### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #053 - Vad hände med 'Vägen ut'? ] _____________________________________________________________________ VAD HÄNDE MED 'VÄGEN UT'? av THE GNN/DCS/uXu Minns ni "Vägen ut"? Nej, det gör ni knappast. Och gör ni det har ni garanterat missförstått frågan; jag menar inte filmen med samma namn, utan en textfil som jag skrev för åtta år sedan. Det var tänkt att bli en bok, men jag gav upp i förtid efter ungefär 125kb eftersom jag tappade inspirationen. Det ofärdiga verket publicerades så småningom av uXu 1994 (UXU-S011.TXT), och sedan dess har jag inte ägnat det många tankar. Tills för något år sedan, då jag av någon anledning plockade upp manuskriptet ur den elektroniska byrålådan och ögnade igenom det. Det var en ganska märklig upplevelse att läsa en halv bok man skrivit när man var sjutton år gammal, det vill jag lova. Lustigt nog tyckte jag att den inte alls var så dum. Så jag beslutade mig för att ge projektet en chans till. Manuskriptet var ganska uselt skrivet, språkligt sett, så jag tog mig ett par månader och skrev om alltihop. Sedan försökte jag mig på att författa fortsättningen. Det gick oväntat bra. I mitten av sommaren detta år (1999) var boken färdig. Omkring 300 kb lång, och med en ny titel. Jag väntar just nu med spänning på att en lejd illustratör ska skapa ett dussin bilder till manuskriptet. Det lär dröja ett bra tag innan de blir färdiga. Sedan - var, när och hur manuskriptet blir publicerat nästa gång vet jag ännu inte. Men oroa er inte. Ni blir de första som får veta det när den dagen väl kommer. Tills dess, varför inte ett lösryckt kapitel? --------------------------------------- Utdrag ur "MegaStockholms sista dagar": --------------------------------------- ... kontoret i Kommunens palats hade förvandlats till något som liknade en butik för försäljning och reparation av teveapparater, tyckte Elmer. Märkliga tekniska produkter hade anlänt med varubud dagen lång från MegaStockholm och de sex lydstäderna. Män av få ord hade kånkat och släpat apparaterna in på kontoret under Elmers ledning. Det var i de ögonblicken, när han faktiskt fick _säga till_ om vad folk skulle göra, som han kort älskade sitt nya arbete. Männen hade grymtat och gjort som han sagt, T-Moment Analysier till vänster, Cred-a-calcen 7.0 till höger, C-Cortex Extracter ovanpå Izon, Hertz-compilern vid dörren, och så vidare tills rummet fyllts med närmare bestämt sjutton olika apparater. Elmer hade självbedragit sig till den falska tron att det faktiskt var han som fattade besluten och gav order om hur saker och ting skulle ligga till; det fick honom att må lite bättre. Men egentligen var det naturligtvis Kray som stod bakom allting, in i minsta detalj. När kvällen föll valsade Elmer planlöst omkring på kontoret och undersökte apparaterna. Han hade inte den minsta aning om vad de gjorde. Men han låtsades att han visste. Han ponerade, "här är en maskin som gör kakor till frukost, trevligt", "och här är en apparat för att trimma skägg och massera fötter, trevligt". Han sade naturligtvis ingenting om sina självterapeutiska lögner till Kray. Kray skulle bara ha klämt fram en elektronisk suck genom sina högtalare och bett honom att komma ner på marken igen. Och det hade Elmer verkligen ingen lust med. Kray hade tillbringat dagen under ett skynke för att inte bli upptäckt. Argumentet: "Jag är den mest avancerade datorn någonsin tillverkad! Om någon av de där springpojkarna får syn på mig kommer de att göra vad som helst för att försöka stjäla mig, och sådana saker har vi verkligen inte tid med!" Elmer lutade sig över en cylinderformad tingest som klämde ur sig ett blippande läte. Ovanpå den fanns en liten manöverskärm. Han förde försiktigt fram fingret mot en slumpmässigt utvald knapp, men blev i sista sekunden hindrad av Krays domderande röst. "Nej, Elmer. Bara titta, inte röra! Du har ingen aning om hur den fungerar! Så låt bli! Jag vet hur de fungerar, bör jag tillägga (trots att det givetvis är överflödigt), och jag ska instruera dig i deras användningsområden. Men först har du ytterligare ett litet uppdrag att ta uti med. Nej, inte telefonen denna gång. Du ska springa ut och handla en borrmaskin. Det finns en kvällsöppen järnaffär runt hörnet. Ta taxihissen. Så, så, rappa på." Elmer tog på sig hatten och släpade sig ut ur kontoret. Taxihissen tog honom ett kvarter bort. Dörrarna öppnades och han tittade ut i en lång korridor med dörrar och skyltfönster till olika butiker utplacerade längs väggarna. Järnaffären låg strax till vänster. Han skred värdigt in. En robotförsäljare på hjul gled omedelbart fram ur en lucka i väggen och undrade vad den kunde stå till tjänst med. Elmer svarade inte, utan