
                                ###     ###
                                 ###   ###
                      ###   ####  ### ###  ###   ####
                      ###    ###   #####   ###    ###
                      ###    ###    ###    ###    ###
                      ###    ###   #####   ###    ###
                      ##########  ### ###  ##########
                                 ###   ###
                                ###     ###

                         Underground eXperts United

                                Presenterar...

                          Intressant Svenskt Stoff

           [#011-               V gen Ut v0.94                   ]
    _____________________________________________________________________


                  "V GEN UT v0.94" -  ej avslutad version
                      av THE GNN/DualCrew-Shining/uXu


 ------------------------------------------------------------------------

  Notera f ljande ang ende denna textfil:

  Detta   r den absurda historien om Herman Hansson och hans obetydliga liv
i  det  framtida  Megastockholm.   Tyv rr   r historien ej avslutad och jag
inbjuder  alla  som  finner  den intressant en m jlighet att sj lva f rs ka
avsluta  den.   Namnet  'V gen  ut'   r  bara  ett  arbetsnamn  och beh ver
n dv ndigtvis inte bli textens slutliga titel.
  F rslag  och  tips kan v nligen e-mailas till Underground eXperts Uniteds
redakt r  The  Chief  (chief@lysator.liu.se),  eller snail mailas till "The
GNN/uXu, c/o Svensson, Kantorsgatan 4:415, 754 24 Uppsala".
  Dock  till ter  jag  ingen att sprida nya versioner av historien utan att
f rst  ha  l tit  uXu  godk nna  manuskriptet.  Storleken p  nya f rslag  r
obetydlig,  huvudsaken  r att den h r j vla historien n gon g ng blir klar.
Min id torka  r total och jag har absolut ingen inspiration sj lv.  Jag kan
bara hoppas att n gon annan har det.
  
                                        The GNN, Februari 1994.  

 ------------------------------------------------------------------------



                                'V GEN UT'


  PROLOG: SLUTET.

