### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #036 - Ortega y Gasset ] _____________________________________________________________________ Ortega y Gasset av Speed Devil Show Vi inom uXu är självfallet öppna för trender - iallafall sådana vi skapar själva. En sådan trend har ända sedan The GNN skrev "Guardians of the Masses" (UXU-278) att i tid och otid referera till "massorna" i alla möjliga relevanta och irrelevanta texter. Det är hög tid att vi erkänner att det faktiskt inte är vi som skapat kult kring det uttrycket (inte för att vi skapar kult i några sammanhang alls, men va fan...) utan en filosoferande spanjor under början av detta sekel. För att upplysa er, kära läsare, och mina kollegor inom uXu, tog jag mig tid att forska en smula kring den personen. Här är resultatet. i. Introduktion 1898 var ett omtumlande år i Spaniens historia. Ett uppror på Kuba ledde landet i krig med Amerika, ur vilket Spanien gick som förlorare med resultatet att en mängd kolonier gick om intet. Förlusten utgjorde kulmen i en rad besvärligheter som Spanien genomgått under 1800-talet och försatte landet i en social och politisk depression. Ur denna kris uppstod den s k 98-generationen, en gruppering bestående av en handfull intellektuella som verkade under 1900-talets första hälft. Kännetecknande för gruppen var att de inriktade sig på att försöka analysera och förklara vad de svårigheter som Spanien försatt sig i egentligen grundade sig på. Analyserna, som var av en mängd olika former - filosofiska och historiska avhandlingar, skönlitterära verk, poesi, med mera - präglades av en stor negativitet vad gällde landets förflutna och framtid, och överskred inte allt för sällan rent nationella frågor. Störst inflytande på gruppens inriktning och teoretiska innehåll spelade José Ortega y Gasset (1883-1955), filosof och kulturhistoriker, professor i metafysik vid Madrids universitet från 1910 (frivillig exil i Buenos Aires under inbördeskriget). Ortega skrev huvudsakligen om Spanien och Europas socio-politiska klimat, men även om filosofi som verksamhet i allmänhet. Hans perspektiv var samtida och partikularistiskt i det att han enbart ville sätta sina analyser i direkt relation till den situation som världen då befann sig i, något som ytterst grundade sig i hans uppfattning om filosofins "verkliga" uppgift. Det är tidvis besvärligt att läsa Ortegas böcker - eftersom de inte är skrivna som sådana. Ortega var son till en tidningsman och drev även själv en politisk tidskrift, Revista de Occidente. Hans språk är tidningsspråket: kortfattat, snabbt och omväxlande, utan större litterära ambitioner. Hans böcker framstår mestadels som blandade essäer och artiklar, ibland närmast på nåder sammansatta. Ortega var själv medveten om problemet och tillät av den anledningen mycket få översättningar av sina verk tills dess att han skrivit om många av dem. Så blev dock aldrig fallet och de flesta av hans skrifter översattes därför först efter hans död, huvudsakligen i regi av hans son. Två analyser står hos Ortega närmast hjärtat, och de är dessa jag kortfattat tar upp i denna text: för det första, den meta-filosofiska undersökningen av filosofins uppgift, verksamhet och ställning vid seklets början; för den andra, den bitska kritiken av masskulturen med den s k "massmänniskan" i spetsen, som enligt Ortega bär skulden till att Spanien, Europa - ja, hela världen för den delen - intellektuellt och politiskt är på nedgång. ii. Filosofins samtida ställning De olika naturvetenskaperna (då framförallt fysik, kemi och biologi) hade under början av seklet inte bara rönt framgångar i att de lyckats förklara stora delar av den materiella världens inre mekanismer, utan även gjort succé hos den bredare allmänheten genom att framställa diverse bekvämlighetsprodukter, öka levnadsstandarden, markant förbättra hälso- och sjukvården, med mera. Men även om den sociala välfärden otvivelaktigen ökat tack vare effekterna av naturvetenskapernas välfyllda kunskapsbanker har samtidigt andra delar av det intellektuella tankelivet förtvinat. "Fysikens imperialism" och "laboratoriernas terrorism", som Ortega elakt kallar det, har frambringat en falsk tro att all verksamhet - även filosofin - i slutändan måste leda till omedelbara materiella resultat för att överhuvudtaget ges existensberättigande.