### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #054 - Kort om Kants moralfilosofi ] _____________________________________________________________________ Kort om Kants moralfilosofi av Speed Devil Show Detta är en sammanfattning av Kants moralfilosofi. Den duger inte som grund till någon genomgripande analys, eftersom den enbart ytligt redogör för ämnet, men kan med fördel stjälas, kopieras och lämnas in i eget namn om nu du inte orkar skriva allt detta själv. Enligt Kant skulle du då visserligen handla omoraliskt, eftersom ditt motiv är att dupera folk. Och vill du veta varför han anser detta så är det bara att läsa vidare... För den akademiska moralfilosofin har Immanuel Kants "Grundläggning av sedernas metafysik" haft stor betydelse.(1) Även om de konkreta svar Kant gav i ämnet successivt har bleknat, är hans ambition och metod fortfarande aktuell. Kant ville nå den solida och sanna moraliska kunskapen, den som är befriad från tvetydigheter och inte går att ifrågasätta. Men perioden av sjuttonhundratalets filosofi som Kant levde och verkade i präglades i allmänhet av skepticism. Man ifrågasatte huruvida det var möjligt att finna någon säker kunskap vad gällde moralen, och svarade som oftast att det inte föreföll möjligt. Kant menade att skepticisterna hade fel, men inte för att de inte letat tillräckligt efter kunskapen, utan av anledningen att de letade där den ändå inte gick att finna. Deras pessimistiska inställning var ett resultat av vad Kant ansåg var tidigare misslyckanden i filosofihistorien. Äldre filosofer hade försökt grunda moralen i spekulationer omkring antingen någon transcedent ordning som människan med sin begränsade kunskapsförmåga ändå inte kan nå fram till - eller genom att observera och analysera empiriska företeelser, vilket var lika förkastligt då människorna ytligt sett upplever världen så fördomsfullt annorlunda från person till person att ingen gemensam nämnare någonsin kan uppstå. Den säkra kunskapen om moralens väsen var att finna i människan självt, i det som Kant ansåg förenade oss alla oavsett hur olika vi annars är: vår förmåga till objektiv rationalitet, som vi kanske inte alltid använder oss av, men i alla fall _kan_ bruka; vårt rena förnuft, det som är befriat från subjektiva önskemål och fördomar. Att finna och bringa ordning i den kunskapen var inte bara möjligt, utan även högst nödvändig. För utan den förblir allt prat om moral inget annat än ett lösryckt hopkok av diverse ogrundade åsikter som aldrig kan ge några definitiva svar. Önskar vi verkligen veta vad vi bör göra är det av största vikt att vi kommer bort ifrån alla förfelade spekulationer.(2) "Grundläggning..." vill sätta moralen på en säker grund. Spörsmålet är dock rent teoretiskt, utan några större försök till mer omfattande substantiella frågor och svar.(3) Boken är uppdelad i tre delar, där respektive avsnitt analyserar och argumenterar ett specifikt område. Delarna är relativt oberoende av varandra, men bygger tillsammans upp helheten av Kants teori. Den första delen handlar om _värde_, vad det egentligen är vi prisar när vi i vardagslag säger att en handling är moralisk. Utifrån detta formulerar Kant en moralisk lag, men hävdar i andra delen att det inte är säkert att vi någonsin har följt den. Däremot menar han att vi i egenskap av _rationella_ varelser bör följa den lagen. Tredje delen vill visa att vår den moraliska lagen och vår rationalitet intimt hänger samman med huruvida vi har en _fri vilja_ eller inte. * Första delen: värde Kant inleder undersökningen av moralens väsen med frågan vad som är "obetingat gott" - det vill säga gott i kraft av sig självt allena. Undersökningen tar i enlighet med Kants metod sin plats i förnuftet; vi kan, genom att vi är rationella varelser, komma fram till svaret genom en noggrann objektiv analys av våra vardagsföreställningar på området. Är det kanske - som människor i allmänhet ofta lite för hastigt svarar när frågan kommer på tal - hälsa, rikedom, vänskap, kunskap, eller liknande? Nej, menar Kant; dessa ting kan mycket väl missbrukas för onda syften. Den rike kan spendera sina pengar på vapen i syfte att