  Allting slutade p  detta vis:  Homo Sapiens torkade av sig havets vatten,
utvecklades  till  en  intelligent  varelse med rak rygg och tog d d p  sig
sj lv med hj lp av potatischips.
  Japan  hade i slutet av det tjugonde  rhundradet tagit hand hela v rldens
tekniska  utveckling  och invaggat alla i tryggheten att m nskligheten stod
p   toppen  av sin karri r utan risk f r att falla handl st bak t.  Butiker
fylldes  av  nya produkter, den ena meningsl sare  n den andra.  Huvudsaken
var  inte  att m nniskan fick produkter den hade nytta av.  I dessa moderna
tider  var  huvudsaken  var  att  folket "fick sk rda frukterna av sin egen
intelligens"  samt  k nna  sig  "ta  igen  sig efter tusentals  r av jobbig
evolution".   Den  Nya  Evolutionen  var en framtid med utveckling och lyx,
utan  n got  som  helt  barnsligt  behov  av naturen.  K nda f rfattare och
psykologer  betalades  stora  summor  f r  uttalanden  om hur m nniskan har
sl ppt  sina  band  till  naturen  och  ntligen gjort sig fria.  Fria, fr n
naturens  resurser  som  envisades  med  att  ta slut hela tiden d  jordens
befolkning passerade trettio miljarder inv nare.
  Naturen  var  ond.  Den hade hindrat m nniskan fr n att utvecklas i flera
tusen   r  genom  ren  utpressning.   P   reklampelare, i tidningar, mellan
barnprogrammen gjordes st ndig reklam f r MAF - M nskliga Arm -Fraktionen -
vars  m l var att befria m nniskan fr n Naturens j rngrepp.  Till sin hj lp
hade  MAF  de  b sta  forskarna och - naturligtvis - opinionens fulla st d.
Naturen  framst lldes  likt  ett monster som h nade och skrek mot den lilla
m nniskan.   Ett vanligt reklaminslag p  teve kunde se ut n got i stil med:
En  v lkl dd man kommer g ende p  en enorm asfalterad plan som str cker sig
bortom  horisonten.  Han v nder sig mot tittaren och s ger:  - I hundratals
 r  har  m nniskan k mpat mot en dj vul!  Bilden byter skepnad och  ratalet
1945 tonar upp.  Tv  m n blickar ut mot en  ken.  Ett starkt ljussken f ljt
av en sm ll lyser upp horisonten.  N r dammet lagt sig kramar de tv  m nnen
om  varandra  och  utbrister:   -  Vi  klarade det!  Den f rsta atombomben!
Deras  gl dje  bryts  dock d  ett enormt monster glider upp fr n ingenstans
och  vr lar  med  en  skr ckinjagande  st mma:   - Nej!  Utvecklar ni denna
produkt  kommer  jag  att ta livet av mig OCH TA ER MED MIG!  M nnen kryper
ihop  av frukan och bilden byter skepnad igen.   rtalet 1954 dyker upp i en
skylt.
  Bakom  ratten p  en gl nsande cabriolet f rdas en pojke och en flicka mot
en  vacker  solnedg ng.   Ljuvt  elektronisk  musik spelas men f rbyts till
h rda  ackord  d   solen  skyms av en demon som vr lar:  - Nej!  Stannar Ni
inte  omedelbart  kommer jag att f rsura mina sj ar och g ra luften om jlig
att  andas!   Bilen  sladdar  ner  i  diket  och  exploderar  med en sm ll.
Skrockande  drar  sig  demonen  undan.   Bilden  byter  tillbaka  till  den
v lkl dde mannen.  - Forts tt titta p  denna kanal f r ytterligare nederlag
i  m nsklighetens  historia!  Ett telefonnummer dyker upp, men g r inte att
se  eftersom  solen kvickt hoppar ner bakom den asfalterade horisonten.  En
r st  h rs  i  m rkret:   -  Upp igen, annars...  Solen kommer tillbaka och
numret blir synligt.  Mannen s ger:  - Vi t mjer denna dj vul!  Ring nu och
ge Ditt bidrag!  Inga bidrag  r f r sm !  Ring nu!
  Det beh vdes nu ingen natur.  Skogen ersattes med kopior i plast d  syret
nu  kunde framst llas p  annat och mer effektivare s tt.  Havet och sj arna
rensades  p  liv.  Behagligt tempererat vatten med natriumklorid ersatte de
sura  sj arna  och  haven.   Vitt  kakel ist llet f r slam och dy.  Ett tak
planerades att l ggas  ver Jorden men av ekonomiska sk l beslutade man dock
att ge solen en chans till.  Den var fortfarande gratis.
  St rkta  av  det  sj lvf rtroende  man  nu  erh llit  tack vare floden av
elektroniska   konsumtionsvaror   fr n   fj rran   stern  och  den  globala
 vertygelsen  att  m nniskan  var  od dlig,  beslutade sig n gra forskare i
England f r att satsa p  genmanipulation i kommersiellt syfte.  Ledaren f r
gruppen  f rklarade  f r  sin  hord av vita rockar:  - Japsarna m  klara av
allehanda  lyxprylar  men  nu   r  det  dags  f r lite mer -  h - viktigare
produkter!
  Man  appl derade  och satte omedelbart ig ng med att framst lla potatisar
stora  som  hus  utan  skal  som saltade och pepprade sig sj lva.  Patentet
s ldes  till  en  tillverkare  av  potatischips  som  nu  kunde skrota sina
skalande,  saltande och pepprande robotar.  Efter n gra m ndader var Rogers
Gen-Pepparchips  AB  den ledande koncernen i hela v rlden, alla kategorier.
Chipsen  var  inte  bara enkla och billiga att framst lla, p litliga l kare
intygade   ven  att  de  innh ll alla f do mnen en modern m nniska beh vde.
Folk  rusade  till  aff rer  och  k pte  med  ett leende kilovis med Rogers
Gen-Pepparchips.   Presidenter, statsministrar och diktatorer prisade detta
ytterligare bevis f r m nniskans  verl gsenhet.  Sv lten i Afrika och Asien
var  ett  problem  som nu bombades bort med hj lp av stridsflygplan lastade
med  hundratusentals  p sar  Rogers Gen-Pepparchips.  Hoppet v cktes  ter i
ansikten  som  sett  d den  i  vit gat.   Det  regnade  manna  fr n himlen.
Likhetstecken   sattes   mellan   fr lsning   och   en   tugga   av  Rogers
Gen-Pepparchips.
  Medan  m nniskorna dansade p  gatorna i sitt lyckorus, spottade en dammig
dator  ut  en l ng lista  ver diverse biverkningar chipsen medf rde.  Ingen
s g n gonsin listan men det hade inte spelat n gon st rre roll eftersom det
d   var  f rsent  att  g ra  n gonting   t  saken.  Fyra dagar efter Rogers
Gen-Pepparchips  monumentala  genombrott p  v rldsmarknaden b rjade generna
som  inplanterats  i  potatisen   ven  bli  biologiskt  aktiva i m nniskor.
F ljden  blev,  f r  att  g ra  en invecklad kemisk process enkel, att hela
Europas  befolkning utpl nades p  rekordtiden tv  timmar.  Efter det f ljde
en  l ngsam  reduktion av den resterande v rldens inv nare.  Kaos och panik
hann  aldrig  utbryta.   Amerika  f rsvann  utan ett ljud eftersom samtliga
inv nare  avled  samtidigt.   I  Australien  tj t  en nyhetsuppl sare n gra
hysteriska   varningar   innan   han   ramlade   ihop    ver  mikrofonen  i
direkts ndning.   Tittarna skrattade  skadaglatt  t h ndelsen innan de f ll
ihop  ver sina sk lar Rogers Gen-pepparchips i vardagsrummet.
  Det  fanns  ingen  modern  m nniska  l ngre.  Den sista v nde blicken mot
rymden och betraktade m nens h nflin.  Innan han f ll ihop h jde han r sten
f r  ett  sista  uttalande:   -  Om jag kunde begripa hur i helvete det h r
kunde g  snett.
  Planeten  Jorden  hade  p   nolltid f rvandlats fr n en livlig planet med
glada  varelser  som vr kte sig i ett  verfl d till en sp kstad med vindens
sus som enda inv nare.  Ingen m nniska fanns kvar.
  N stan ingen.


