen din ser ut som om den är formad efter en vind, lekande och mjukt. Grekernas gudar måste ha inspirerat till din näsa, för den såg ut som på de vita statyerna, något som en hand har slitit med i dagar för att få som den önskats. Dina ögon är stora, nästan skrämmande när de studerar intensivt. Som lampan vilken lyses i ansiktet under ett polisförhör, men kanske hade jag redan blivit dömd till ett brott. Kanske var straffet att älska. Dömd till att älska dig, ett livstidsstraff. Och jag blir förhörd av dina ögon under dessa dagar, dessa regniga dagar. Du är längre än jag. Du reser dig på ett sätt jag aldrig tidigare skådat någon göra. Med elegans och smidighet rör du dig men du stannar alltid till, funderar på vart du egentligen är på väg, både när du går och när du tänker. Så som vi alla, men med mer än bara funderingar. Du söker ständigt. Jag vet inte vad du letar efter men jag önskar att jag kunde hjälpa dig att hitta det. Du får mig att skratta. Ingen har trängt in under mitt skal som du. Rört om allting så att luften fick plats och lät mig andas. En gång så instängd att det enda jag visste säkert var mitt namn. Ett namn som fått ett nytt uttal nu. Många hade skrattat åt våra tårar, men hur kunde man begära att de skulle förstå att du gör mig hel, inget hål, och jag renar dig. Alla ord som sagts betyder så lite. Hur kan man förklara? De ber om svar på frågor som varför, när de egentligen bör ställas som varför inte. Varför kan inte två älska utan spott och spe? Ska avstånd få avgöra hur stor en kärlek är? Däri låg problemet hade jag fått höra, att vi inte sågs varje dag, att vi inte kan träffas närhelst det skulle behagas. Att ett vatten håller oss isär. Detta vatten, hur kunde det få bestämma vad som finns? Du är nu vad som ger mitt hjärta en takt att slå efter, följandes ditt. Maten reddes i en hast och åts lika fort. Samtalet var lika sprudlande som alltid och vi log. Ibland behövde vi inget säga, kändes som om allt var sagt.En stund av tystnad gav dig tid till dina funderingar som jag senare släpptes in i och vi var tillbaka i samtal igen, som tystnad aldrig varit. Vi hade inte sett så mycket på TV som jag trott. Med dess repriser var det inget man längtade till. Jag hade fel. Konstigt kan tyckas att tristessen ledde till ett skratt, ett som vi båda stämde in i, kanske för att skämten kanske var fyndiga, kanske för att de egentligen helt saknade poäng. När kvällen skakade hand med natten såg dig sitta där på sängkanten och le mot mig. Kände hur varm jag blev. Drog mig närmre intill för att höra dina andetag, log försiktigt tillbaks. Du lade din hand på min axel och smekte nedåt min arm. När du fattade min hand rann allt motstånd ur mig. En kyss, två älskare. Att få känna din tunga nudda vid min, lägga mina armar runt din rygg för att fösa dig närmare, veta att det är vi tillsammans. Du kommer inte släppa mig. Inte förrän tiden är slut. Vi ska ut på en resa och har bara precis bestämt vart vi ska. Tränga djupare in, in i njutningen, kravla oss igenom älskog och springa upp mot högre höjder. Tiden hade förvandlats till sand som obemärkt rann genom mina fingrar för att inte riktigt finnas förrän den försvunnit. Därför blev jag så förvånad när jag tänkte efter, vad det var för dag. Hur kunde alla planer blivit till minnen av dagar som nyss varit? När natten led mot morgon lekte jag med ditt hår. Log åt slingan som ideligen föll ner i din panna. Lade mig ner intill dig och lät mig hållas om, bli kysst och försäkrad om att allt skulle ordna sig. Jag kände mig ensam den morgonen, sömnen verkade vara din tröst, inte mitt sällskap. Trodde att tårarna jag fällde gick dig förbi. Kunde jag ha haft mer fel? Att du kände saknad som jag trots att vi låg bredvid varandra. Hålet jag haft inom mig gjorde sig påmint igen, nu när det blev så tydlig. Du skulle åka om mindre än ett dygn. Solen sken en stund när vi åt frukost. Studerade dig när du packade. Försökte tro att du stannade bara du inte fick ner dina saker i väskorna. Suckade och gick ner för att köpa bröd. Ville inte att du skulle bli hungrig på din resa. Jag visste att du inte skulle äta mackorna jag gjorde åt dig, men jag gjorde dem i alla fall. Mest för att göra nåt, vad som helst. Så vi sa inte så mycket om det, bara att du ville ha ost, inte skinka. Dina väskor stod klara. De var tre. Alla lika svarta. De passade i varandra. Ganska larvigt tyckte jag. Vem reste med en resväska som var packad med två andra resväskor? Du log mot mig när jag sa det. Jag visste ju också att det var lättare att ha dem så. Särskilt i en lägenhet så liten som min. Jag