### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #037 - Uppbrott Och Rannsakan ] _____________________________________________________________________ ---------------------- Uppbrott och rannsakan ---------------------- Våren 1993 avslutade jag ett förhållande som pågått i över tre år. Det var egentligen inget lyckat förhållande, men man kan lätt blir beroende av en annan människa och därmed inbilla sig att även den mest uppenbara idioti är stor lycka. De sista tre månaderna innan uppbrottet började jag skriva brev till mig själv. Jag vet inte riktigt varför. Men antagligen därför att jag inte hade någon annan att tala med. (Som sagt, det var inget lyckat förhållande jag hade involverat mig i.) Jag skrev breven utan att tänka efter, utan att fundera över språket eller innehållet. Det var som om någon annan skrev dem åt mig. När jag i efterhand har läst igenom dem förefaller de mig helt främmande. Inte desto mindre känns de strikt privata. De handlar om mina innersta känslor, och mina försök att dölja dem. Jag har hållit texterna för mig själv ända tills nu. Peter Pan. (Dec 92) Och till vem skriver jag det här då? Till dig, eller till mig själv? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag har en viss aning om att det är till mig själv. Jag begriper ingenting av världen. Jag fattar inte hur människor kan vara tillsammans utan att vara kära i varandra. Överallt ser jag dem: par som inte längre älskar varandra. Fan vet om de någonsin faktiskt har gjort det. Men de hänger ändå tillsammans. De behöver inte gräla, inte slåss eller diskutera med varandra. De är bara tillsammans, de delar ingenting utom en gemensam yta, materiellt eller inte. Men varför? Vad är det för mening? De älskar ju inte varandra. Om de vill ha sex, jaha, då kan de ju ha det ändå. De behöver ju inte säga att de är tillsammans för den saken. Och tänk vilka fördelar de skulle åtnjuta! De skulle kunna ha sex med vemsomhelst, närsomhelst, hursomhelst. De skulle inte behöva känna några plikter. Men nu har de plikter, och det verkar de inte tycka om. De måste avhålla sig från andra, de måste ringa då och då och de måste meddela den andra parten att de faktiskt uppskattar dennes närvaro. Plikt. Ett ord, eller begrepp, som inte skulle existera om de verkligen älskade varandra. Då skulle de bara GÖRA saker, inte tänka efter före, om jag förstår vad jag själv menar. Det har sagts att 'rättvisa' ett begrepp som bara behövs i ett samhälle som är orättvist. Säger man att något är rättvist betyder det att det finns något annat, en motpol, som är orättvis. Säger man att ett samhälle är rättvist säger man något suspekt. För ÄR samhället rättvist behöver ingen fundera över saken. Samma sak med 'plikt' i ett förhållande. Var förhållandet äkta, med riktigt kärlek inblandad, bryr sig ingen om 'plikten'. Den finns inte, den behöver man inte spekulera över. De som älskar gör saker för de vill, inte av plikt. Gör man något av plikt är det för att man tror att man måste. I ett förhållande med två personer som inte är kära i varandra gör de saker av plikt. Inget annat. Är en av de två kär, men inte den andra, är det samma sak. Den som älskar den andre gör saker av plikt, eftersom denne försöker få den andre att älska. Om jag inte tror mig själv på den här punkten behöver man bara ta till vissa exempel. Någon man är polare med, i bemärkelsen riktig sådan, funderar man aldrig över vad man skall göra. Man gör. Man är polare. Punkt. Och det är bra, det är inget att fundera över. Börjar man fundera över saken är något fel. Jag ska inte säga att det beror på att man inte har blivit en riktig polare, utan på grund av att man har missuppfattat något. Och tydligen gör inte jag det heller. Jag funderar och funderar hur och vad jag skall göra. Jag vet ingenting. Eller det vet jag nog. Fan, jag vet, men jag vågar inte säga det. Du är inte kär i mig, du Jag tänker för mycket. Jag tänker för mycket. fan fan fan fan fan vad ska jag göra Ha ha. Peter Pan är kär på riktigt, för första gången i hela sitt liv. Stackars jävel, nu får du ser hur det är. Du skulle ha ansträngt dig i yngre dagar istället. Du skulle ha skaffat dig brudar på löpande band, mätt och vägt dem, och sedan slängt bort dem. Du skulle då vara van vid smärta, kärlek (eller den form av affektion som finns pre-ex-post pubertalt), allt som har med den saken att göra. Tänk så mycket lättare det hade varit! Du visste ju att det skulle bli så här! Dumma fan. Du skulle ha stannat kvar på taket. Tittat och observerat, antecknat och skrattat åt människans eviga självplågeri. Kärlek. Hat. Ha ha. Vad gör inte folk för att skaffa sig lite extra spänning i deras så annars torftiga liv. Du skulle ha fortsatt skaffa dig kvinnor som du visste inte skulle kräva något förhållande. Du skulle ha fortsatt tortera de som du märke var på väg att bli kära i dig. Det var ju kul. Skitkul. Jag pratar med mig själv. Jag låter min andra del av mig själv tala. Den del som tycker om att TORTERA SIG SJÄLV! JAG TÄNKER FÖR MYCKET, SLUTA TÄNK FÖR FAN DU BLIR JU GALEN GÖR GÖR GÖR GÖR GÖR TA DET SOM DET KOMMER GÖR GÖR GÖR OM DU KRÄVER FÖR MYCKET GÅR DET ÅT HELVETE DET VET DU