demolera världen, den hälsosamme kan utnyttja sin styrka till slagsmål, kunskap kan producera effektiva tortyrmetoder, och så vidare. Dessa ting är uppenbarligen betingat goda, de blir först goda när de förs fram till tillägg till något annat. Moraliskt goda företeelser och handlingar har ett visst värde, de genomsyras av det obetingat goda. Om detta nu inte är exempelvis rikedom i sig självt, är det _effekterna_ av rikedomen som är detta goda? Blir rikedom gott när det leder till de bästa konsekvenserna för världen? Även här blir svaret negativt. För vi klandrar inte den rike som av misstag spenderar sina pengar på något denne tror är ett gott ändamål, men sedan visar sig vara förkastligt. Vi anser fortfarande att handlingen genomsyrades av det obetingat goda, även om den ledde till katastrofala konsekvenser. Samma sak gäller omvänt: vi prisar inte den som med ont uppsåt försökte få till stånd dåliga konsekvenser, men av misstag eller okunskap råkade framkalla goda sådana.(4) Det obetingat goda ligger istället just i uppsåtet. Det vi prisar är _motivet_ bakom handlingen eller företeelsen - att den är utförd i enlighet med "en god vilja", att aktören medvetet vill göra gott.(5) Men de genuint moraliska handlingarna måste dock vara baserade på motivet att vilja göra gott i ett visst syfte. Vilka syften som helst - viljans godhet riktad hursomhelst mot vad som helst - duger inte. En affärsman som avhåller sig från att lura sina kunder enbart i syfte att upprätthålla sitt rykte räknar Kant inte som moralisk. Hans vilja är god, men bara vad ankommer honom själv, och det räcker inte. Men även den som handlar med hela mänsklighetens väl och ve i åtanke behöver inte nödvändigtvis vara moralisk. En person som hjälper folk för att han känner för det kan mycket väl - när handlingen utförs - ha en genuin altruistisk önskan att göra gott, men _baserar_ detta på blott en känsla att göra så. Detta duger inte heller, anser Kant, eftersom denna person skulle inte göra denna handling om inte känslan fanns.(6) Handlingen är möjligtvis prisvärd, men inte mer. Den saknar grundmurad förankring i det genuint moraliska. Det genuint moraliska är inte att bara känna för att handla moraliskt, utan att vilja det, att anse det vara sin "plikt". Först då får handlingen moraliskt värde.(7) Huruvida en handling var utförd utifrån plikt eller inte kan vi finna ut genom att undersöka vilken "medveten avsikt" som förelåg handlingen, dess "maxim".(8) En handling kan utföras av många olika avsikter. Jag kan hjälpa fattiga för att det roar mig. Du kan göra det för att du vill göra vad du anser är rätt. Vi _gör_ båda samma sak - våra handlingar får samma effekter - men _utifrån_ radikalt olika ståndpunkter. Vem av oss handlar moraliskt? Det är inte jag, utan du. Vi finner att ett moraliskt värde föreligger när du handlar, men inte när jag gör det. Detta kommer vi inte fram till genom någon slags moralisk intuition, utan genom förnuftigt övervägande. Det rena förnuftet påbjuder oss som bekant att resonera objektivt och universiellt, och genom detta finner vi att din avsikt var korrekt eftersom den ligger i linje med detta allmänomspännande resonemang; din avsikt kan upphöjas till en allmän lag, som gäller för alla, alltid. Således, handlingar får moraliskt värde när de utförs utifrån pliktskyldig respekt inför en allmän lag.(9) Att handla utifrån "respekt" är att inse lagens gällande rätt och därigenom följa den, inte följa den blott därför att man lösryckt "känner för det". Morallagen blir sålunda att man ska "enbart handla i enlighet med de maximer som kan upphöjas till universell lag."(10) Denna lag är strikt formell, den meddelar bara hur viljans form måste vara beskaffad för att vara genuint god. * Andra delen: rationalitet Även om vi nu funnit och är överens om vad vi anser krävs för att en handling ska vara moraliskt - att den är utförd med pliktskyldig respekt utifrån den moraliska lagen - innebär detta inte att folk i allmänhet handlar på så sätt. Kanske har ingen någonsin gjort det.