  1. HERMAN HANSSON

  Klassen  bestod  av  trettio  uttr kade  ynglingar, samtliga kl dda i den
obligatoriska skoluniformen best ende av vit tr ja och vita byxor.  En runt
svart  m rke  p   tr jan  visade  vilken  klass  individen  tillh rde (b de
innanf r och utanf r skolan), samt intelligenskvot.
 -  Vad  som  utm rker  Er,  k ra  elever,  r det faktum att ni inte har en
minsta aning om n gonting.
  Herman  tittade  f rsiktigt  p   sin  klocka  och noterade med gl dje att
endast  tio  minuter   terstod.   Han  beh ll dock sitt allvarsamma minspel
eftersom minsta tendens till leende under en lektion kunde uppfattas som en
allvarlig provokation och medf ra att l raren kastade ut honom.
  L raren var en robot.  Det var inget man f rs kte d lja numera.  I b rjan
hade  man  envist  h vdat  att  l rare hade en tendens att bli stelbenta av
trapporna,  ovanligt  likbleka  av brist p  ljus och att den montona r sten
l tt  kunde  f rklaras  som  en  produkt  av f r mycket pratande.  Att alla
l rare  i  stort sett hade samma utseende f rklarade med att de av en slump
var  sl kt med varandra.  Men en dag blev f rv nade elever vittnen till hur
en  l rare  m rkligt  nog  b rjade  droppa olja p  golvet och upprepa samma
mening  om  och  om  igen tills lektionen var slut.  Nyfikna elever b rjade
f rh ra  representater  f r  skolstyrelsen om f rklaringar till den bisarra
h ndelsen  men  fick svaret att l ren hade varit  veranstr ngd och en smula
sinnessjuk.   N r  flera l rare drabbades av samma symptom kunde inte saken
f rklaras  lika  smidigt.   Slutligen  erk nde  styrelsen  att  l rarna var
programmerade  robotar  och  f r  att  komma  tillr tta  med deras defekter
installerades  j rnklubbor  i klassrummens tak, vilka effektivt korrigerade
roboten med ett ordentligt slag mot skallen.
  Styrelsen  intygade  i  samma  veva  att  robotarna  var mycket skickligt
programmerade  och  inneh ll inte bara kompletta kunskaper utan  ven en god
portion  pedagogik.   Det  fanns  ingenting  att  oroa  sig f r.  Men efter
or kneliga   r  i  skolorna b rjade robotarna mer och mer att haka upp sig.
Ibland kr nglade   ven klubban vilket medf rde att eleverna var tvungna att
lyssna p  samma mening om och om igen tills lektionen var slut.  Skolka var
det  inte  tal om.  Det straffades med livstids reglering, ett  de v rre  n
d den enligt skolans lilla r da regelbok.
 -  N got  som g r er elever  nnu mer intressanta f r oss intellektuella  r
det  faktum  att  ni  har  inget  sj lvst ndigt  t nkande.   Ni  dras  till
skr pkulturer  som  j rn  till  en  magnet.   Ni  tror inte p  det vi s ger
eftersom det vi s ger  r  ver er intelligens.  Det enda s ttet att r da bot
p   detta faktum  r det faktum att ni g r i skolan.  Det faktum  r ett gott
faktum.   Det  faktum  inneb r  att  m nga av er en dag kommer att bli lika
intelligenta  som...  (kort paus medan den sl a processorn i roboten letade
efter  ett  l mpligt  ord)  ...jag!   Ren  viljestyrka  hindrade eleverna i
klassen fr n att brista ut i gapskratt.
 -  Lyssna  p   oss  intellektuella ty vi vet allt som ni inte vet!  Vet vi
n got  som  ni  av en h ndelse skulle veta vet vi det mycket b ttre och kan
med  en  korrekt  syntax uttrycka det.  L raren b jde sig  ver katedern och
tryckte  in  n gra  knappar  p   tangentbordet  vid  en  terminal.   Svarta
datask rmen  t ndes bakom honom.  Texten "Indoktro Pedagog" blinkade snabbt
f rbi  innan  sk rmen presenterade tv  personer som tittade uttrycktl st p 
klassen.   Den ena var en ung flicka, l tt f r eleverna att identifiera sig
med  eftersom  datorn  gjorde  en snabb analys av elevernas egna utseenden,
konstruerade  en  blandning  av  samtliga och k rde ut det p  sk rmen.  Den
andra  personen   r  en   ldre  man,  som tack vare sina tr kiga kl der och
deprimerande utseende omedelbart f rlorade klassens f rtroende.
  L raren utropade:  - Sk da!
  Sk rmen  gav  ifr n  sig  ett  pling  tillsammans  med  texten "H lsning.
Avsnitt  13".   Flickan  b rjade tala och ett bubbelgum avsl jades i hennes
mun:  - "Tjaru va kul o ses lixom hare h nt n t ballt?"
  Kort  paus.   Herman  k rde  handen  genom sitt kortklippta ljusa h r och
undrade vem som frivillgt kunde st lla upp som akt r i en s dan film.
  Mannen bredvid flickan b rjade tala:
  -  Goddag.  Prisa de som styr!  Alltid lika trevligt att se eder rask och
kry!
  Sk rmen  slocknade  och  roboten viftade stelt men triumfierande med sina
bleka h nder.
  -  Som  ni  ser  utrycker  sig gentlemannen p  ett mycket behagligare och
intelligentare  s tt  vilket avsl jar stil, klass och livserfarenhet!  Slut
f r idag!  Imorgon kommer vi att tala om moral.
  Under  den  korta  rasten  som  f ljde passade eleverna p  att sv ra  ver
l rarens  brist  p   inprogrammerad  verklighetsuppfattning samt str cka en
smula p  ryggen.  Dagens f rsta lektion var  ver.
  Klassen hade det fantasil sa namnet A3S.  A stod f r statusklass A, trean
stod f r skolstatus tre och S betydde helt enkelt att klassen var klass "S"
i  en skala fr n C till U.  Skola tre var k nd f r att vara en av de b ttre
skolorna.   Eleverna bestod enbart av statusklass A individer och hade h gt
 ver medel vid den slutliga tentamen.
  Herman   Hanssons  f r ldrar  hade  varit  rika  och  hade  r knats  till
statusklass  A,  vilket gjorde det mycket l tt f r dem att f  vad de ville.
Helst  hade  de  sett  att  Herman  fick en plats vid Skola 1, men han hade
blivit  utkonkurrerad  av  barn med status A+ vid intagningen.  Det var f r
femton   r  sedan och Herman hade varit blott fyra  r gammal och inte  gnat
speciellt  mycket  uppm rksamhet  t h ndelsen.  Hans f r ldrar d remot hade
n stan  exploderat  av ilska n r de fick reda p  att deras barn inte skulle
f  plats i den b sta klassen.  Deras barn!  Deras geni till unge, som kunde
hela  alfabetet,  alla  r knetabeller  och  socialkatalogen utantill skulle
behandlas  som  lort  och  s ttas  i  en  skola  av tredje rang!  Det fanns
visserligen  en  skala p  skolor  nda upp till femtio men tre var inte nog,
ans g de.  Men det var inget att g ra  t saken, Herman placerades i Skola 3
d rmed  basta.   Det var inget han n gonsin hade brytt sig speciellt mycket
om,  f rutom  n r n gon  versittare fr n Skola 1 eller Skola 2 f llde vassa
kommentarer  om  social  status.   Vanligtvis resulterade det i ett verbalt
slagsm l  d r  Herman gick som segrare ur striden tack vare hans enast ende
retorik.   Hade  n gon  utmanat  honom  idag  hade  han  dock  med  st rsta
sannolikhet  f rlorat.  Det var fortfarande tidigt p  dagen men han var  nd
mycket tr tt.  Tr tt, p  allt och alla som hade med skolan att g ra.
  Runt   omkring   honom   tjattrade   hans  skolkamrater  om  stimulerande
upplevelser  de  upplevt  under  helgdagarna i stadens n jesliv.  D  och d 
ekade  en  metallisk  r st fr n osynliga h gtalare med budskap om lektioner
och dagens visdomsord.  Dagens visdomsord bestod med st rsta sannolikhet av
uppmaningar  till  att  behandla  l raren  som  en gud eller att upps ka en
psykolog ifall lusten att g  i skolan b rjade avta.
  - Jag vill vara fri!  utropade han v l medveten om att hans r st dr nktes
i  ov sendet  fr n  en f rbipasserande klass.  Den enda som h rde honom var
skolans  centraldator  som  automatiskt kastade ur sig ett visdomsord till.
H gtalarna  mullrade:   - Frihet  r det b sta en m nniska kan  ga!  L r dig
hur just Du kan ta vara p  Din frihet!  Lyssna p  Din l rare!  Amen.
  Herman  suckade  tungt och satte sig ner p  golvet i den vita korridoren.
Ett  par  minuter  senare  f rkunnade Centraldatorn att n sta lektion var i
ant gande och att eleverna skulle infinna sig omedelbart.
  -  Att frivilligt paralysera sig sj lv  r betydligt roligare  n att komma
f rsent  till  en lektion, predikade datorn humoristiskt.  Inspelade skratt
f ljde.