JU FÖRFAN SJÄLV DIN DUMMA JÄVEL SLUTA SLUTA SLUTA TÄNK FÖR FAN Du älskar henne. Bra. Du vill att hon ska stanna kvar. Bra. Du vet att hon är som du själv i frågan om friheten. Bra. Du VET ju. Men vad vet jag egentligen? Ingenting. Jag vet att jag inte ska tänka, bara GÖRA, men det räcker inte. För jag vet faktiskt inte ens VAD jag skall göra. JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA Jag tror du är på väg att lösa frågan. Att tänka är att göra. Göra bort sig, för att vara exakt. Gör inte bort dig. Att inte tänka är att göra. Det är det du skall göra. Ta det som det kommer. Framtiden ligger öppen, sopa inte bort den här chansen. Du håller inte på att bli straffad för skiten du gjorde förr. Du försöker straffa dig själv, kanske? Skit i det. Då var då, nu är nu. Du har hatat, det är dags att börja älska. Om det skiter sig med henne, låt INTE JÄVLARIMIG DITT SÄMRE JAG TA ÖVER IGEN! LÅT INTE DET HÄNDA VAD DU ÄN GÖR! Och framförallt! Framförallt, framförallt, framförallt! FÖR HELVETE, HOTA INTE HENNE MED DIN ANDRA PERSONLIGHET. Begrav honom för evigt! Det är han som sabbar allt! Det är han som får dig att tänka fel, göra fel. Det är han som får dig att hota med en mörk framtid. Vadfan skulle du själv tycka, din dumme fan, om någon sade något i stil med "om du inte hänger ihop med mig kommer jag att explodera, döda och lemlästa. Begå inbrott, supa, knarka, tortera, stjäla, förstöra, vandalisera, slåss, skada osv..." Det vore inte en sån jävla kul sits i att sitta i, eller hur? Skulle du känna dig fri då? Nej. Du skulle känna dig låst. Fängslad. Du skulle fly från en sådan människa. Du vill bli räddad från dig själv. Du vill att hon, med kärlek, skall få dig att begrava ditt jävligare jag. Det kan du inte få. Hon har gett dig kärlek, men han är inte begravd. Tvärtom, han är värre än vanligt. Han låter dig inte njuta av det du har, han låter dig inte låta ta framtiden som den kommer. Han utnyttjar henne mot dig själv. Han får dig att göra fel. Han styr dig som fan. Han vill få dig att krascha totalt, så du kan börja med det det det det det igen. Vad är det? Att stjäla? Att begå inbrott? Att slå in rutor? Att knarka? Nej. Han vill få dig att hata dig själv. Det är drogen han vill att du ska fortsätta använda. Drogen av självförstörelse. Känslan av att vara ensam, den ende, den siste. Han vill få dig att KNARKA i skiten, vräka dig i den. Det är ditt stigma. Brännmärket, tatueringen, som inte går bort. Du kan aldrig bli av med den helt. Du har själv karvat in den i din arm, i tron att den skulle skydda dig själv. Bara du kan ta bort den. Om det kräver att hela jävla armen ska av, så är det dags att börja såga på allvar. Ta saker och ting som de kommer. Sätt dem inte hela tiden i relation till stigmat. Älska försiktigt. Die liebe ist der grosste kraft dem welt, och använder man den fel kan man skada mer än man tror. Jag tror du börjar fatta poängen. Såga på. Ligg inte still och låt fan själv tala. Hon har fattat det här redan. Du trodde hon inte begrep något, men så är inte fallet. Hon fattar mer än du tror. När hon säger att hon inte vet vad hon skall göra, handlar det om något annat. Något mer avancerat. Hon sågar och sågar på sin egen arm, och tror du inte din jävla nemesis har försökt få henne att sluta! Det är därför hon är som hon är. Hon vill inte att någon skall få henne att sluta, för hon är på väg att vinna över sig själv. Ser du inte hur uppenbart det är? Du gör fel. Varför? För att ditt jävligare jag styr dig. För att ditt stigma sitter kvar. För att du inte har gjort någon ansträngning för att ta bort den. Du älskar henne, men djävulen i dig utnyttjar det mot dig. Och djävulen är du själv. När du kom dit du kom, var du fan själv i full mundering. Kall, otrevlig, men naturligtvis insmickrande när det behövdes. Så kom hon. Hade du kunnat bli ännu jävligare (nemesis crix finitum) om du hade varit som vanligt? Hade du kunnat TORTERA DIG SJÄLV MER, KNARKAT I DIN EGEN JÄVLA FÖRBANNELSE MER, om du hade varit som vanligt. Nej, för den ULTIMATA KICKEN var du tvungen att förändra dig. Så det gjorde du. Du började älska henne, FÖR ATT KUNNA DRA NER DIG SJÄLV I ETT MISSLYCKANDE IGEN! Så det är ett experimentum cricus: nemesis har spelat med höga kort minsann, lagt valet på ditt bättre jag att besluta sig. Upp eller ner? Nemesis vill ner, längre ner. Du vill upp. Vinner nemesis kommer du hamna i den absoluta botten, den djupaste träsket av total självömkan. Vilken jävla kick! Förlorar nemesis, åker du uppåt! Till en himmel du aldrig har sett! Jag lovar att det finns en kick där också, bättre än allt du har sett! Men du får inte låta dig ramla ner! Undvik paradoxen: vill man göra rätt, gör man ofta fel. GÖR bara. Rätt eller fel. Är det ärligt menat så går det som det går. Nu sitter du i limbo, och du har kommit dit tack vare henne, INTE DIG SJÄLV! Två dörrar, cricus: rätt eller fel väg? Du har haft det framför dina ögon hela tiden. De tidigare, alla miljoner tecken har handlat om andra saker. Nu, SKRIVER FAN SJÄLV ÅT DIG! Den sista egna utposten, där allt kommer fram (och du VET ju om det också) har varit uppslukat av en förberedelse inför att falla