(1) Men då filosofi är en rent intellektuell disciplin - som ägnar sig åt helt andra frågor än de som står i centrum för naturvetenskaperna - har dess status radikalt försämrats. Filosofi har inför den bredare publiken blivit ett överflödigt ämne, en onödig tankelek som inte tjänar mänskligheten. Men denna uppfattning är enbart resultatet av okunskap inför vad filosofi egentligen är; okunskap som frambringats genom att naturvetenskaperna genom sina sociala framgångar tagit konceptuellt och metodologisk patent på just "vetenskap". Allt som inte är "vetenskap" i den naturvetenskapliga aspekten anses felaktigen vara meningslöst. "Filosofi är ingen naturvetenskap - det är betydligt mer än så"(2), konstaterar Ortega. För naturvetenskaperna undersöker enbart den materiella verklighetens innersta väsen, och erbjuder "symbolisk" kunskap av denna. I en naturvetenskaplig förklaring av verkligheten finner man små, om några överhuvudtaget, likheter med verkligheten som den framställer sig för oss. Ett bord, exempelvis, är i en fysisk förklaring till största delen tomrum, medan vi uppfattar bordet som ett fast föremål. Men symbolisk kunskap om objekt är givetvis inte falsk kunskap; naturvetenskapens förmåga att förutsäga skeenden samt manipulera objekt visar att dess kunskapsbanker är genuina sådana över en faktiskt verklighet. Symbolisk kunskap är dock endast av värde för den disciplin kunskapen är applicerbar till. Olika naturvetenskaper är oberoende av varandra vad gäller centrala objekt för undersökning, metodologi och mål. Fysikerna, kemisterna och biologerna kan framgångsrikt arbeta med de centrala frågorna för sina respektive discipliner utan att konsultera varandra. Den symboliska kunskap en fysiker presenterar angående världen ser helt annorlunda ut från hur biologen framställer den. Därmed inte sagt att de ger inkommensurabla förklaringar av samma objekt - just eftersom de inte arbetar med samma objekt! Skillnaden mellan den symboliska kunskap naturvetenskaperna erbjuder i relation till sina väl avgränsade discipliner (där de grundläggande frågorna är av typen "vad?", "hur?", "när?") och filosofi, är att uppgiften för filosofin att söka kunskap till frågan "varför?" - i relation till allt. Filosofi uppstod just genom frågan "varför" och sedan dess har filosofer funderat över sig själv, världen, universum - ständigt försökt finna förklaringar till vad som är meningen med allt, hur allt är organiserat, uppbyggt, sammansatt, ur ett övergripande holistiskt perspektiv. Filosofin har därmed inga disciplinära gränser; filosofi går in i och utöver alla områden. Medan naturvetenskaperna är på fullt och fast klara med vad de letar efter, vilka frågor som är centrala, vilket metod som är lämpligast för att testa frågor och svar, så är filosofins frågor och eventuella svar i jämförelse i ett ständigt dunkel, otydliga och ospecificerade.(3) Men är inte denna karakterisering av filosofin obekvämt otydlig och pretentiös? För många är den säkert det, menar Ortega, men bara för de som dragit den felaktiga slutsatsen att all värdefull verksamhet måste fungera som naturvetenskaperna. Och filosofins kris består i att många samtida tänkare som gör anspråk på att "filosofera" just dragit det felslutet och definierat om filosofin till att enbart röra sig inom snäva ramar. Allt för många av dagens filosofer skäms över sin verksamhet, eftersom de inte kan producera lika omedelbara resultat som naturvetenskaperna, än mindre bidra till den materiella välfärden. Och istället för att komma till ordentlig förståelse med filosofins uppgift och metod har filosoferna börjat apa efter naturvetenskapen, i det att den, för det första, har börjat populariserats, och, för den andra, börjat förändras mot en mer "vetenskapligare" form. Filosoferna har börjat ställa upp klara och tydliga förutsättningar för sin verksamhet, förutsättningar som är olika för olika avdelningar, med allt för