  Sju  timmar och tv  minuter efter Hermans st n om frihet var han  ntligen
p   v g hem, sittandes p  ett mjukt s te inuti jet-bussen.  Sista lektionen
hade  g tt om m jligt  nnu segare  n de tidigare under dagen.  L raren hade
hakat  upp  sig  fyra  g nger  under  ett  f redrag  om  varf r  lydnad var
 verl gsen  sj lvst ndiga  handlingar  och  efter  den  fj rde  sm llen mot
huvudet  hakade   ven klubban upp sig.  En v ldsam b rs rkarg ng f ljde d r
klubban  krossade b de Svarta datask rmen och terminalen p  katedern.  Tack
vare denna incident kunde ingen film visas om  mnet, vilket var vanligt n r
l raren  t mt  sig  p   verbal  information.   Roboten s kte d  igenom sina
minnesbanker  och  gjorde  ett  patetiskt  f rs k  att   terber tta filmens
budskap.   Reslutatet  blev en osammanh ngande sm rja d r roboten envisades
med  att  omformulera  h ndelser den just f rklarat samt blanda ihop slutet
med  en  annan  film.   Tortyren p gick i femtio minuter innan roboten f ll
ihop  av  utmattning  och  hostade  svart  oljer k medan den f rklarade att
lektionen var slut f r idag.
  Bussen  puttrade fram i femhundra kilometer i timmen h gt  ver staden och
utf rde  ideligen  snabba  landningar  f r  att plocka upp mer passagerare.
Herman  lutade  huvudet  mot  nackst det och tittade ut  ver MegaStockholm.
Staden  l g  i  ett  fridsamt vitt soldis under honom.  Ljuset fr n de fyra
k rnsolarna  lyste upp miljoner kilometerh ga h ghus och glaskupoler vilket
var stadens karakt r.  P  taken av h ghusen tr ngdes antenner och paraboler
med  bussarnas  landningsplattformar.   Det  var inte ovanligt att bussarna
mejade ner ett par tusen antenner vid varje landning och f rsatte en mindre
del  av  inv narna  i den depression en kv ll utan underh llning fr n teven
kunde  sk nka.   Letade  man  efter k nnetecken f r staden var det bara att
titta efter  lparen, en enorm och centralt belagd sj  med en l tt bl  nyans
 ver  vattnet.   I  mitten  av sj n l g en inglasad gr n park med allehanda
parfymerade  v xter  av  plast  att  besk da  och  lukta  p .   Till  denna
vallf rdade   inv nare   st ndigt  under  helgdagar  och  idkade  semester.
Snabbanet g  rusade  fram  och tillbaka under sj n med f rv ntansfulla barn
och  vuxna, med fyllda utflyktskorgar.   n erbj d bad i uppv rmda bass nger
och  en  extra  sol  p   insidan  av glaskupolen som f rutom behaglig v rme
f rmedlade ultraviolett str lning.  Av arbetet utslitna m nniskor kunde h r
ta  igen  sig  och   terv nda  till  arbetet med nya krafter samt en vacker
solbr nna.   " lparsolare"  var  dock ett begrepp som m nga anv nde f r att
h na  sj lvupptagna  narcisser,  vilket f ref ll en smula mystiskt eftersom
alla  i  staden minst ett par g nger om  ret l t sig stekas pepparkaksbruna
p   n.
  -  En  biljett  till  Jerkers  Raka,  kraxade  en hes r st.  Ett rangligt
ekipage  best ende av femton rynkiga pension rer sl pade sig ombord bussen.
K ppar  smattrade  mot  bussens  golv  och  rullstolar  skinnfl dde st ende
passagerares smalben.
  Herman  kunde  inte  l ta  bli  att  irriteras   ver  hur  ldre m nniskor
st ndigt  raglade p  bussen enbart f r en f rd p  ett par mil till n rmaste
apotek.  Herman hade aldrig bes kt ett apotek i hela sitt liv men hade h rt
att  dessa var v ldsamma slagf lt, d r  ldringar dagligen k mpade mot d den
och  k erna.   Vinnarna   verlevde  fram till kassan och kunde inhandla nya
sm rtstillande  och  uppiggande droger vilket kunde, om de hade tur, hj lpa
dem att  verleva till n sta bes k.
  En  slumpgenerator  bel gen  n gonstans  i kommunens palats beslutade sig
pl tsligt f r att  ndra p  v dret.  Herman s g hur stora kranar s nktes ner
fr n  taket  i  den  enorma  kupol som t ckte staden.  Hungrigt grep svarta
st lklor  tag  i tre av k rnsolarna och drog in dem genom luckor i kupolen.
Det  m rknade.  Nya luckor  ppnades och klotrunda tankar dekorerade med vit
f rg  uppenbarade  sig.   N gon  hann  l gga  en  tydlig  f rbannelse   ver
v derdatorns nycker innan tankarna  ppnades och regnet b rjade  sa ner  ver
staden.  Jetbussens vr lande efterbr nnare fick konkurrens av det rogivande
trummandet  av droppar mot rutorna.  Sakta vaggades Herman till ro och f ll
i en djup s mn ackompanjerad av ljudliga snarkningar.  Inte f rr n en timme
senare v cktes han av chauff ren som grymtade att de hade n t slutstationen
(samt  n got  om att "det fan inte var ett hotell").  Herman klev ur bussen
och  promenerade  mot  taxihissarna  i andra  nden av plattformen.  En ljum
bris  svepte  ver staden.  Den sista t nda k rnsolen i kupolens tak b rjade
l ngsamt  avta  i styrka f r att s  sm ningom sl ckas helt och ers ttas med
ett or kneligt antal sm  gnistrande lampor.
  Han hade tur.  En ledig hiss hade f rbindelse med h ghuset d r han bodde.
Efter  fem  minuters  f rd genom slingrande tunnlar kr ngde hissen till och
kopplade in sig p  direktbanan upp till v ning sexhundratio.
  M rkret  hade  redan  b rjat  l gga  sig  ver staden d  han klev in genom
d rren till hemmets frid.