tyckte om den dock, den passade mig. Detta hjärta slog som vanligt, men i övrigt var jag som borta. En staty stod på perrongen. Kunde den statyn vara jag? Tiden var utsatt sedan så länge. Ändå hoppades jag att klockan på väggen där skulle stanna. Såg på dina jeans och höll dina händer. Dessa som smekt, letat och funnit. Vågade inte se in i dina ögon. Visste vad de bad om, viskade och skrek. Jag kunde inte åka nu. Jag hade sagt det så många gånger, menat det kanske ännu fler. Ändå stod jag där och packade i mina tankar, kanske skulle jag hinna hem och hämta åtminstone en tandborste och underkläder. Vetandes att det bara fanns ögonblick, ögonblick av hopplöshet. Ett av dem önskade jag att tåget skulle komma, så att dessa ögonblick kunde ta slut. Men jag ville ha dig med mig en stund till. Bara en liten stund till... Vad jag såg var ett monster. Ett monster med för många ögon. Ett monster som skulle ta dig, ta dig bort från mig. Regnet blandades med mina tårar. Håret ditt klibbade mot din panna. Strök bort en slinga, en sista kyss. Den smakade salt av alla tårar och var blöt av regn. Såg efter dig, hur du gick in. Blundade hårt försökte sjunka genom jorden. Knöt mina nävar i hopp om att naglarna skulle lämna märken så att jag kunde veta att jag fortfarande levde. Monstret lämnade mig, med dig i. Någonstans bland alla barnvagnar och resväskor. När jag inte längre kunde se vart du svängde vände jag mig om. Ville att någon skulle förklara, på ett sätt jag kunde förstå! Sökte med blicken efter den plats där vi stått, fingrade på ringen. Kysste den. En bit av mig log trots allt. Jag hade funnit, funnit dig, du underbara som gav mig mer än vad jag kunde önska. Hålet började gräva sig fram i mig igen, det hål som kom fram när jag var utan dig. Utan dig... Det gnagde i mig när jag satt där och såg alla dessa människor vandra förbi. Skatorna hoppade fram och tillbaka på jakt efter dränkta smulor. Hur länge kunde jag sitta här? Varför kunde jag inte gå hem? Var det för att lakanen luktade som vi, inte som jag? Jag var dyngsur, tror att jag i själva verket väntade på dig att komma tillbaka. Något måste ju få mig att gå härifrån, nu när mörkret började falla. Blundade så hårt, vet inte hur länge, men någon kom till slut. En knackning på min axel väckte en glimt a hopp. Slog upp mina hoppressade ögon och såg, till min förvåning, och kanske också lättnad, mamma stå där. Av alla så var det hon som visste att jag satt där. Hon följde mig hem. Hon kokade te och hämtade torra kläder, viskade på sitt vis, men sin mammiga röst "Lilla gumman", klappade om mig och gav mig en smörgås. Hon tog en tugga av sin egen och sa "Du ska veta att det gör ont, men det blandas" hon såg på mig, genom mig "det blandas med andra saker, det fina kommer upp till ytan, då är det inte så där" en tung suck "hemskt längre." Jag knöt min näve över magen där det grävde, ibland trodde jag det sprängdes också. Lyfte på blicken, viskade "jag vet bara inte hur...hur kan jag vara nu?" öppnade min hand igen och la den på bordet, pillade på duken "varför måste jag vänta, när jag vet vart jag ska? Vem ställde stoppskylten där?" Med de sista orden dunkade jag i bordsskivan så att min kopp välte, mamma rusade upp och hämtade en trasa. Hon torkade, tog min hand och sa "det var du, flicka lilla, du som bestämde att den skulle stå där. Men det är inte du som kör, det är vi alla som gör, du bara tvingas vänta där tills det är dags att flytta på den, du kan försöka själv, men det är lättare att vänta på hjälp". Jag visste att hon hade rätt, ingen skulle hjälpa mig med någonting just nu, jag tror inte ens att du skulle det när det väl kom till kritan, inte så till fullo som det behövdes. För du visste lika väl som jag att jag inte riktigt var redo, inte kunde än. Mamma gav mig en kram innan hon gick hem. Morgonen var en lättnad. Trots att jag suttit på den där bänken så länge var jag inte trött. Ville inte äta. Väntade, väntade länge. Du ringde när du kommit fram. Det kändes lite bättre då. Smakade saltet från vår sista kyss. Du log. Hörde det. Vi log tillsammans. Varje gång jag hör dig får jag en liten bit att laga mitt hål med. Men bitarna kommer aldrig falla på plats förrän jag kysser dig igen. Jag värker efter dig. Vill att du ska veta det. Men trots allt så är det ju den sanna kärleken som bringar mest smärta men också den äkta lyckan och som håller om oss när regnet faller. ____________________________________________________________________________ uXu 1999 Av Laura Aurora 1999 uXu ____________________________________________________________________________