specificerade koncept och regler vad gäller problemlösning. Men detta leder inte till några "bättre" resultat. Ytligt sett förefaller filosofin genom denna vändning vara "vetenskap", men en närmare undersökning visar att det bara är symbolisk kunskap över ingenting alls, intellektuella tankelekar utan någon som helst koppling till verkligheten. Filosofin i västvärlden under början av 1900-talet håller enligt Ortega således på att utvecklas till att blir något som varken är naturvetenskap eller filosofi. Ortegas hårda ord förefaller rikta sig mot vissa delar av vad som nuförtiden kallas den analytiska traditionen av filosofi, som just kännetecknas av ett "vetenskapligt" sätt att närma sig vissa problem. Detta ska dock inte missuppfattas. Ortega, liksom många av dagens filosofier som framför liknande kritik, verkar i grunden inte vilja avspisa analytisk filosofi som genuint meningslös. Vad han snarare menar är att den, liksom vilken tradition som helst, bör bedrivas med en modest inställning och inte i tron att det är den enda vägen filosofin bör ta. Den analytiska filosofin är inte problematisk i vad den sysslar med, utan hur den sysslar med det: den har utnämnt sig själv till den ledande metoden, den har med den auktoritära termen "vetenskap" som mantel bedrivit en "imperialism" i att den förpassat alla andra delar av filosofin till skräpkammaren. Den har, kort sagt, blivit allt för dominant, felaktigt trott sig kunna definiera inom allt för snäva ramar vad "äkta" filosofi är. Någon som gör anspråk på att vara "äkta filosof" i Ortegas mening måste vara begåvad med ett öppet sinne, en medvetenhet av verksamhetens komplexitet och allmänomspännande natur. Att inte hitta några tydliga och självklara svar är ingen brist hos filosofen - tvärtom, det är närmast en dygd. En filosofi kan inte "misslyckas" i sin verksamhet, för om filosofen kommer till slutsatsen att han eller hon inte kan lösa en gåta, har svårt att förstå en fråga, är osäker på om det verkligen finns en säker metod för att nå ett mål, så är detta - filosofi! Filosofin är endast misslyckad när den inte längre är filosofi: när den omger sig med allt för snäva ramar, uttalar sig med allt för stor säkerhet om tingens ordning (i någon avgränsad disciplin), presenterar en bergfast metod med tydliga mål - och, viktigast av allt, samtidigt gör anspråk på att vara "den enda filosofiska vägen". Ortega förkastar alla försök till att definiera filosoferandet till sökandet efter universiella sanningar, som gäller för alla människor och alla tider. Ett sådant förfarande är i grunden meningslöst för människan, menar Ortega, eftersom sådana sanningar enbart blir intellektuella tankefoster som i värsta fall kan avstanna tankeprocessen hos dem som tar dem för allvarliga. Det finns inga universella sanningar som vi kan luta oss mot och stanna vid; vi lever ständigt i en ny tid, ny situation och ny generation.(4) Alla generationer har varit olika, och en viktig uppgift för det mänskliga filosoferandet är just att se sig själv som del i en generation, att förstå sin historia och nutid. Människor ur skilda generationer är olika vad deras världsuppfattningar, ideal, historia och - vad Ortega kallar - "sanningar". Ortega är inte relativist i den aspekten att han anser något så uppenbart paradoxalt att "sanningen är relativ", däremot menar han att för olika generationer genom olika tiderna har vad man skulle kunna kalla "den centrala sanningen" (eller "den centrala frågan") varierat. Att försöka hitta en universella sanningar är därför ett misstag. Som sagt, resultatet av en sådan jakt kan bara bli en tankelek som inte hjälper oss mycket i den situation vi sitter i nu (eftersom det är allt för abstrakt), och bör därför inte förknippas med "äkta filosoferande". Livet, att leva, att finna sig själv i en generation och situation, och verkligen förstå sin historia och framtid, går över det filosoferande som stannar vid rena abstraktioner. Men i samband med att "fysikens imperialism" kväste filosofins natur till förmån för symbolisk kunskap av den materiella världen, detaljstudier av väl avgränsade områden och hetsjakt