(11) Vad vårt rena förnuft vid en närmare undersökning kräver behöver inte automatiskt motivera oss att handla därefter. Så, även om vi accepterar morallagen, varför skulle vi följa den? Kant vill visa att det är rationellt att göra så; att acceptera men inte följa morallagen är irrationellt. Allting i naturen följer lagar. Objekt, ting, följer utan reflektion de naturlagar som gäller. Så även människor. Men människor är mer än blott ting - de är även reflekterande subjekt, som utöver de omedgörliga naturlagarna även har möjlighet att följa _representationer_ av lagar. Människan kan med förnuftet reflektera över vad som ses som en lag, och sedan välja att följa den eller inte. Människans förnuft genom detta ett "praktiskt" sådant, som har möjlighet att ställa sig grundfrågan: "vad bör göras?"(12) Lagar för förnuftet som talar om vad vi bör göra är "imperativ", hypotetiska eller kategoriska. Hypotetiska pekar ut vägen för att uppnå vissa specifika mål. Vill jag bli stark, bör jag träna. Vill jag bli mätt, bör jag äta. Jag är naturligtvis fri att göra hur jag vill, men vill jag uppnå ett mål och samtidigt undviker att följa det för situationen lämpliga hypotetiska imperativet handlar jag uppenbarligen irrationellt. Vill jag uppnå ett mål vill jag också vägen dit. I ett mer omfattande perspektiv leder hypotetiska imperativ till en oändlig regress. Vi kan hela tiden fråga oss varför vi ska göra det ena eller det andra. Varför träna? För att bli stark. Varför bli stark? För att... och så vidare. Någon gång måste vi komma till en punkt där vi hittar ett påbud som inte hänvisar till något ytterligare: ett kategoriskt imperativ. Kategoriska imperativ handlar inte om medel till mål, utan säger bara vad vi bör göra, punkt slut. Morallagen är det enda kategoriska imperativ som finns. Ur detta imperativ kan alla moraliska plikter härledas. Och Kant vill som sagt visa att vi reflekterar över och medvetet väljer att följa detta imperativ i den mån vi är rationella.(13) Men morallagen i den första formuleringen sade att enbart handla i enlighet med de maximer som kan upphöjas till universell lag. Detta förefaller en smula innehållslöst. Men Kant menar att morallagen mycket väl kan användas till att utesluta vissa handlingar och påvisa dem irrationella. Tekniken är helt enkelt att föreställa sig hur världen skulle vara beskaffad om vissa maximer universialiserades.(14) Vissa utesluts då på en gång. Kant ger som exempel självmord, falska förespeglingar vid lån av pengar, bortse ifrån sina talanger och girighet. Exempelvis, lånar jag pengar av dig och lovar att lämna tillbaka dem, väl medveten om att jag inte kan det, är min maxim: "låna alltid pengar av folk även om du inte kan betala tillbaka dem". Kan jag rationellt vilja att den maximen upphöjs till allmän lag, att människor alltid lånar pengar av varandra även om de aldrig kan betala tillbaka? Det vore irrationellt, säger Kant, eftersom det leder till "motsägelser". Vad Kant menar med detta är mycket otydligt. Intuitivt kan man kanske tycka att det ligger något i det hela, ungefär som man ibland utan analys accepterar argumentet "tänk om alla gjorde på det viset?" som slagkraftigt. Kant ger själv inget uppenbart svar.(15) Men han säger att även om det - för människan - inte är omöjligt att leva med sådana motsägelser, så kan inte förnuftet rationellt _vilja_ att sådana uppstår; för _det vore för förnuftet att motsäga sig självt_.(16) Kant vill att vi ser på morallagen som bunden till förnuftet liksom naturlagarna är bundna till tingen. Naturlagarna går inte att bryta, tingen kan inte "motsäga" dem. Människan kan även uppfatta representationen av lagar, och kan förvisso välja att bryta mot dem, men bör inte det. Kants andra formulering av morallagen, det kategoriska imperativet, blir därmed: "handla som om din handlings maxim genom din vilja skulle vara en naturlag."