och slå dig ordentligt. Du har inte klättrat mentalt för att komma upp, du har gjort det för att RAMLA NER. Så är det. HAR DU FATTAT NÅGONTING DIN JÄVLA IDIOT? Vad står det i BÖRJAN av den här texten? VAD STÅR DET? VAD STÅR DET? En satans massa dravel, som kanske är sant i RÄTT SAMMANHANG. Men i det sammanhang du har skrivit det har det inte varit för att komma tillrätta med något, utan snarare för att FÖRSTÖRA NÅGOT! Som sagt. Kämpa emot nemesis. Hjälp henne att bli av med sin djävul. Hon tror hon är knäpp, men det är hon inte. Hon har sin egen nemesis, sitt eget stigmata. Hon är som du, det är på det viset ni är så jävla lika. Hon har fått dig att gå in i limbo, platsen mellan himmel och helvete. Hon vet inte om det, men hon har gjort det. Vad vill du göra? VAD VILL DU GÖRA? GÅ TILLBAKA IN I HELVETET? OCH TA MED HENNE? ÄR DU HELT JÄVLA BLÅST? Sabba för dig själv, men tar du med någon annan har du blivit värre än någonsin! VÄRRE ÄN NÅGONSIN! Du utnyttjar henne om du gör så, du använder HENNE och HENNES KÄNSLOR som KNARKPIPOR för dina egna kickar! DU ÄR ETT JÄVLA AS OM DU GÖR DET! Och du vet ju hur det blir. Inget samvete kommer att finnas. Du kommer att kalla dig själv ett jävla as, skratta, och få en till kick. Din eget förnuft kommer du att vända mot dig själv, som billigt nöje. Vad ser du varje dag? Två människor på samma plats som du sitter du. Som inte vet vad de vill, som inte gör rätt, men som håller ihop. På så vis kanske du hade rätt i början av den här texten. Många människor kanske sitter i limbo. Och vet inte var de ska gå. Du har sett helvetet, du har varit där, och vet hur det är. VILL DU GÅ TILLBAKA? VILL DU DET OCH SÄGER DU JA DIN DUMME FAN HAR DU INTE FATTAT NÅGONTING AV DET DU SJÄLV HAR SKRIVIT! Hon har uppenbarligen varit nere i helvetet. Och nu sitter med en person som alltid har haft det bra. Som inte vågar ta sig ur limbo, för där har han tryggheten. För tar man ett steg kan man snubbla. Och limbo är bättre än helvetet (ja, man kan ju kanske diskutera den saken), så där sitter de. Och kommer ingen vart. Och vet ingenting. De är båda frustrerade. WHATEVER. Försök inte komma undan genom att tala om ANDRA! Om du så ska sitta i all evighet med den här texten, så ska du komma fram till VAD DITT EGET PROBLEM ÄR! Har du otur tar fan över. Men jag tror inte det blir fallet. Jag tror du är på väg att ta dig ur skiten, en skit du älskade att ligga i. Vad är det för MENING med att hata? Inspiration? Ha ha ha. Hat är inget bra, punkt. Inte ens som kickstart. Hat ger inget. Hat föder hat. Även om världen måste torteras för att bli bättre, så GÖRS DET INTE MED HAT! DÅ GÖRS DET FEL! Spränga av kärlek? Men snälla lilla Håll käften. NU VAR DET DEN ANDRA SOM TALADE. Du VET vad DU menar, GÖR DIG INTE TILL. Den som hatar andra människor hatar sig själv. Tänka sig. Det visste du redan, du kan nog till och med peka ut den sida i den bok det stod. Varför säger hon inte "vackra du" längre? Kanske för att hon inte är kär i dig, kanske för att det inte behövs. Vad spelar det för roll? Om hon inte längre är kär i dig, otur. Så kan det gå. Att kräva en villkorslös kärlek UTAN VIDARE UTAN RESPEKT FÖR VAD DEN ANDRA TYCKER OCH TÄNKER ÄR INTE BARA FEL, DET ÄR FÖR JÄVLIGT! Det gör ont, visst gör det ont. Det är meningen. Det är bra. Om du inte kände så skulle du fortfarande vara EN JÄVLA IDIOT. Nu har du visat, inför dig själv, att du faktiskt har tagit dig ur HELVETET. Alla födslar är smärtsamma. Kanske är det bästa som kan hända dig att det blir slut? Att du får känna riktig smärta, och kämpa emot. Om du förlorar, är du svag. Om du vinner, blir du stark. Riktigt stark. Då är stigmat borta, och du kan börja leva på riktigt. Du slipper fly från allt och alla, inklusive ditt bättre jag. Men jag tror inte det behövs. Läs om det förra stycket igen. "Kanske är det bästa som kan hända att det blir slut?" Vem skrev det? Varför? VARFÖR? Du fattar. Du tänkte tanken. Du njöt av den för en kort sekund. Den var svår att skriva, och det var meningen. Det var nemesis som skrev den. Så här skall det låta (och gör det ordentligt den här gången): Du tycker om henne. Punkt slut. Ta det som det kommer. Det är allt. GÖR RÄTT. När du har klättrat upp för stegen, sparka bort den, och stäng luckan, kasta bort nyckeln, punkt slut. För då kommer du aldrig att kunna klättra ner igen. Visa aldrig den här texten för henne. Den är din personliga terapi. Om du visar den för henne, har nemesis kommit tillbaka. Du vill gärna visa den för henne, inte sant? Du tror hon förstår om hon får läsa detta. Det stämmer. Hon kommer att förstå. Hon kommer att se nemesis, i full skepnad. Och därmed räcker det. Nej. Det är något som inte stämmer. Ponera: Om hon gör slut blir du först mycket nedstämd, sedan går det över. Om du, när det går över, har blivit för jävlig, har du misslyckats. Blir du bra, har du lyckats. Något saknas? Vad är det? "Om hon gör slut..." En förutsättning? Nej. Vad saknas? Du själv. Så här ska det låta: "Vad som än händer, oavsett om hon är inblandad eller inte, så måste du krossa nemesis." Där har vi det. Hon har fått dig att se dig själv. SE, PÅ RIKTIGT. Inte dina dåliga