på omedelbara och säkra "vetenskapliga" resultat, försvann tilltron till filosoferna och filosofin som nödvändig verksamhet för mänskligheten. De områden som filosoferna tidigare behärskade (och som naturvetenskaperna inte gör anspråk på att undersöka), exempelvis stora frågor om livet, moralen och politiken har plötsligt blivit alla människors egendom, där alla är självutnämnda experter - men dessvärre inte det minsta filosofiska. I den publika debatten har frågornas komplexitet har förfallit till trivialiteter, det öppna sinnet och blygsamheten har ersatts med dogmatism och överdriven självsäkerhet. Filosoferna är inte längre filosofer och det mest akuta problemet är att all makt - social, politisk, intellektuell - under 1900-talet fallit i händerna på "massorna". iii. Massorna och experterna Ortegas tveklöst mest internationellt uppmärksammande bok var den kontroversiella "Massornas uppror".(5) I boken avser Ortega ge ett grundläggande svar på varför Spanien och Europa under 1900-talet lider av sådana politiska och sociala brister. Svaret, säger han, ligger i att makten under vår tidsålder för första gången i världshistorien totalt fallit i händerna på "massorna". Och, "[d]å massorna i enlighet med sitt väsen varken kunna eller få bestämma sin egen tillvaro och än mindre kunna styra samhället i dess helhet, innebär detta faktum, att Europa för närvarande genomgår en av de svåraste kriser som kunna drabba folk, nationer och kulturer."(6) Man reagerar omedelbart över Ortegas val av termer. "Massa" är ett ord som klingar elitism och översitteri - ett nedsättande uttryck som gärna används i sammanhang där poängen är att föra fram envåldshärskare, då fördelaktigen självutnämnda övermänniskor. Men Ortega är noga med att framhärda att "massa" inte är en socio-politisk term i dess traditionella betydelse - den syftar inte till att utskilja en speciell samling personer ur en viss social klass (den har inte heller något med "människovärde" att göra). "Massan" en samling personer som just nu är i majoritet (men inte nödvändigtvis eller per definition behöver vara det), som består av typiska "massmänniskor". En massmänniska karaktäriseras inte av sina yttre attribut, utan av sina inre; massmänniskor finns överallt, i över-, medel- och underklassen, bland de som styr och de som styrs, och det som utmärker dem är en form av psykologisk disposition: massmänniskan är fullt och fast medveten om att han eller hon är en mycket "vanlig" människa, "som alla andra", utan några större intellektuella ambitioner eller kunskaper. Och de är i händerna på dessa som makten nu har fallit. Är detta av ondo? Har inte folket i alla tider varit förtryckta under diverse envåldshärskare och skendemokratier? Om det är som Ortega framställer det, är då inte det av godo? Vad är det för "kris" som egentligen har uppstått? Ortega förnekar inte att massmänniskans uppträdande på historiens scen delvis medfört vissa tillskott. Mänskligheten har numera en större tillgång till kulturlivet, vetenskapen och den politiska makten. Samhället kontrolleras inte längre av enskilda despoter och deras lakejer, vars personliga uppfattningar om hur saker bör ligga till knappast tjänat mänskligheten i dess helhet (på grund av att de bland annat drivit igenom och upprätthållit vissa sociala konstruktioner som hämmat den övriga mänsklighetens utveckling på olika plan). Makt, vitalitet, kunskap - allt detta som tidigare varit egendom för ett fåtal - är nu öppet till att bli var mans egendom. Denna tid av oerhörda möjligheter innebär dock samtidigt oerhörda faror. Och det är just dessa faror som Ortega menar är på väg att besannas. Den gamla formen av tyranni är på väg att ersättas med en ny form: majoritetens tyranni, massmänniskans diktatur; och denna diktatur är en allvarlig fara för kultur- och tankelivet i dess olika former. För intellektuell strävan och vilja till ökad förståelse och kunskap är ingen allmänmänsklig företeelse. Det är något som enbart vissa människor tar ett intresse av - liksom alla människor inte önskar att bli skomakare. De som tar ett sådant intresse kallar Ortega "experter", eller "eliten" (vilka samtidigt är "äkta filosofer" enligt den otydliga definition som gavs i förra avsnittet). Och experterna är, vad man än anser, de som faktiskt har störst möjlighet att analysera bristerna i ett samhälle och reparera dem, enligt Ortega.