### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #050 - Sweety Boop ] _____________________________________________________________________ Daggkåpa av Sweety Boop Jag höll upp burken mot solen och lät strålarna glittra. Jag ställde ner den på bordet och såg på honom. Tittade lite på hans hår. Jag ville rufsa till det. Men det hatade han, så jag lät bli. Det var inte min första sommar som tonåring och inte heller min sista. Jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag ville aldrig säga något men om jag inte sa nåt så blev det så tyst. Jag hade åkt ifrån staden där jag bodde för att få vara med honom och han hade åkt ifrån sin för att få vara med mig. Men nu satt vi bara här tysta och funderade. Jag trodde att han ignorerade mig, så det brände till i kroppen och jag ville bara springa därifrån, skrika och slå tills händerna blödde, men jag förmådde inte att göra något dylikt. Han slet ut mig inifrån, kastade runt mig tills jag inte var mer än en mosig massa. Och det gjorde ont. Det gjorde så satans ont. Han sliter hjärtat ur bröstet på mig ibland när han är tyst, men hans ord sätter alltid tillbaka det. Jag visste kanske inte varför, men jag var helt förstörd innan. Men det struntade han i. Eller rättare sagt, det sket han i. Måhända han tyckte lika mycket om mig som jag om honom men det trodde jag inte. Eller det gjorde jag! Det fanns stunder då jag lyckades få honom att erkänna det, men de var ack så korta. Men trots allt var det dessa sommaren var till för. Iallafall just då. Det är lätt att komma ihåg första gången jag såg honom. Leendes åt tanken att han inte passade in slängde någon ur sig att han var perfekt för mig. Jag blev ditsläpad av några som jag önskar kalla satmaror, men det borde jag inte eftersom de även kan gå under benämningen väninnor, så satte jag mig på gräset intill grusgången. Jag lekte med stenar som en liten flicka; kanske var det det som fångade hans intresse, kanske var det urringningen och behån med glasdiamanter. Den var inhandlad av mig bara några dagar tidigare, för semesterliga kvällsnöjen. Den kändes fortfarande ganska kul. Jag ville inte alls, var inte på humör och så verkade han så konstig. Han satt och läste en serietidning. Han log ibland så den måste ha varit rolig. Gotlandssommar, jag säger bara det. Man kunde lika gärna ha simmat över Östersjön till alkoholisterna i Danmark. Jag suckade. Han tittade omväxlande på mig, omväxlande på tidningen. En omedveten kamp mellan mannen och pojken månne. Nu förtäljer ju historien redan vem som vann striden så det behöver jag knappast gå in på. Tyvärr får man väl säga är det ju så att desto tidigare mannen vinner i ett sådant läge, ju större är risken att pojken kommer tillbaka. Kanske var det då bra att jag fick sitta där en stund och känna mig som ett objekt. Han frågade till slut "vad vackra damen hade för sig där på marken". När jag hört honom tala ville jag bara säga "väntar på att du ska lägga dig här bredvid mig", men det gjorde jag så klart inte. Han talade på klingade värmländska och med ett snett leende som fick mig att smälta. Jag log. Han log. Men de som log allra mest var satmarorna. Han måste ha injicerat ett gift i mig, för han tog mig till Visby. Men vi gjorde inte så mycket. Inte det som man skulle kunna tro iallafall. Vi satt på ett kafé och drack kaffe med franska namn och jag fick reda på att han hette Torsten, "men det spelar väl för fan ingen roll" kommer jag ihåg att jag tänkte då. Han kom från Arvika och spenderade sommaren hos sin mormor här på Gotland och kände inte nån. Jag, mitt pucko, sa att jag var här med mina kompisar - ja jag kom ihåg att inte kalla dem satmaror - för att en av dem hade bestämt sig för att trotsa sina föräldrar som var mer pingstvänner än verklighetsvänner och knulla musen av sig i sommar. Då skrattade han och jag studerade hans tänder. De var lite krokiga men de vägdes upp av vackra läppar vilka jag bara ville böja mig fram och kyssa. Jag ville leta med min tunga, förbi tandraden, och möta en annan tunga och leka med den. Leka tills händerna började sin jakt. Jag log åt tanken och försökte se ut genom fönstret, all rök till trots. Han hade en skjorta på sig, en sådan som man ser i amerikanska bowlingfilmer så jag kom att fråga om han jobbade någonstans. Han svarade att det gjorde han visst, i en simhall. När han sa det kunde jag inte låta bli att garva - vem fan simmar i en simhall när man är på Gotland, jordgubbarna serveras och det är 27 grader i skuggan? Han tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Det gjorde han nog både rätt och riktigt