vanor, utan DIG SJÄLV. Om du tar till henne som medel för att BLI AV med nemesis, har han segrat. Och därmed blir det lättare att förstå förra avslutningen. Visar du den här texten för henne, så är det ett medel för att bli av med nemesis. Ett sätt att få henne att agera verktyg. Du fattar. klättra upp, sparka bort stegen, stäng luckan, döda nemesis, slipa bort stigmat, lev på riktigt, med eller utan henne, men helst med förstås Det saknas fortfarande något. Nej, det gör det inte. Du är på väg att låta textMASSAN bli ett redskap. Sluta skriva nu. (Dec 92) De gånger jag känner mig nere brukar jag trösta mig med att det blir bättre nästa dag. Men numera blir det inte så, och kommer inte att bli på länge. Jag blir så jävla förbannad. Sömnlösa nätter där jag vrider och vänder mig utan att komma någonstans. Jag slår näven i kudden tills jag får ont i armen. Men det hjälper inte. Inget hjälper, det går inte ens över nästa dag. Det blir bara värre och värre. Jag blir rasande på dig, sedan på mig själv för att jag blir det. Sedan ännu argare när jag inser vilken sits jag sitter i. Jag kan inte säga något, jag kan inte göra något, allt jag kan göra är att härda ut, på spelbordet. Till vad? Vad är det jag ska vänta på? VÄNTA VÄNTA VÄNTA STÅ UT STÅ UT STÅ UT STÅ UT tills helvetet kommer upp på jorden, och förbanne mig ska jag själv behöva göra så det inträffar? Alltid fly, alltid dra, och ta någon slags jävla romantiserad bild av sig själv om hur du är, och att det är så du är. Prata ut, tala om, vräka sig i sitt eget gnäll tills man tycker om det, och skapar situationer där man får klaga ännu mer. Njuta av lyxångesten, förvänta sig att andra ska respektera den och lida med i dina jävla kval. Försvinna, försvinna från allt, skita i vad andra tycker, och sedan kalla sig själv "självdestruktiv", "egoistisk" utan att man menar det, för det kan man inte göra om man kan SÄGA de orden. Då har man missat HUR man är på det viset. De sätt man lägger upp som ska vara de specifikt "destruktiva" är inte de verkliga. Du kanske säger att du inte tycker om dig själv, och att det är där problemet ligger, men det är fan inte sant. Du vet inte vad du pratar om. Du bara pratar, pratar och pratar, men bara för att slippa ta reda på vad som är det verkliga problemet. Problemet är kanske att du inte tycker om dig själv, men bara för att du kan säga de orden har du inte med nödvändighet hittat rätt anledning. Jag vill inte ha någon jävla diskussion om den saken, och det är därför jag SKRIKER åt mig själv dagarna igenom tills jag inte står ut längre. När natten kommer, och jag inte kan hålla mig själv upptagen med något annat, kommer allt jävla skit flygande. Och jag kan inte sova. Varför, varför varför FAN hela tiden samma fråga, inget svar, och mer frågor. Och inte kan jag fråga någon annan heller, jag vill inte ha några svar från någon som ändå inte har uppfattat den verkliga frågan. Jag vill ha svar från dig, men dig kan jag inte fråga för det skulle bara uppmuntra dig till ännu mer självömkan. Vad är det som är så jävla roligt med att tycka synd om dig själv? Det finns inget, jag vet, för jag har själv ägnat mig åt det, tills jag insåg att ensamhet och tröstlösa dagar inte alls var något romantiskt och speciellt. Det var bara meningslöst. Man får sina kickar av att tycka synd om sig själv, men det är barnsligt, outvecklat. Man ägnar sig åt det för att man inte har något bättre för sig. Och ju mer man gör det, desto mindre chanser har man att bryta mönstret. Det är där felet sitter, och det sitter bara i en själv. Det finns inga yttre saker som påverkar det till slut. Det kan ha börjat på en yttre grund, men den försvinner snart. När du är ledsen vill du vara ensam och när du är glad vill du vara med många människor. Någonstans mittemellan passar jag tydligen in. Men aldrig helt själv, aldrig är bara jag något som räcker. Vad har du för glädje av mig? Ingen glädje alls. En av många, en i mängden, det är allt. Inget speciellt. Så är det kanske, och vanligtvis skulle jag inte bry mig om det. Men du betyder mycket för mig. Det känns som om jag inte kommer någonvart. Ensam ska jag fanimej vandra på den här jävla jorden hur jag än bör mig åt, och det vill jag inte göra. Har man gjort det, verkligen, utan att ha valt det själv därför att man tror det är så märkvärdigt att vara en ensamvarg, vill man inte göra det. Men det tycks inte gå. Det är i helvetet otroligt. Fan vad jag är arg. Jag vill slå sönder saker, krossa och förstöra. Jag vill inte vara så här, för det finns ingen anledning. Jag står inte ut. Jag trodde du skulle komma tillbaka när hösten var slut, jag hoppades som fan, jag väntade och väntade, bara för att få allting KROSSAT med en mening, som tog TIO SEKUNDER att säga i förbifarten, som om det inte skulle ha spelat någon roll. Och det gjorde det väl antagligen inte för dig. Du stannar ett tag till. Jaha. Våren ut kanske. Jaha. Underrubrik: antagligen längre. Jaha. Ja, vadfan har du för anledning att komma tillbaka egentligen? Du tycker om att vara ensam. Ibland kanske du vill ha vänner. Så du skaffar dig sådana, sen drar du, för det var spelade ju ända ingen roll. Och vilken