(7) För världen och samhället är en komplicerad mekanism som inte kan förstås med enkla medel. Ett fungerade samhälle, med ett blomstrande kulturliv, frihet och politisk stabilitet, består av avancerad finmekanik som det tar åtskilliga år i anspråk att lära sig förstå. Enkla och snabba lösningar på komplicerade problem fungerar inte, saker och ting måste undersökas grundligt. Annars består och accelererar problemen, för att slutligen rasera hela samhället. Men ett utmärkande drag hos massmänniskan är att hon trivs med att "vara som alla andra", och avskyr det som avviker från mängden. Med våld, om det så krävs, är massmänniskan redo att tillintetgöra allt som inte är som henne själv för att upprätthålla den trygga känslan av konformitet. För i konformiteten med alla andra finner nutidsmänniskan sin identitet; utan den vore hon ensam och övergiven - en nolla. Men i sällskapet av alla andra blir hon plötsligt något, hon blir "som alla andra". "Typiskt för nutidsläget är... att genomsnittsmänniskan är fullständigt på det klara med sin trivialitet men likväl har panna att dristigt träda in för det trivialas rätt och överallt driva det igenom."(8) Därför tillåter inte massan "experter" vad gäller samhällets sociala och politiska konstruktion. För dessa "experter" är inte som massmänniskorna - och därför måste de utraderas för att massmänniskan skall kunna upprätthålla sin konformitet och identitet. Denna utrensning genomförs ständigt i enlighet med "upproret", påstår Ortega (men i vanlig ordning utan att ge några överdrivet tydliga empiriska exempel). De som skulle kunna tänkas ha förmågan att leda mänskligheten till en ljusare framtid under detta århundrade har, i enlighet med massans tryck, förvanskat sin egen ställning och verksamhet. Filosofin har som sagt dukat under för "fysikens imperialism", och likaså har de människor som förut ägnade sina liv åt att förstå och förklara helheten nu fallit offer för detaljer och därmed, i ett större perspektiv, trivialiteter. För massans makt är enorm, och den som inte anpassar sig efter massans vilja blir oundvikligen krossad. Med detta inte sagt att massmänniskan inte vill låta sig styras överhuvudtaget. Massan motsätter sig enbart att bli styrd av experter som gör anspråk på att veta bättre (för dessa är i massmänniskans ögon obegripliga och överflödiga). De härskare som däremot ger uttryck för att vilja genomdriva massmänniskans trivialiteter får gärna inta landets tron. Men eftersom dessa härskare inte är experter i Ortegas terminologi, utan blott representanter för massmänniskans enkla önskningar, kan resultatet av ett sådant styre inte bli annat än en kommande katastrof, en antiintellektuell dystopi som i slutändan försätter världen i brand.(9) Vad kan vi konstatera närmare sjuttio år efter att Massornas uppror skrevs? Världen verkar inte helt ha förfallit till den dystopi som Ortega menade skulle uppstå om "massmänniskan" fick behålla sin makt över tankelivet och politiken. Snarare verkar det som om han hade helt fel, att hans domedagsprofetior var ogrundat jämmer. En annan högeligen intressant fråga är naturligtvis om det någonsin existerat "massmänniskor" med så stor makt som Ortega lät göra gällande. Kanske menade han mer att provocera än att presentera en sanning? Icke desto mindre framstår Ortegas grundtankar trots allt aktuella: världen är komplex, och vi får aldrig glömma detta, oavsett om vi gör det i de bästa av syften, kanske i tron att världen skulle bli bättre om vi offrade all intellektuell verksamhet till förmån för de tankegångar som leder till omedelbara materiella resultat. Som Ahlberg skriver: "[Tankelivets] undergång skulle betyda en fruktansvärd katastrof, som omintetgjorde icke blott seklers landvinningar i västerlandet utan t o m de elementäraste existensbetingelserna för hundratals miljoner människor. Vägen till avhjälpande av tankefrihetens avigsidor kan icke gå genom dess ödeläggelse utan därigenom, att man lär sig bättre bruka den."