### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #038 - Kroken ] _____________________________________________________________________ [Kroken] I mitt hem är jag ensam. Ensam på det sättet som man lätt blir när man har en balkong. Balkonger är nämligen bland det farligaste för en ensam människa, nå, stora fönster med bra utsikt är väl kanske inte heller det så bra. Från min balkong ser jag alla de andra. De människorna som går omkring, pratar och ler. När jag sitter på min balkong och tänker händer det ofta att folk som går förbi tittar upp med någon slags undrande min. Vem är han däruppe? Vad gör han? Hur ser det ut hemma hos honom när han går in? Sådana saker inbillar jag mig att de tänker om mig. Jag gillar inte att folk snokar på det sättet. I förra veckan när jag skulle gå ut och slänga mina sopor så hände en märklig sak. Mitt hus är ganska så slitet. Det är förmodligen byggt ungefär samma år som jag föddes, på det glada sjuttiotalet. Eller tja, sjuttiotalet i alla fall. Väggarna i trappuppgången har förmodligen inte blivit ommålade sedan huset byggdes. Det, på den tiden, så glada sjuttiotalsgröna hänger nu i deprimerande flagor. När jag nu skulle slänga mina sopor den här kvällen i förra veckan så hade den sista glödlampan i trappuppgången gått sönder. Det var dunkelt och endast kvällssolen lyste upp min väg med ett par tappra strålar. När sopporna var slängda lade jag märke till något som jag tidigare antagit varit en säck med lump, gamla kläder som någon obetänksam granne helt sonika lagt ut, i själva verket var en människa. Det var en sorglig syn. Hans vikt skulle jag väl uppskatta till en knappa sextio kilo. Hans ansikte var utmärglat och täckt av skäggstubb som måste varit äldre än fyra-fem dagar. Kroppen var ungefär sextiofem – sjuttio år, men såg ut att ha levat dubbelt så länge. Jag gick fram till honom och petade lite lätt på hans arm som låg utsträckt mot den slitna betongen. Jodå, han levde, men inte mycket mer. - Hejsan, är du här för att råna mig? Vilket märkligt uttalande! Jag bestämde mig för att svara sanningsenligt. - Nej, det var inte min tanke riktigt. Bor du här i huset eller är du bara här och hälsar på? Säcken med kläder skrattade till. Skrattet övergick till ett högljutt hostande och sedan i ett slags rosslande. Efter någon minut hade han lugnat ner sig så pass att han bara väste. - Jag har bott här. För tjugo år sedan flyttade jag hit med min son. Vi bodde i lägenhet strax däruppe. 1101 om jag inte minns fel. Vi flyttade för ett par år sedan och nu är jag tillbaka för att få sel lägenheten en sista gång. Det tog några sekunder innan jag förstod. 1101 det var ju mitt lägenhetsnummer. Och när jag tänkte efter så hade det ju onekligen bott en äldre man i min lägenhet innan jag flyttade in. - Jaså. Jaha, vill du följa med upp och kika litegrann? Jag kan ju kanske få bjuda dig på en ring falukorv och lite kaffe? - Hemskt vänligt av dig. Jag är inte farlig om du undrar. Högen reste sig mödosamt upp. Tog tag i handtaget till sopnedkastet, blundade och tog ett par djupa andetag. En frän doft av gammalt dass och ostädad krog vällde upp mot mig. Jag kippade efter andan och vände bort ansiktet. - Du får ursäkta. Jag har haft det lite jobbigt. Om du tycket att jag luktar för illa så får du säga till så går jag härifrån. En man med både självinsikt och hänsyn till andra människors luktorgan. Jodå, det var en man i mitt tycke. Jag svarade honom att det inte var någon fara så länge han inte fick upp någon gammal middag på mig eller i min lägenhet. Vi påbörjade vår färd uppför trappan mot min lägenhet. Jag öppnade dörren och visade honom in. Jag påbörjade en guidad tur genom min lägenhet men insåg efter ett tjugotal sekunder att mannen inte följde med. Jag vände mig om och såg honom stående helt stilla och tyst i min hall. Jag gick fram till honom och vid närmare inspektion såg jag att han grät. Ljudlöst och utan tårar. Han satte handen för ansiktet och sjönk ner på min hallmatta. - Är du lycklig här? Frågade han utan att ta handen från ansiktet. - Nej, inte speciellt. - När min son och jag bodde här var vi lyckliga. Han var tjugotvå och brukade komma hem sent på kvällarna. Lycklig och utan bekymmer. För det mesta full, men ändå. Så var det under en tre, fyra år. - Vad hände? Har han flyttat hemifrån. Och i samma stund insåg jag att så var definitivt inte fallet. - Jag ser på dig att du förstår att det inte är så. Nej, han dog. Här alldeles precis här. Du ser lampkroken du har hängt upp din IKEA-lampa i? - Ja... - Där dog han. Två meter rep och en pall. Det är det enda som behövs för att en son skall dö och en faders själ förtvina. Jag tror att det finns stunder då det enda sättet män kan visa riktigt medkänsla är att erbjuda sprit. Följaktligen gick jag ut i köket och slog upp en stor grogg. Den typen av grogg man tar sig när kvinnan lämnat en, man blivit avskedad från sitt jobb eller när man återvänder till platsen där ens son dött. När jag kom tillbaka hade han rest sig upp och hade handen på dörren. När han hörde mig komma vände han sig om och såg glaset i min hand. Utan ett ord tog han emot glaset och drack upp innehållet. - Finns det något jag kan göra för dig? Frågade jag. - Nej. Du är en bra människa dock. Jag hoppas att jag inte varit till besvär. Jag måste gå nu. Om du vill göra något för mig så, tja… var bra. Ställ inte till med något och fortsätt att vara hjälpsam. Det finns fler som jag därute. Jag nickade förstående. Han öppnade dörren och gick ut. Jag satte mig ner, tagen av stunden. På hallgolvet. Där han hittat sin son. Efter någon timme reste jag mig upp. Plockade ner IKEA-lampan från kroken och la den på mitt skrivbord. På den kroken skall inget mer hänga, tänkte jag. Nu, efter en vecka så har jag ändrat mig. På kroken hänger numer en ros. Jag plockar dem färska från grannens blomlådor en gång i veckan. ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Joseph 1998 uXu ____________________________________________________________________________