tur med det då! För då får du ju ytterligare en anledning att ha dialoger med dig själv där du vältrar dig i vilken "självdestruktiv" människa du är, vilka "kickar" du söker, oj oj oj... så jävla imponerande. Du vet inte vad självdestruktivitet betyder, visste du det skulle du inte ägna dig åt det. Så varför komma tillbaka hit? Du är ju klar här, du har bevisat för dig själv att du kunde ta dig in i ett gäng med människor som var sammanslutna. Som om de skulle ha varit det, förresten. Maken till splittrade människor får man leta efter. Vad har du för anledning att komma tillbaka till mig? Det vore ju snarare en katastrof för dig. Nu sitter jag på behagligt avstånd och kan inte påverka dig på något vis. Till och med de gånger jag säger att jag tycker om dig är det lite för påträngande för dig. Du skämtar gärna bort det, men nog fan märker jag det. Om du nu säger att jag missuppfattat saken VARFÖR I HELVETE HAR JAG GJORT DET DÅ? Jag är ingen jävla idiot som inte begriper enkla saker. Nej, du vill inte ha mig omkring dig, det är inte din stil. Kanske du tror. Men det tror inte jag. Den man älskar vill man vara hos. Jag tror inte du tycker om mig. Jag tror fan inte det, inte på RIKTIGT. Du kanske håller av mig, men det gör man med många människor. Det gör man med djur. OCH INGENTING KAN JAG SÄGA. Säger jag något flyr du längre bort, för att undvika att bli 'uppäten av någon annan' (ett uttryck du säkert lärt dig ur någon av alla dessa idiotiska böcker du läser). Men det är ju inte sant. Du vill inte bli det AV MIG, men någon annan går bra. Någon annan, som du verkligen älskar, på RIKTIGT. Svarar du nej på den frågan har du aldrig älskat någon. Då vet du inte vad det innebär. Du kommer att träffa någon som du älskar. Och det verkar inte vara jag. För dem människan vill du aldrig lämna ensam. Inte ens för din egen skull, för då är man en och samma person. Kom inte och säg något jävla strunt om att så är det inte alls, man är individer, man har sig själv blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah prat prat prat prat prat prat prat prat FÖR DÅ HAR DU INTE LYSSNAT. Då har du inte fattat. Du tror att jag inte har fattat, men jag har ju inte ens hunnit säga vad jag menar. OCH JAG HAR INGEN LUST ATT FÖRSÖKA FÖRKLARA HUR JAG MENAR FÖR JAG TROR INTE DET GÅR FRAM HOS DIG ÄNDÅ, DU VILL BARA LYSSNA OCH HÖRA SAKER PÅ DET SÄTT DU VILL. Du tror att du lyssnar, men det enda du hör är vad jag säger genom ditt filter. Du hör det du vill höra, passar det inte gör du om det och tolkar på ditt vis. Det är inte så att du gör om det till något bättre, eller sämre, för sådana värderingar finns inte i ett sådant sammanhang. Du gör om det så du slipper förstå. Du vill inte förstå, det är ointressant för dig. Du vill höra det du vill höra, så det passar in i din världsbild av dig själv där bara du och din morsa finns som riktiga människor. Alla andra tycks vara aktörer som spelar sina roller mer eller mindre bra i din pjäs. Jag blir så jävla arg, arg, arg, arg. Jag kan inte säga det som ovan har sagts, för då tolkar du bara om det också. Jag betyder fan ingenting speciellt för dig, ingenting. Jag är bara speciell för min roll ligger i frontlinjen, men det är vara viktigt för pjäsen, inte för verkligheten. Jag kommer snart inte att stå ut, jag kommer fan att bli galen. Och då kommer du få se på äkta galenskap, inte den romantiserade bild du har inbillat dig om saken. Man experimenterar inte med galenskap, lika lite som man gör det med självdestruktivitet. Det kommer bara, det går inte att undvika. Man kan inte ens komma i närheten av det. Att tända ett ljus och tro att man har experimenterat med hur det känns att bli bränd levande är ett rent jävla trams. Vill man veta hur det känns att bli bränd levande måste man kasta sig in i elden. Man måste brinna upp, och har man väl gjort det kan man inte gå tillbaka och berätta hur det verkligen kändes. Tar man sig ur elden kan man ändå inte berätta hur det var, för ord är inte nog, de är för enkla för den saken. Man kan inte kasta sig in i elden med egen vilja, tror man det är man barnslig. Författare kanske hävdar att de är sinnessjuka när de skriver, men det säger de bara för att göra sig själv märkvärdiga. De menar inte sjukdomen eller tillståndet i sin fulla rätt, kort sagt vet de inte vad de pratar om. De författare som har varit galna har inte skrutit om det, för de har inte vetat om det. Det är som att vara alienerad, man kan tro sig vara det men man kan inte säga det, för begreppet utesluter saken. Vet man att man är alienerad, försvinner alienationen. Vet man att man är galen, är man på väg att bli frisk. Allt ska vara så förbannat märkvärdigt. Människor ska ingå spel med sig själva och med andra, för de har inget bättre för sig. De är rädda för att hänge sig åt någon, de är rädda som små små djur för att förstå. Nej, hellre spelar de då något spel, det är betydligt lättsammare. Då slipper man förstå, då slipper man det komplicerade. Det enda komplicerade som finns, och som inte sällan erkänns öppet som att vara så, är spelet själv. Relationen mellan två människor som är invecklade i ett spel med varandra är