(17) Men om nu universialiserandet av vissa maximer skulle leda till sådana besvärande motsägelser, uppkommer tämligen naturligt frågan varför man skulle vilja universialisera dem överhuvudtaget? Vi har inte så mycket annat att välja på. Vårt rena förnuft ledde oss till det kategoriska imperativet, den objektiva universella lagen för moralen som gäller för alla, alltid. Vi är därmed objektivt bundna av morallagen, oavsett vad vi som operfekta människor tillfälligt anser gäller för stunden. Målet för det kategoriska imperativet är i enlighet med sin universialitet alla varelser med förmåga till rationalitet, vilket inkluderar hela mänskligheten. Denna humana människosyn får stora direkt sociala implikationer; ingen bör på något vis offras för andra. Alla människor har ett individuellt värde som är lika stort som alla andras. Utifrån detta härleder Kant ytterligare en formulering av det kategoriska imperativet: "använd mänskligheten, vare sig det gäller dig själv eller andra, alltid som mål i sig, ej blott som medel."(18) Idealsamhället, där alla behandlar varandra och sig själva som mål i sig och ej blott som medel, kallar Kant "ändamålens rike".(19) I detta rike handlar alla så som om de vore lagstiftare utifrån sina maximer och samtidigt laglydiga under dem. Ändamålens rike är givetvis en utopi, men en som vi i våra handlingar bör sträva efter att förverkliga. * Tredje delen: fria viljan För att handla moraliskt krävdes det att vi faktiskt _väljer_ att följa morallagen, det kategoriska imperativet. Men vore vi strikt determinerade i våra handlingar - antingen genom att vi vore slavar under naturlagarna eller för all del våra begär - skulle vi inte kunna göra det valet, och skulle då inte ha någon möjlighet att vara moraliska. För att Kants moralsyn ska gå ihop måste han således slutligen visa att vi har en fri vilja. Frågan om vi har en fri vilja eller inte är ett klassiskt och evigt filosofiskt problem. Ingen har någonsin i egentlig mening faktiskt löst problemet tillfredsställande, och Kant gör inte heller några sådana anspråk. Han nöjer sig med att försöka besvara frågan om vi har goda grunder till _föreställningen_ att vi har en fri vilja. För oavsett vilka benhårda teoretiska argument vi för fram mot viljans frihet så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att praktiskt föreställa sig själv som utan fria val. Ord kommer inte av sig själva ur våra munnar, våra ben promenerar inte iväg med oss åt håll vi egentligen inte vill, jag känner det inte nu som om att jag inte har bestämt mig för att skriva just den här meningen, och så vidare. Så långt verkar vi ha goda grunder till att tro att vi är fria i våra val. Sedan kan man naturligtvis komplicera frågorna ytterligare, men det anser Kant inte behövs. När vi försöker handla rationellt så gör vi trots allt detta utifrån den konceptuella förutsättningen att vi är fria; vi tycker oss välja att göra det ena eller det andra. Det räcker för att kunna hävda att det kategoriska imperativet bör väljas. Om det sedan på ett eller annat sätt skulle visa sig att vi egentligen inte hade någon fri vilja, så spelar det ingen roll i valsituationen, _nu_.(20) --- (1) Publicerad 1785 (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten). Kant levde 1724-1804. (2) Ibid. 4:390; 4:410-411. (3) Dessa sparade Kant till en uppföljande bok, "Sedernas metafysik" (Metaphysik der Sitten), publicerad 1797. (4) Grundläggning... 4:394. (5) Ibid. 4:393-394. Kants inriktning på motiv klassificerar honom "dentolog", och sätter honom i kontrast mot en "teleolog", som intresserar sig för effekterna. Även om man så långt tycker att Kant kanske har en poäng i sin analys behöver man inte helt och fullt anse att detta verkligen är det hela mänskligheten anser. Kant talar i termer av att berätta för "oss" vad "vi" "faktiskt" anser är moraliskt gott, men är det verkligen så? Tyvärr får man nog konstatera att det inte behöver vara på det viset; Kants analys är inte så befriad från subjektivitet som han önskade ge sken av. Kant var en djupt troende pietistisk protestant, och inom den religiösa skolan härskar just uppfattningen om att det är den goda viljan som räknas, inte effekterna av handlingarna; för effekter är ingenting mänskligheten egentligen kan råda över. Vi hamnar ju i paradiset även om vi smäller av en atombomb, bara vi gjorde det med goda avsikter. Så mycket för Kants generalisering. Men detta får vi bortse ifrån just nu. (6) Kant ingår i en dualistisk tradition som uppfattar människan som