  2.  HEKTOR LARRZON

  Ingen  ifr gasatte  Hektor  Larrzons   sikter.   Som ledare f r kommunens
direkta  handlingsgrupp - Aktion Direkt - hade han en makt som p  ett eller
annat  s tt  str ckte sig  ver varje levande individ i MegaStockholm.  Inte
en  v gg  m lades  i  en  offentlig  byggnad utan att f rst r dfr ga Hektor
Larrzon.   Ingen  hostade utan att f rst f rs kra sig om att Hektor Larrzon
var  i  andra   nden av staden.  Hektor Larrzon fruktades av allt och alla.
Men mest av allt fruktades han av sina tio underhuggare som var tvungna att
agera  slagp sar  varje  morgon  vid ett runt bord inne i kommunens palats.
M nga faktorer kunde medf ra att Hektor Larrzons hum r var i botten n r han
stormade  in  i  konferensrummet varje morgon f r att m ta kommunstyrelsen.
Hade  han undvikit k er i sin privata taxihiss eller missat att sl  stort n
i  sovrumsd rren  brukade  han  n ja  sig  med  att  blygsamt  sparka halva
styrelsen.
  Med   ngesten  skrikande  och  sparkande  i maggropen v ntade medlemmarna
varje  morgon  p   att  Hektor  Larrzon  skulle  storma in i rummet och med
knallr tt ansikte och peka ut vilka kunde avl gsna sig f re m tets slut.
  Hektor  Larrzon  utstr lade en pondus och sj lvs kerhet som fick den mest
h rdade  journalist  eller fr gvise medborgaren att glupskt sv lja de grova
l gner han ilsket vr kte ur sig n r tre rsplanerna f r staden  terigen g tt
helt  snett.   Anst llda  i  kommunens palats v nde bort sin blick och gled
smidigt   t  sidan  n r hundrafemtio kilo Hektor Larrzon med mord i blicken
och svetten droppande fr n sitt skalliga huvud vandrade genom korridorerna.
N r  m tet  med styrelsen var slut sparkade han upp d rren till sitt kontor
och  sn ste  av  alla f rslag och fr gor som kom via telefonen.  Efter fyra
timmars  oavbrutet  gormande  gick  han  p  lunch och  terv nde inte f rran
n sta dag.
  Hektor  Larrzon  stirrade  stint  p  de skr ckslagna individerna runt det
runda bordet som utgjorde Aktion Direkts styrelse.
  -  ...och  nu,  n sta  punkt  p   dagordningen,  morrade  Hektor  till de
skr ckslagna  ansiktena  runt  bordet.   -  Det har framf rts klagom l fr n
m nga  olika  h ll  att  snabbanet gen  mellan  Harpstationen och Centralen
st ndigt  missar tidtabellen och ibland till och med unviker att stanna vid
h llplatser!
  Hektor  slog n ven i bordet med ett brak.  L ngsamt v nde han sig till en
liten  man  i  gr   kostym  vid  bordet  och sp nde  gonen i honom.  Mannen
trevade  med  svettiga  h nder p  en mapp som om han letade efter en pistol
att  skjuta sig med.  Att klagom l n dde Hektor Larzzon var h gst ovanligt.
Oftasts  smugglades  de undan, g mdes i papperskorgar.  Styrelsemedlemmarna
var noga med att d lja sina misstag.
 -  Hur  f rklarar  Stig  Karlson,  ansvarig  f r transportstyrelsen detta?
trallade Hektor med ljuv r st.
  -  Jag..., h rdes mannen s ga med sprucken r st innan Hektor avbr t honom
med ett h rt slag mot bordet med handflatan.
  -  K FT!   I min stad ska det inte finnas klagom l!  Allting ska fungerna
och  medborgarna  ska  inte beh va oroa sig f r amat rer i styrande poster!
Du   r  frist lld  med omedelbar verkan!  Rutorna skallrade fortfarande n r
mannen  sprang  gr tande  ut  ur  rummet.  N r d rren slagit igen fortsatte
Hektor:   -  Ni  f r  samtliga  uppdraget  att hitta en ny representant f r
Transport tills imorgon.
  En  annan  man  i  gr   kostym gjorde diskret korsteknet och h jde handen
f rsiktigt.   Med  l g  r st  b rjade  han  tala:  - Urs kta mig,  rade och
aktade  medborgare  Herr  Larrzon,  men  som representant f r byggnads- och
konstruktionsstyrelsen har jag mycket att g ra tills imorgon och...
  - VAFALLS?  skrek Hektor.
  - ...det kan nog v nta ett tag n r jag t nker efter...
  -  T nker  efter?   T nker efter!  Driv inte med mig, h r  r det tamejfan
bara jag som inte t nker med r ven!
  Omedvetet  nickade  medlemmarna  i styrelsen inst mmande.  Hektor Larrzon
muttrade n gra v l valda otrevligheter innan han t gade ut ur rummet.
  Morgonens m te var  ver, med ett minimum av f rluster.  En naturlig fr ga
var  hur  en  skara  m nniskor  kunde  l ta  sig  f rnedras  dagligen,  som
styrelsemedlemmarna gjorde.  Svaret var enkelt:  makt.  Hektor Larrzon hade
den  st rsta  makten,  styrelsen den n st h gsta.  K nslan av att sitta vid
Guds  h gra  sida   r  euforisk,   ven om Gud i sammanhanget  r l ngt ifr n
barmh rtig.   Ifall styrelsemedlemmarna k nde sig or ttvist behandlade (det
gjorde  de  ofta) kunde de ta ut sin ilska p  sina underhuggare.  L nen och
f rm nerna   var   ocks   lockande.   Gratis  resor,  bost der  i  centrala
MegaStockholm,  rent  vatten  och  mycket  mer.  Det var bara att v lja och
vraka  s   mycket man orkade p  skattebetalarnas pengar, ty n sta dag kunde
man vara avskedad.