onekligen komplicerad. Men spelet själv är enkelt och behagligt. Man kan sitta och älta hur jobbigt det är att spela, och därmed tro att man fått någon inblick i en komplicerad verklighet. Vilket oanständigt, ovärdigt, löjligt beteende. Men spelarna är måna om att få fortsätta. Råkar man påpeka sanningen om dem själva blir de mycket förvirrade, och gör allt för att bli av med en. Man hotar spelet. Det är som religion för dem. De begriper inte vad de gör, men det känns bra, så de gör det. Det känns bra att tro på gud, så somliga gör det. Men det är inte bra, de har sålt sin verkliga lycka till förmån för något en artificiell sådan. Den artificiella är lättare att uppnå, för den saknar purgatorium. Det är här självdestruktiviteten finns, ingen annanstans. Och den insikten är inte enkel att nå. Och när man väl når den inser man att den är ful, stinkande och löjlig, inte romantisk, häftig och bara för speciellt utvalda. Självdestruktivitet är till för omedvetna människor, kristna och pöbeln. Men den finns även i former som är till för de som är förvirrade, och det är där den ofta tar uttrycksformen av romantik. Oj, hur bra det är att vara självdestruktiv i en kaotisk värld, för då har brutit sig ur den. Ha ha ha. Det har man inte, man har bara tagit sig längre in i den. Förvirringen har bara tagit en ny form, men det är samma skit. Jag vill inte vara förbannad, jag vill inte ha spelare omkring mig som öser sina meningslösa problem och trivialiteter i ansiktet på mig. Jag vill tala med någon sund människa, som inte ska göra sig själv och sina gelikar så förbannat märkvärdiga hela tiden. Gör det du vill så blir allt bra. Det är så enkelt. Att 'göra det man vill' har ingenting med att sluta respektera andra, som somliga tycks tro. Att 'göra det man vill' har en dålig klang i en värld som består av förvirrade människor, för att 'göra vad man vill' tycks antyda att man vill dra sig ur de triviala spelen i förmån för antasta spelen. Och det kommer ju inte på fråga. Men de som gör det de vill är de som mest respekterar människan. De vill inte se dem kvar i de meningslösa spelen och gör att för att dra ur dem. Men det ser ju inte snyggt ut, det verkar elakt. Det är som att ta ifrån en knarkare hans droger, han tycker inte om en heller, trots att man gör det för honom, och inte för en själv. Och folk knarkar i sin egen misär, vältrar sig i den, runkar med den. Men det som de tror är 'sin misär', är något annat. Det är en del i spelet. Den verkliga misären är hela spelet, men det vågar de inte inse. Och du har ditt eget lilla spel. Som du tycker om att hänge dig åt. Jag blir så jävla arg för jag är rädd. Och när jag inser vad jag är rädd för blir jag ännu mer arg: jag är rädd för att bli nedknuffad från spelbordet. Jag vill inte vara brickor i spel, men nu är det det enda jag kan och får vara. Jag står och ser på sig, men du ser mig bara som en pjäs. Jag är inte nöjd, som många andra skulle vara - samma människor som skulle be mig ha en mer realistisk bild av verkligheten, men vars 'realistiska bild' inte är något annat än en förvirrad, men dock lättsammare, syn på världen. Min funktion i spelet har jag funderat över. Jag misstänker att jag antingen är en reserv, ifall det skulle behövas en rejäl ångest-onani, i still med begreppet den-som-jag-(senare)-(kommer)-att-göra-illa-och-oj-vad- hemsk-jag-är-som-gjorde-det. Så någon dag åker jag ut. Jag kommer att falla av bordet, och se hur marken närmar sig för att slutligen krossa mig i tusen bitar, medan jag ser hur du sitter och varsamt torkar dina tårar medan du upplever din sökta orgasm i ångest. Sedan kan du gå ut på krogen och tala om för dem omkring dig hur "självdestruktiv" du är, och vilket liv i den snabba skolan, med "kickar" och allt vadfan du vill kalla det, du lever. Jag önskar att jag vore spelare, för då skulle jag kunnat sökt mig till ett annat bord. Men nu, eftersom jag ställde mig på spelbordet för att vara nära dig utan att vara beredd på att spela, får jag nöja mig med att tillbringa resten av mitt liv på golvet i delar. Kanske kommer jag att se hur du packar ner spelbordet någon dag, i förmån för någon du verkligen älskar, på RIKTIGT. Men för mig har den dagen inget av värde, för har man ingen mun kan man inte le och har man inga ögon kan man inte gråta. OCH INGENTING KAN JAG FAN SÄGA. INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING FAN FAN FAN FAN FÖR INGEN VILL LYSSNA men om man inte säger någor hur kan man då veta att ingen vill lyssna och jag svarar att jag säger hellre inget alls än att blir missuppfattad och hånad FÖR INGEN HAR NÅGONSIN FÖRSTÅTT ALLRA MINST DU (Jan 93) Här kommer ytterligare ett brev som du aldrig kommer att läsa. Jag skickar dem till mig själv, för att inte göra fel. Jag vet att du saknar mig, jag vet att du är ärlig när du säger det. Jag vet att du känner dig ensam. Världen är så stor, och du är så liten. Vad du bör göra är att bli större än världen. Det går, om man vill. Hur man gör vet jag inte. Men man måste tycka om sig själv. Den som inte tycker om sig själv kan inte tycka om någon annan. Självförtroendet är en grundläggande faktor för all verksamhet. Vill