### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #039 - Uppgång 80 ] _____________________________________________________________________ Uppgång 80 Under de senaste veckorna hade han inte sovit många timmar. Kroppen var tung och värkte vid varje steg han tog. Kläderna han hade på sig såg ut som något taget direkt ur en UFF-låda. Vilket de också var till större delen. Att se ut som en lodis det var inte så jobbigt. Han hade vant sig vid människornas undvikande blickar. Precis som man undviker att se Medusas ansikte viker blicken nästan automatiskt ifrån en uteliggare. För några år sedan hade han upptäckt att folk helst undvek fysisk kontakt. Först hade han tyckt att det var lite lustigt, han kunde gå rakt genom en folksamling utan att stöta i en enda människa. Likadant var det i butiker och på tunnelbanan. Ingen kontakt. Nästan osynlig. Det som var svårt att stå ut med var snarare lukten. Han hade inget hem och i och med det inte heller någon dusch. En och annan tvagning hanns väl med på någon offentlig toalett. Men det var inte ofta. Alltså luktade han. Människa. Inte heller det speciellt populärt. När hans son Erik hade dött, det var snart fyra år sedan, så tappade han all lust att leva. Han gav upp och själen började förtvina. Bara några månader efter självmordet hade han stått utanför sin egen trappuppgång med en ryggsäck i handen och i sällskap av två stadiga polismän. Vräkt. Utkastad som en smutsig trasa. Ingen brydde sig. Har man inga pengar och inget jobb är man inget. Man är en ickeperson, en sådan som det är svårt att se. Nu var även kroppen på väg att ta slut. Det var ett medvetet beslut. Han hade försökt ta livet av sig, men inte vågat fullt ut. Någon vecka på psyket lite då och då var det enda resultatet av dessa försök. Istället satsade han på spriten. Ett näst intill idiotsäkert sätt att ta livet av sig. Han drack varje dag, vecka in och vecka ut. Hårt och mycket. Ibland vaknade han mitt i natten under någon balkong. Knappt utan att öppna ögonen sträckte han handen mot flaskan och drog upp den ur fickan. Några djupa klunkar och sedan tillbaka in i något halvsovande tillstånd. Kroppen tog självklart mycket stryk. Det var precis vad han ville. Det var ett medvetet beslut. Klockan var ungefär sju en onsdagskväll när han kände att det var dags. Döden kommer ofta inte som en överraskning. Såvida man inte råkar ut för en olycka så kan man känna när man bara har några timmar kvar. Han kände det på sig. Ikväll bär det av. Nu skulle han äntligen få komma tillbaka till Erik. Han var inte religiös men tänkte att man kan ju alltid hoppas. Även om han inte skulle få träffa sin son så var det i alla fall slut med eländet. Nu stod han där, utanför uppgång 80. Ett tegelstensklätt hus från sjuttiotalets början. Han ruskade på huvudet och plirade upp mot det fönster som vette mot gården. Just där hade han stått och sett hur hans son hade gått iväg till sin första dag i skolan. Just där hade han stått och sett hur ambulansen fört iväg honom till sjukhuset. Nu ville han stå där en sista gång och känna efter. Känna efter Erik. Han klev in och började gå uppför trapporna till lägenheten. Han hoppades att den personen som nu bodde där inte skulle bli alltför rädd när han ringde på. Han sträckte på ryggen och rättade till kläderna i ett tappert försök att se lite mer proper ut. Han trampade mödosamt vidare. Det var ungefär sju våningar upp och krafterna började sina. Efter sex trappor orkade hans kropp inte mer. Han sjönk ihop i en vrå invid ett sopnedkast. Han kämpade för att orka resa sig upp men tappade medvetandet efter några sekunder. Han visste inte hur länge han hade legat på betonggolvet, men när han vaknade höll solen precis på att gå ner. Han tittade upp och såg en lång och gänglig man i tjugoårs åldern som petade på honom med ena foten. Han visste inte vad han skulle säga. - Hejsan, är du här för att råna mig? Var det enda som kom ur honom. - Nej, det var inte min tanke riktigt. Bor du här i huset eller är du bara här och hälsar på? Svarade mannen. Han skrattade till. Hostan tog överhanden och han ägnade några minuter åt att återhämta sig från hostattacken. - Jag har bott här. För tjugo år sedan flyttade jag hit med min son. Vi bodde i lägenhet strax däruppe. 1101 om jag inte minns fel. Vi flyttade för ett par år sedan och nu är jag tillbaka för att få se lägenheten en sista gång. - Jaså. Jaha, vill du följa med upp och kika litegrann? Jag kan ju kanske få bjuda dig på en ring falukorv och lite kaffe? - Hemskt vänligt av dig. Jag är inte farlig om du undrar. Han reste sig upp hämtade andan mot väggen. Doften av gammal urin och sprit slog upp som en vägg från hans kläder. Han kände att han kanske borde ursäkta sin lukt. Det är ju trots allt inte så kul att umgås med en vandrade sopptipp. - Du får ursäkta. Jag har haft det lite jobbigt. Om du tycket att jag luktar för illa så får du säga till så går jag härifrån. Mannen tycktes acceptera honom och tog honom under armen och hjälpte honom upp för den sista trappan. När han kom in i lägenheten kändes det som en iskall våg hade träffat honom. Han tappade andan och tog sig för ansiktet. - Är du lycklig här? Frågade han utan att ta handen från ansiktet. - Nej, inte speciellt. - När min son och jag bodde här var vi lyckliga. Han var tjugotvå och brukade komma hem sent på kvällarna. Lycklig och utan bekymmer. För det mesta full, men ändå. Så var det under en tre, fyra år. - Vad hände? Har han flyttat hemifrån? - Jag ser på dig att du förstår att det inte är så. Nej, han dog. Här alldeles precis här. Du ser lampkroken du har hängt upp din IKEA-lampa i? - Ja... - Där dog han. Två meter rep och en pall. Det är det enda som behövs för att en son skall dö och en faders själ förtvina. Mannen såg att han mådde dåligt och gick ut i köket. Han kände att måste komma därifrån. Han stod inte ut längre. Närheten till Erik blev för stark. Han lade handen på handtaget men precis när han var på väg ut kom mannen tillbaka, han hade en grogg stor nog att släcka en brunbjörn med sig. Han tog emot groggen och drack upp den i ett svep. - Finns det något jag kan göra för dig? Frågade mannen. - Nej. Du är en bra människa dock. Jag hoppas att jag inte varit till besvär. Jag måste gå nu. Om du vill göra något för mig så, tja... var bra. Ställ inte till med något och fortsätt att vara hjälpsam. Det finns fler som jag därute. Han såg sig om en sista gång, öppnade dörren och gick ut. Väl utanför såg han en park. Det var samma park som han hade lekt med Erik i när han varit så liten att han knappt kunde gå. - Källornas ursprung, sade han tyst för sig själv. Med stort besvär gick han till den parkbänk som han hade brukat sitta på när Erik var med. Han lade sig ner och andades ut. Nu var det mycket nära. Han kunde känna hur benen domnade bort och hjärtat slappna av. Innan han slöt sina ögon för sista gången såg han, bakom en soptunna, en leksaksbil och en repstump. Så retsamt. ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Joseph 1998 uXu ____________________________________________________________________________