  MegaStockholm var en demokrati eftersom det fanns en styrelse som hj lpte
ledaren, den beryktade Hektor Larrzon, med att fatta besluten.  Medlemmarna
i denna styrelse var i sin tur representater f r andra styrelser som sk tte
det  praktiska  arbetet  med  att  verkst lla  besluten.   De  flesta av de
tv tusen  st der  som  tillsammans utgjorde samfundet V rlden2.0 var enligt
konstens  alla regler demokratiskt styrda, men i toppen fanns det alltid en
ny  Hektor  Larrzon  som  med  j rnhand och st lk ft styrde b de staden och
styrelsens   sikter.   Ett  f tal av st derna hade av skilda sk l avskaffat
arbetet (hyckleriet) med en styrelse och var p  s  s tt ansedda som brutala
diktaturer.
  " r  ni  inte  n jda  med v ra beslut s  kan ni lika g rna kliva p  n sta
snabbanet g  till Brossel och bos tta er d r och leva ert j vla liv i mis r
och  f rtryck!" var ett vanligt argument Hektor tog till n r n gon mot alla
odds  framf rde  konstruktiv  kritik  ga mot  ga med honom.  Brossel var en
 kand diktatur d r en smal man vid namn Helmer Thorn regerade alena.  Flera
inv nare  i MegaStockholm hade s kert med n je f ljt uppmaningen att flytta
till  Brossel  om  det  inte  vore  f r det faktum att det r dde ett strikt
emigrationsf rbud, beslutat av Hektor Larrzon.  Brossel exporterade  rligen
flera    teraton    syntetiskt    kaffe,   en   eftertraktad   och   n stan
beroendeframkallande  dryck,  vilket  sk nkte  stora inkomster till stadens
giriga  inv nare.  Ingen normal m nniska hade speciellt stor lust att sitta
i  en  styrelse  dagarna  i   nda  n r resten av staden lapade uv-sol eller
festade v ldsamt.  Helmer Thorn slet som ett djur med alla problem en ensam
ledare  f r en stad p  en miljard inv nare kunde brottas med, fr n berusade
chauff rer   p    jetbussarna   till   de    kande  fallen  av  hj rt-  och
k rlsjukdomar.    Regenterna   innan  Helmer  Thorn  hade  samtliga  beg tt
sj lvmord och tanken hade flera g nger attraherat  ven honom.
  Hektor  Larzzon hade inga sj lvmordplaner.  Han hade andra planer.  Om en
person  kunde  styra  en hel stad m ste det finnas utrymme f r en  kning av
makten,  ans g  han.    n  s   l nge  styrdes  varje  stad enskilt av olika
regenter,  med  eller  utan  n gon  formell  styrelse under sig.  Trots att
st derna utbytte b de varor och tj nster verkade ingenting l nka dem samman
i  gemensamma  beslut.   Slumpen  tycktes ofta avg ra mycket n r det g llde
kontakter  med  andra st der.  Hade en stad behov av rent vatten dr jde det
ofta  inte  l nge  f rr n  en annan stad skickade ett elektroniskt brev och
erbj d sig s lja teratonvis med kristallklart vatten.
  Men det fick det vara slut med.  Slumpen hade spelat ut sin roll.  Hektor
Larrzon visste precis vad han ville.  Han ville styra hela V rlden2.0.