man, så kan man. Allting går om man bara vill. Men ingen vilja kan existera om subjektet som skall innehålla viljan är trasigt. Det flyter då istället iväg, och projiceras på andra människor. Andra sätter sig i kontroll, tycker man. Andra konstituerar hur man är, och hur man bör bara. Men det är inte sant. Andra kan inte ta över någon på det viset. Det är omöjligt. Vore en människa en maskin vore det säkert möjligt. I sista hand är det alltid en själv som väljer vad man vill. Vill man låta sig styras av andra, gör man det. Missuppfatta mig inte här. Naturligtvis kan man under hot få någon annan att göra något som denne inte vill. Men då väljer inte personen att göra det som denne hotas till, då tvingas denne till det. Man kan kanske ibland känna sig tvingad till att göra/vara. Men varför det? Därför att man väljer att låta sig tvingas. Det är inte så konstigt att en del människor låter sig tvingas. Det är ett enkelt val, och utan ansvar. Gör man fel, kan man skylla på andra, att andra tvingade en. Man behöver inte tänka själv. Tänker man själv kan man misslyckas. Och ett sådant misslyckande vore ens eget fel! Katastrof! Så det är bättre att låta andra bära ansvaret inför en själv. Men det leder ingenstans. Man blir ingen. Man blir sig själv i andras kläder. En ensam individ, som inte ens känner sig själv ordentligt. Man kanske tror att man känner sig själv, men det är inte sant. Sedan kommer det verkliga helvetet. Den dag man inser att ens liv är fel. Att andra inte kan låta en styra en själv. Då kommer en människa in i ens liv som man borde ha träffat för länge sedan, men inte vågat. Personen är en själv. Ens riktiga inre. Man kan lura sig att tro att den personen inte finns längre, att denne är nedtryckt så långt att den inte existerar; att den aldrig har funnits, och således inte kan komma tillbaka. Men det är dumheter. Kanske är det en outvecklad person, som hämmats genom tiderna. Men det är, och förblir, en själv. Jag tror att många människor aldrig ser sig själva förutom genom andra. Och därför är de olyckliga människor, även om de ler och skrattar ofta. De tänker inte, de känner inte, de vet inte. Somliga av dem försöker lära känna sig själva, men vågar inte, och skapar därför ytterligare en person i sitt inre. De kallar personen för 'sig själv', men den är bara en flykt från personen som man var innan, som man inte heller var. Längre och längre flyr man från sig själv. För att slippa ta ansvar, för att slippa göra bort sig, för att slippa tänka. Kastar man en tomat på en tavla känns det bättre om man vet att tavlan inte är äkta. Målaren kan pusta ut, och prisa det riktiga konstverket som finns i ett kassaskåp. Människor behöver inte bli krossade, om de vet att det som de visar upp inte är äkta. Det är en trygghet. Men en falsk, förgänglig och eländig sådan. För då blir inte livet äkta, och ingenting stämmer. Man känner sig trygg, men man är det inte. Man är inte något man är, utan något man inte är, för att härma JPS. Varför är du rädd för mig? Är det för att jag är på väg att visa dig sidor av sig själv som du inte vill se, för du tror att de sidorna skall förstöra allting omkring dig? Jag kan inte visa någonting, bara du själv kan visa det inför dig själv. Gör det. Lev på riktigt. Ingen kommer någonsin kunna styra dig, få dig att vara någonting du inte vill bli, om du hittar dig själv. (Jan 93) Springer vi ifrån oss själva, för att undvika bli oss själva, därmed slippa skämmas över oss själva, därmed slippa bli o-omtyckta för oss själva, och är det därför vi är så olyckliga - för vi springer inte bara ifrån oss själva, utan även från andra. De andra, som vi ville så gärna nå genom att springa, men nu missar helt. Eller har vi inget självt och det är därför vi är gagnlösa? Ja, hurfan ska jag veta. (Feb 93) Så blev det då som det blev. Vi gjorde slut. En del skäl angavs men jag tror de är lögn hela bunten. Med tanke på hur de ökade i magnitud hela tiden vore det rätt konstigt om de inte vore bara struntprat hela tiden. Tja, vem fan bryr sig egentligen. Det är slut, det är det enda som är av rent intresse. Världen fortsätter att gå framåt, egentligen betyder ingenting ingenting. Varför skall man bry sig om att älska någon överhuvudtaget. Man sätter sig bara i en position där man skadar sig själv. Jag skiter fullständigt i de som säger något annat. Man ger och ger och ger och ger och ger och ger och ger och ger, och tillslut undrar man försynt om man inte möjligtvis skulle kunna få något tillbaka, varav allt bryter samman. Jag orkade inte stanna kvar i lägenheten. Jag ser det inte som speciellt konstigt att du inte hade något emot att jag stannade. För du fattade som vanligt ingenting. Vad skulle jag göra? Somna, vakna upp, fälla några elaka kommentarer och sedan äta frukost? Det hade jag ingen större lust med. Jag vill inte skada dig, men jag kan inte hindra mitt inre att komma upp till ytan under stress. Jag vet att jag borde göra något åt det. Eller kanske inte... för om jag var en sådan människa som kunde förändra mig till en mer passande individ när det krävs, ja då tror jag inte jag vore människa längre. Då kunde jag lika gärna vara en maskin. Och en maskin kan inte känna någonting alls. Människans natur är dömd att vara ofullständig: det är just det som är MÄNNISKANS natur. Fullständigheten är slutet för mänskligheten, och början på det maskinella. Strävar vi ditåt, strävar vi åt fel håll, och eftersom människan envisas med att gå åt fel håll hela tiden antar jag att vi är på väg däråt. 