i, för klok har jag aldrig varit, men det verkade inte som om han direkt brydde sig. En stund senare tittade han upp. Och så frågade han mig, bara så där, om jag också hade planerat att få musen avknullad i sommar. Jag satte den sista slurken av min café au lait i halsen, eller kaffe latte som man måste säga för att man är så jävla trendig när man kommer från en "storstad" som Stockholm och vill komma upp sig i graderna som dessa wanna-be poetservitörer. Jag blev förnärmad och rodnade. I stundens laddning tog jag min gröna kofta som jag hängt över stolen bredvid, reste mig och gick. Jag vet att han hann se mina trosor; klänningen var alldeles för kort och benen kändes nakna, men det är så det ska vara brukade den värsta satmaran säga. Jag klampade ut från kaféet. Det är inte lätt att gå snyggt när man bara vill ut därifrån. När jag sedan stod på gatan så blev jag arg. Jag skulle sagt ja! Jag ville ju fan inget hellre än att han skulle sätta på mig. Knappast kunde jag väl nu gå in dit igen och säga "snälla Torsten, ta mig tills jag skriker?". Så jag började gå. Jag hade ingen aning om vart man skulle gå för att komma tillbaka så jag valde att gå snett åt höger. Jag stod och tittade i ett skyltfönster när jag hörde honom ropa. Han sprang från andra änden av gatan och sa flämtande att jag aldrig sagt mitt namn. Det var väl i och för sig sant, men det var väl för sent att bry sig om det nu? Jag hade inte för avsikt att såga upp min bröstkorg och ge honom mitt hjärta, men nu blev det så i vilket fall. Jag tänkte be om ursäkt för att jag gick, men flöt istället iväg till vad han hade sagt. Hur i helvete kunde man fråga någon något sådant? Men han bara log mot mig, la sin hand på min rygg och tryckte sig till mig. Det föll sig nu istället så att det var han som bad om ursäkt. Sen gav han mig en puss på pannan. Jag måste erkänna att jag kunde ha sugit av honom just då, men jag hejdade impulsen. Det tackar man gudarna för nu i efterhand. Jag bad honom ta mig tillbaka, fast ordet "tillbaka" passade inte riktigt in. Det hade börjat stängas, så klockan hade väl dragit sig mot 18:00. Vi tog en buss och konversationen var livlig. Jag började älska de där läpparna. Leendet som de bildade fick det att vattnas i mig. Det var definitivt kväll när vi kom tillbaka till campingen och det var släckt i mitt tält. En satmara satt vid elden. Hon sa att det var bättre att jag satt där med henne än att jag väckte de andra. Jag kände en hand glida ner längs ryggen, men längre denna gång, ner till min bak. Ett mjukt kläm och mitt beslut var fattat. "Jag sover hos Torsten då" sa jag och alla tre verkade lika förvånade över vad jag sagt. Väl hos honom föll jag i nån slags trans á la Frida eller Mitt Livs Novell. Han la koftan på bordet och satte mig bredvid, kysste min kind och ner längs halsen. Sen kom kyssen som jag fantiserat om på kaféet. Hans läppar var mjukare än jag trott och tungan något mer alert. Klänningen var borta med ett zip från blixtlåset. När han tog av mig behån styvnade bröstvårtorna av att blottas för luften, och han följde deras exempel. Jag hade aldrig trott, innan den dagen, att jag skulle göra det jag gjorde nu, det heliga med någon som inte ens visste mitt namn! Men känslan helgar handlingen. Jag somnade alldeles för fort, jag ville ju ha mer! Han var nog tacksam för mitt insomnade skulle jag tro. Natten gled då sakta förbi och när jag slog upp mina ögon stod frukosten klar på sängkanten. Han kysste mig på pannan, som på gatan dagen innan, och sa "vakna nu min daggkåpa". Syftningen var roande och jag tuggade på mitt rostade bröd med ett flin på läpparna. Han bad om ursäkt för att det inte fanns något kaffe men jag tröstade honom med att jag hellre drack te om morgnarna. Han bad mig att klä på mig innan jag gick på toa. Jag tyckte det var lustigt men gjorde som han bad. När jag kom ut i köket förstod jag varför då jag såg en äldre kvinna och två barn vid köksbordet. De presenterades som mormodern och kusiner. Min kofta låg på en stol och de log mot mig. "Vem må du vara då, unga fröken?" undrade kvinnan, och med all rätt. "Elvira" sa jag och räckte fram handen. Jag stannade kvar när satmarorna åkte tillbaka. Det finns inte mycket att göra i ett förkristnat Jönköping. Numera är jag van vid att han är tyst ibland. Jag tror att det är för att han tänker. På vad har jag ingen aning om men det gör detsamma. Så föll det sig. ____________________________________________________________________________ uXu 1999 Av Sweety Boop 1999 uXu ____________________________________________________________________________