  3.  HERMAN HANSSON

  Herman   levde  ett  lungt  liv  i  sin  spartanska  l genhet  p   v ning
sexhundratio  med  minicentraldatorn  Hrobert  som enda s llskap.  Kommunen
hade  tilldelat  Herman  l genheten n r han var femton  r och den hade inte
 ndrat  sig mycket sedan dess.  Fortfarande fanns det bara tv  rum, ett k k
och  ett  vardagsrum,  trots att Herman ans kt om att f  en utbyggnad.  Men
eftersom  Herman  levde  ensam  f r  det mesta ans gs det inte finnas n gon
anledning.   Att  han  levde  ensam tyckte Herman inte var s  konstigt, vem
ville  bo i en l genhet med tv  rum m lade i kommunalgr tt, tillsammans med
honom?  - f rutom Hrobert naturligtvis.  Hrobert var en sympatisk dator som
t nde  lyset  n r han klev in genom d rren och v ckte honom med elektronisk
musik  p   morgonen.   Kroppsligen  fanns  han  som  ett tangentbord och en
monitor i ena  nden av Hermans vardagsrum.  Hrobert fanns i olika versioner
beroende    p      garens     lder,   k n   och   mentala   tillst nd.    I
supercentraldatorn,  som  styrde  alla  centraldatorer som i sin tur styrde
alla  minicentraldatorerna  som  i  sin tur styrde sina  gare, fanns Herman
blott som en obetydlig str ng text.

    Namn:  Herman Hansson
  Adress:  Karl Kochs hus 15 - v n 610.
     Tel:  anknytning 610 - 024610445.

       F dd:  2100 e n.v - 4 november - kl 11.59.

          F r ldrar:  Hans Hansson och H-Carina Hansson.
  F r ldrars adress:  Plats 45 och 46 - Neues Welt Kyrkog rd.