'Jag kan inte älska någon' sade du. Ha ha. Humor. Jag vet att du inte menade det. Du vågade inte gå ner på direkt personlig nivå och säga: 'Jag älskar inte DIG'. Minns nu att begreppet 'älska' i denna kontext innebär dess fulla innebörd, inte de pseudovarianter som gärna används i sammanhang som 'Jag älskar mina vänner' eller 'Jag älskar mina skor'. Och om du inte kan älska mig på det viset, vad hade jag då i lägenheten att göra? Ingenting, naturligtvis. Jag kan inte bli din vän, bror eller farsa. Och jag har inga planer på att försöka LÅTSAS att jag är det. Jag BORDE låtsas det, kanske någon säger. Kanske någon säger 'om du verkligen älskar henne så borde du kunna låtsas det'. Idioti. Jag har gjort det bästa av situationen: jag har brutit kontakten helt. För alla relationer måste vara äkta, är de falska funkar de inte. Således, den enda sanna relation vi kan ha är ingen alls. Jag sov i en trappuppgång den natten. Det var inte direkt obekvämt, men tillräckligt för att jag skulle kunna tänka på andra tankar. Jag är glad att det inte dök upp någon som ville försöka råna mig. För då hade jag leende slagit ihjäl den personen. För någon måste lida. Hämnden sitter djupt inbyggd i mig, och jag har ingen större lust att göra mig av med den. Nemesis, din jävel. Jag vet inte hur du bar dig åt den här gången, men jag måste säga att jag är mycket imponerad. Du kom tillbaka, men stora steg. En viss beundran har jag faktiskt. Eller? Eller inte. För saken kanske är den att du är borta. Och att det som skedde var helt tack vare mig själv. För jag skulle ha kunnat skada så många människor den natten, men jag gjorde det inte. Jag skadade inte ens mig själv. Jag gjorde det rätta. Jag drog. Jag lider inte längre för att jag vill lida, konträrt till den variant av smärta som hon just nu troligen rullar sig i. Den tarvligt egoistiska tanken på en själv som homme solitarie och världen som leviathan. Jag har mina begränsningar, tack gode gud, men jag använder dem inte som medel för att störta mig själv. Längre. Jag känner mig bara ensam. Inte ensam i mig själv, utan ensam i brist på non-psuedo-kärlek. Det gläder mig att inte hela profetian av hämnd gick i uppfyllelse. Eller? Har den det? För trots allt: du ville bli min vän. Och jag vägrar att bli det. Så egentligen roar jag mig kungligt just nu med att skada dig så mycket det går? Eller? Eller inte. För, som sagt, jag kan ju inte vara din vän, och jag vill inte låtsas det heller. Case closed. Vi får vandra olika vägar, rikare på insikt om hur förgängligt det mesta är i livet. Men jag kan inte låta blir att vara ledsen, hur mycket insikt jag än tycker mig ha i problemet. För, som alla vet: the night has a thousand eyes and the day but one yet the whole bright world dies with the dying sun the mind has a thousand eyes and the heart but one yet the light of a whole life dies when love is done (Feb 93) Fan vad jag saknar dig. Jag saknar sig som fan. Jag vill att du skall vara här. Jag vill att du skall säga att du saknar mig. Jag vill att du ska tycka att du vill vara hos mig. Men ingenting av det är möjligt. Jag har som vanligt bränt alla skepp bakom mig. Och jag vet inte om det är det bästa jag kan göra. Jag vet faktiskt inte; jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Mannens hjärta är en stenig öken; han odlar det han kan. Det lilla som växer upp prisar han med all kraft han har. Men om inget växer blir han en sorglig varelse. En gagnlös, ensam människa som sitter och tittar ut över det öde landskapet. Han tycker inte det är vackert, men inte att det är fult heller. Han tycker ingenting. Han väntar bara på att något skall växa. Jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, inte arg, ingenting. Och det är det som känns: Tomheten. Jag inser hur tom jag har varit förut. Jag önskar ibland att det hade förblivit så. För den som inte har vetat hur någonting är kan inte ha någon uppfattning om saken. Dessvärre vet jag nu, och jag hatar det. Att leva i en tom sal går bra så länge den förblir tom. Fyller man salen börjar man må uselt; ty man vet att det kanske inte varar för evigt. Och då börjar man anse att tomheten var ett helvete. Och man börjar frukta helvetet. Så, plötsligt, är man tillbaka. Och tomheten är inte längre bra. Den är det värsta som finns. Man gör allt man kan för att vänja sig, men det går inte. Den som har smakat paradiset nöjer sig inte med något annat. Allt annat är helvetet. Och där sitter jag nu. I tomheten, inte i smärtan. Det gör inte ont att vara död. Det gör ont att dö. Och jag har blivit skjuten flera gånger om, mina skador har redan tagit livet av mig. Jag känner ingenting. Ingenting. ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Peter Pan 1998 uXu ____________________________________________________________________________