(10) Men kanske har vi redan börjat offra det komplexa tankelivet, kanske har filosofin dukat under för "fysikens imperialism"? Större delen av den moderna akademiska filosofin i västerlandet hyllar trots allt den konceptuella och metodologiska specialiseringen; detaljfrågor inom snäva ramar anses som viktiga - men dessa ramar förefaller ibland så snäva att man kan fundera över om de egentligen erbjuder något annat än symbolisk kunskap över ingenting alls. Eller så är "modern akademisk filosofi" något helt annat än "filosofi" i termens ursprungliga betydelse. Eller så är det en del av det - en liten del. En mycket liten del. I vilket fall, stora problem kräver eftertanke. Våra egna personliga uppfattningar om vad som är relevanta frågor för en bättre värld kanske inte allt är relevanta om vi undvikit att först göra en allvarlig intellektuell analys. Förivrar vi oss står världen fortfarande öppen för att förfalla till en mörk framtid, där böcker som innehåller allt för avancerade analyser bränns på bål, "experter" avvisas kategoriskt som "översittare", majoriteten gör anspråk på att veta bäst i alla frågor blott på grundval att vara "majoritet" - inte en dystopi i stil med Orwells 1984, snarare Bradburys Fahrenheit 451.(11) --- 1) Se "What is Philosophy?" (am. översättning av en serie föreläsningar): New York: Norton, 1960, sid. 47, etc. 2) Ibid, 131. 3) Naturligtvis avgränsar ibland även filosofer sina undersökningsobjekt. Frågor om "existensen", "moralen", "livets mening", "politikens grundvalar", etc, är specificerade. Men bara ytligt. Bakom alla dessa avdelningar finns inga absoluta och självklara koncept och metoder. Medan naturvetenskaperna är baserade på strikta förutsättningar som behövs för att kunna ägna sig åt verksamheten överhuvudtaget (och som inte skapas genom verksamheten: en fysiker undersöker exempelvis inte om den materiella verkligheten är baserad på kausala regelbundenheter; fysiken utgår ifrån att den är det), så har filosofin inga sådana förutsättningar; den har inte en utstakad väg att gå, den har oändligt många. 4) Ett begrepp som spelar stor roll i många av Ortegas verk, framförallt då i "Vår tids tema" (El tema de nuestro tiempo), Stockholm: Natur och Kultur, 1936, som även den delvis handlar om filosofins centrala uppgift i jämförelse med naturvetenskapernas. 5) "Massornas uppror" (La rebelión de las masas), Stockholm: Natur och Kultur, 1934. Bokens centrala tankegångar återfinns även i del två av "Det ryggradslösa Spanien" (España invertebrada), Stockholm: Natur och Kultur, 1937, men ur ett mer "lokalt" perspektiv. 6) Massornas uppror, sid. 9. 7) Självfallet är inte detta någon originell tanke - jfr. bok VI i Platons "Staten". 8) Massornas uppror, sid. 16. 9) I boken "Tankelivets frigörelse" från 1940 av Alf Ahlberg, där Ortegas samtida analys spelar en central roll, framställs 30-talets Tyskland som ett paradexempel på en samhällsform som inom kort kommer gå över styr. Ahlberg menar att Hitlers envåldsstyre karatäriseras av populism och anti-intellektualism som aldrig skulle tillåtas av någon som ägnat ett uns eftertanke, men accepteras av massan. "Den som inte respekterar förnuftets lågmälda röst får snart marschera efter den store Mumbo-Jumbos dånande trolltrummor" är Ahlbergs diagnos; och som det i retrospekt skulle visa sig hade han med all önskvärd tydlighet rätt. (Se "Tankelivets frigörelse", Stockholm: Kooperativa förbundets förlag, 1940.) 10) Tankelivets frigörelse, sid. 13. 11) Bradburys bok antyder i mångt och mycket att vara en reflektion över hur Ortegas domedagsvärld skulle kunna te sig. Se "Fahrenheit 451", Stockholm: Norstedts & Söners, 1958. Notera exempelvis sid. 49: "Då började det... i början av 1900-talet. Allting började nå massan.", sid. 129: "Detta är doktor Simmons från UCLA, han är specialist på Ortega y Gasset...", med mera. --- ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Speed Devil Show 1998 uXu ____________________________________________________________________________