en varelse bestående av dels ett förnuft med möjligheter att uppfatta och rationellt skapa objektiva ordningar, dels begär som är strikt subjektiva med inriktning på individens egna önskningar. (7) Ibid. 4:397. (8) Ibid. 4:400. (9) Ibid. 4:400-401. (10) Ibid. 4:402. (11) Ibid. 4:406-408. (12) Ibid. 4:412. (13) Vore vi rakt igenom rationella (utan begär och fördomar) skulle det kategoriska imperativet inte behöva vara ett imperativ, utan en ren självklarhet. (14) Notera att Kant inte menar hur världen skulle _bli_, utan hur den skulle _vara_ beskaffad. Kant försöker så långt det går att undvika att analysera problematiken i termer av konsekvenser. (15) Enligt Christine M. Koorsgard är detta ett problem som Kantforskare än idag brottas med. Hon ger tre förslag på vad Kant kan tyckas mena med "motsägelse". Det kan antingen röra sig om en "logisk" motsägelse: lånar vi pengar under falska förespeglingar upphär själva praktiken med lån, vilket skulle göra maximen obegriplig. Det kan även röra sig om en "teleologisk" motsägelse: maximen går emot själva "meningen" med att låna pengar. Eller det kan röra sig om en "praktisk" motsägelse: maximen skulle inte uppnå sitt eget formulerade mål när den universialiserades. (Introduktionen till "Grundwork of the Metaphysics of Morals", Cambridge: Cambridge University Press (1998): xix-xx.) (16) Grundläggning... 4:424 (17) Ibid. 4:421-422. (18) Ibid. 4:431. (19) Ibid. 4:433. (20) Önskar man ett längre svar får man undersöka Kants teori om kunskap (vilken redogörs för i "Kritik av det rena förnuftet" (Kritik der reinen Vernunft), 1781.) Den är dessvärre mycket komplex och egentligen omöjlig att göra rätt för på mindre yta än han själv tar upp i sina verk på ämnet. Men det kan vara värt att göra ett försök. Smärtsamt kortfattat kan man säga att Kant anser det finns två sätt att uppfatta världen: Dels som den är `i sig själv', vilket Kant kallar den "noumenala" världen. Som världen är i sig själv kan vi inte ha någon kunskap (den är "transcendent"), för den mänskliga kunskapen uppstår inte genom att den naket skådar tingen i sig själva. Den mänskliga kunskapen uppstår genom att vi tar in sinnesintryck, filtrerar dessa intryck genom vissa a priori begrepp ("kategorier", det "transcendentala") och sedan med hjälp av vårt förstånd (ej att förväxla med Kants begrepp om `förnuft' - vad gäller det förnuftiga är alla som är rationella lika; vad vi skiljer oss i är just våra olika förmågor att bruka vårt förstånd) organiserar och förstår. Den värld vi uppfattar på detta vis är det "fenomenella" världen, och det är om den vi har kunskap. Den noumenala världen är en förutsättning för den fenomenella, säger Kant, och undviker genom detta drag att bli beskylld för idealism. Den noumenala världen är oberoende av vårt förmåga att uppfatta, men det är inte den fenomenella. Den är interrelaterad till vår kunskapsförmåga; liksom vi kan ändra uppfattning om den fenomenella världen genom att uppfatta den, kan den världen ändras genom att vi uppfattar den på ett eller annat sätt. Kort sagt. För frågan om viljans frihet är detta mycket centralt. När vi observerar den fenomenella världen finner vi ingen frihet, allt förefaller vara styrt av utomstående kausala lagar. Allt som händer har en yttre orsak, inte orsaker i kraft av sig självt (vilket Kant definierar som frihet). Världen, med oss i den, går på i enlighet med sina orsaker och verkan, och dessa ändrar sig inte; för, som tidigare sagts, naturlagarna är omöjliga att bryta. Men som rationella uppfattar vi oss själva som de som skapar möjligheterna till observationerna, tankarna och valen. Vi är i den aspekten fria - eftersom vi just inte kan hitta någon annan orsak _än oss själva_ till att vi uppfattar och förstår det fenomenella; vi förefaller vara delar av både det noumenala och det fenomenella. Detta är inget bevis för att vi är fria, det är bara en vad Kant uppfattar som god grund att tänka sig att det är så. ____________________________________________________________________________ uXu 1999 Av Speed Devil Show 1999 uXu ____________________________________________________________________________