trippade med näsan i vädret vidare in i butiken, som om det vore en självklarhet vad han ville. När ingen reagerade, varken försäljningsroboten eller någon av de få kunder som besökte butiken undrade Elmer om han var osynlig. Han harklade sig och höjde rösten. "Vi är Elmer Van Thoorn", fastställde han högtidligt. Några kunder tittade slött till på honom men återgick snart till sina bestyr med att finna rätt mått på skruvar och spikar. Några av dem skakade till och med på huvudet. Vad är det här för trams? tänkte Elmer. Ingen som helst vördnad inför regeringen! "Vi önskar en borrmaskin", sade han nasalt och rörde handen i en speciell cirkelrörelse som han sett att överklassen ofta gjorde av någon anledning. Försäljarroboten stack blixtsnabbt iväg bland hyllorna och återvände lika fort med en illustrerad kartong i gripklorna. "Detta är vår finaste! Mycket billig!" "Billig?!" ropade Elmer. "Vi struntar väl i vad den kostar!" Han ryckte åt sig kartongen och marscherade ut genom dörren tillsammans med högljudda klagomål rörande pöbelns brist på högaktning. Han kom en meter ut i korridoren, sedan föll en järnbur ner från taket och fängslade honom. Elmer brakade rakt in i järngallret och vrickade näsan. Försäljarroboten rullade ut i korridoren och kraxade någonting om att stöld var ett allvarligt brott. Elmer kokade av ilska och skakade gallret. "Begriper du inte vem vi är din lilla kiselfjant!? Vi är Elmer Van Thoorn!" Namnet sade inte roboten någonting. Inte heller sade det butikens ägare någonting, som pekade på Elmer och kallade honom kriminell. Inte heller polisrobotarna som anlände några minuter senare något till övers för namnet. Polisen portabla åklagare trumfade den portabla försvararen och övertygade deb portabla juryn om att Elmer var skyldig till snatteri, och den portabla domaren dömde till böter. Elmer tjatade om sin storhet, men var tvungen att ge upp och ta emot böteslappen. Gallret reste sig och Elmer fördes in i hissen av polisen, med en förmaning att aldrig mer sätta sin fot i affären. "Det tog då en sagolik tid", sade Kray. Elmer smällde ner kartongen på Krays hölje. "Jag blev behandlad utan respekt!" Elmer hade tänkt klaga länge och väl, i tron att Kray skulle vara intresserad och sedan omedelbart vidta åtgärder för att gottgöra honom för hans umbäranden. Så blev det inte. Kray började istället utstöta instruktioner om hur Elmer skulle koppla ihop apparaterna, konfigurera och kalibrera, testa och kontrollera. Elmer utförde sysslorna utan större entusiasm, och när natten fallit var allt klart. Rummet var en blippande, blinkande och brusande maskinpark. Apparaterna verkade med varandra i en digital symbios, de utböt och analyserade olika data. Vad för sorts data hade Elmer ingen aning om. En tjock svart kabel rullade plötsligt fram från Krays undersida. Elmer betraktade den likgiltigt. "Koppla in mig på kraftnätet!" Elmer gjorde så, utan kommentarer. Sedan rullade ytterligare en kabel fram från Krays undersida. Den var betydligt mindre än den första. "Och nu: den första fussionen!" sade Kray. "Kabeln ska kopplas in i kontakten till den gulliga gula maskinen med de lustiga lamporna ovanför..." "Jag vet att den heter Interphasé! Jag är inget barn!" "... som sagt, den gula maskinen. Sätt igång!" Och som så många gånger tidigare gjorde Elmer som han blivit tillsagd. Han slet åt sig kabeln från golvet och tryckte in den i den sagda kontakten. Inget hördes, inget speciellt märktes. Men Kray var nu ett med hela maskinparken, med tillgång till alla analyser som nu kunde förändras och manipuleras efter behov. Kray kände till alla möjligheter och begränsningar. Alla korrigeringar och finputsningar inför den kommande operationen genomfördes under lika lång tid som det tog för Elmer att för femte gången sucka surt ett par gånger över sättet han blev behandlad på i järnaffären. "Raskt vidare till nästa del! Borren! Koppla in den!" Elmer packade upp borrmaskinen och stod sedan som ett fån och såg sig omkring bland apparaterna. I vilken av dem skulle han koppla in den? Han kunde naturligtvis fråga Kray, men det ville han inte. Han ville kunna själv. Krays tålamod sträckte sig till tio sekunder. "Sladden till borren kopplar du in i..." "Jag vet! Jag vet!" "... elkontakten vid skrivbordet. Du kan koppla ur bordslampan. Det finns ändå tillräckligt med ljus här." "Jag var just på väg!" ljög Elmer. Elmer kramade avtryckaren på borren och den ven till med ett isande ljud. "Jaha, och vad ska jag borra i då?" frågade Elmer med ett obstinat tonfall. "Tinningen." ____________________________________________________________________________ uXu 1999 Av The GNN 1999 uXu ____________________________________________________________________________