  Hrobert  kunde  ikl da  sig  tusen och en roll beroende p  vad processorn
fann  l mpligast  f r den aktuella stunden.  Om Herman nyligen avbrutit ett
f rh llade  med en flicka noterade Hrobert det omedelbart och lade sig till
med en silkeslen men best md st mma.
  - Herman.  Du borde  ta n gonting.
  - Hrobert, var tyst.
  - Herman.  Klockan  r mycket.  Du borde l gga dig.
  - Hrobert, var tyst.
  - Herman.  Varf r har du inte skickat dina kl der till tv tt?
  - Hrobert, var tyst.
  Var  Herman  deprimerad  eller  nedst md kunde Hrobert vara den lyssnande
v nnen  som  kort  h ll med i allt Herman sade med hj lp av l mpliga fraser
typ "Ja, exakt", "Precis" eller "Det d r vet du b ttre  n jag, Herman!"
  Mellan  Hrobert  och  Herman existerade den of rklarliga v nskap som bara
kan  finnas mellan en ensam m nniska och dess trofasta dator.  Hrobert hade
alltid  funnits  i  Hermans  liv.  N r Herman var barn hade Hrobert sjungit
vaggvisor  och  ber ttat sagor f r honom, sj lvklart med en dos pedagogiska
budskap.  Datorns osynliga h gtalare hade under hans tidigare ton r f rs kt
ge  honom  de  r tta  moraliska  och politiska  sikterna genom psykologiskt
uppbyggda  l ngfilmer  vilka f r lekmannen enbart var simpel v ldsromantik.
N r  Hermans  f r ldrar hastigt dog i en frontalkrock mellan tv  taxihissar
hade  Hrobert varit den f rste att beklaga sorgen.  Herman hade gr tit ut i
Hroberts  h rda  famn  av tangenter i plast och sedan dess alltid betraktat
sin minicentraldator som den enda  rliga persoligheten i hela V rlden2.0.
  Klockan  n rmade  sig  midnatt.   Hrobert  visade  de sena nyheterna vars
inneh ll mestadels bestod av vad Aktion Direkts ledare Hektor Larrzon ans g
om  de  allm nna  sjukhusens  brist  p   kvalificerade doktorer.  Under den
senaste  veckan hade tv tusen m nniskor f tt on dig d dshj lp till f ljd av
felaktigt  st llda  diagnoser.   En  kolerisk  Hektor Larzzon stirrade in i
kameran och sade:  - Vi ska alla d  f rr eller senare!
  Herman  g spade  och  beodrade  Hrobert  att st nga av el ndet.  Hroberts
sk rm sl cktes och ersattes med en kvinnas r st.
  -   nskar Ni sexuellt eggande underh llning?  P  en kanal b rjade just en
film fr n den glada staden Tyroles d r frodiga...
  - Inte i kv ll, mumlade Herman.  Koppla upp mig p  Gurans Dr m.
  Hrobert  bytte r st igen.  - Men sn lla Herman din senaste telefonr kning
var ju bortom all vett och sans, du borde...
  - Koppla upp mig.
  Hrobert   lade   av   en   fnysning  och  kastade  med  tryckluft  slappt
tangentbordet i h nderna p  Herman.  Sk rmen flimrade till och den gl ttigt
inbjudande texten som Herman sett tusentals g nger tidigare d k upp.
 "Anknytning   10445:   GURANS  DR M  (EP/EM).   MegaStockholms  billigaste
central   f r   Elektro-Post/Elektro-Meddelanden.    Ingen   censur.   Alla
statusklasser v lkomna.  Eder Elektro-Systemoperat r:  Guran Holmquist!"
  Att basen inte skulle ha n gon censur var naturligtvis en liten kosmetisk
l gn.   Inga  meddelanden  eller  brev i n gon postcentral skickades vidare
till  adressaten  utan  att  f rst  genomg   en  snabb kontroll av kritiska
fotoceller.   Guran  Holmquist  var en fantasifull mikrodator som sorterade
miljoner  brev  varje  dag,  och  kopplade  av  genom  vitsiga  (i  folkmun
"dumdryga") inl gg i andras meddelanden.
  Herman  l t  fingrarna  spela   ver tangentbordet och  ppnade sin privata
brevl da.  Reklam fr n n gon vid namn D.J Fernvik d k upp p  sk rmen.  "D.J
Fernvik  har  allt  inom kl der f r dagens ungdom!  Kom hit  ven Du, Herman
Hansson!   Vi har allt!  Du vill ha det vi har, utan tvekan!  Dyk upp i v r
aff r   i   S dra  Gallerian!   Kunnig  och  trevlig  datoriserad  personal
analyserar  och hittar just Dina favoritplagg!  <GURAN ANM:  VAD HAR NI SOM
PASSAR EN 68099 PROCESSOR?  JAG SKA P  FEST.>"
  Han  sorterade  snabbt bort reklamen.  Lockande texter som uppmanade till
en hejdl s k pfest var alltid i grund och botten totalt ointressanta.
  -  De enda som g r p  det  r mindre vetande idioter i statusklasser l ngt
under C, t nkte Herman cyniskt.
  Efter  de privata f retagens reklam f ljde ytterligare en strid str m med
post  fr n  stadens  statliga  f retag.   Utan att ens ta sig en snabb titt
sorterade  Herman  skoningsl st  bort   ven dessa brev.  Han kunde dem  nd 
utantill  vid  det  h r  laget  och  visste att de skulle best  i gr tmilda
urs kter  f r  de  senaste dagarnas olyckor med jetbussar, taxihissar eller
snabbanet g, med till gget att allt var nu under kontroll igen.
  Men  all  post  gick  inte  att  sortera  bort.  Aktion Direkts ombud f r
information  hade  f r rat  honom,  och troligen resten av staden,  nnu ett
brev; "Tillsammans styr Vi staden!  Prisa Hektor Larzzon!"
  Den  politiska informationen  ndrade sig aldrig.  St ndigt glada utrop om
att medborgarna faktiskt levde ett bekymmersl st liv i MegaStockholm med en
god  och  f rbarmande  styrelse   ver  sig.  Breven kom st ndigt fr n samma
avs ndare  och  det  var  f rbjudet  att besvara dem i en  ppen diskussion.
Sk let  till  det  var,  enligt  experter som Aktion Direkt tagit fram i en
utredning,  att  det  elektroniska postv sendet skulle braka samman om alla
fick  s ga  vad de tyckte.  Det var dock av demokratiska sk l fullt m jligt
att framf ra klagom l i privata brev till styrelsen, men de f  som f rs kte
brukade  f   str mmen  eller vattnet avst ngt till sin l genhet under n gra
dagar.
  Aktion  Direkts  brev  dr jde  kvar n gra l nga sekunder p  sk rmen innan
Herman   ntligen  n dde sina privata brev.  Det fanns bara ett.  Avs ndaren
var  H.C  Steen,  ytterligare  en  av  Hermans  filosofer till v nner, vars
favorit mne i diskussioner var alltings fullst ndiga meningsl shet.
  "Jag  och  Hedman  t nker  f rflytta  v ra  lekamen  till  MegaStockholms
Imperium  i   vermorgon,  L rdag, och supa bort tristessen i den h r staden
med   hj lp   av  diverse  flytande  substanser.   Kan  vi  r kna  dig  som
f ljeslagare?"  Fester  var inte Hermans starka sida.  Att det m ste finnas
n got  annat  att  g ra i staden  n dricka sig till ostadiga ben varje helg
var han  vertygad om.  Men hittills hade han inte kommit p  n got.  Skamsen
ins g  Herman  att  hans  hj rnkapacitet  inte  fann  n got alternativ till
n jeslivet denna helg heller.  "Ang ende l rdagen.  Av brist p  meningsfull
syssels ttning  finner  jag  det  fullt  m jligt att delta i det f reg ende
brevets f rslag."
  H rgel   smetades ut  ver hans h r.  V ldoftande medel sprejades  ver v l
valda st llen.  Kl dvalet gick snabbt, hans garderob var inte s  stor.  Det
senaste  inom  mode  -  trik er och bar  verkropp - attraherade honom inte.
Han valde ist llet en tjock tr ja till trik erna f r att ge intrycket av en
muskul s   verkropp.   Alla  kl der Herman  gde var beprydda med m rket som
visade  hans  intelligenskvot,  n got  som  retade  vissa (speciellt de med
v rden under hans) men attraherade vissa kvinnor.
  Framf r spegeln f rs kte han sig p  ett vinnande leende.  Det k ndes inte
alls  bra.   Munnen ville inte riktigt blomma upp tillr ckligt f r att vara
charmerande.   N san var dessutom absolut f r stor.  Under en rast i skolan
f r l nge sedan hade en flummig individ (av l gre statusklass naturligtvis)
kallat honom f r "giffeln" och anspelat p  att Herman skulle sett ut som en
s dan  i  profil  p   grund  av n san och den utst ende hakan.  Herman hade
f rvandlat  nidingen  till ett snyftande paket med hj lp av n gra tr ffande
fraser  om  individens  minimala hj rnkapacitet.  Men han hade sj lv blivit
skadad  i  striden.  N san verkade v xa sig st rre och st rre f r varje dag
som gick.
  - Hrobert, vad exakt vill kvinnor ha?
  -  Barn,  lyx,  jetbilar  och l genhet vid  lparen, sade Hrobert och lade
tr stande till:  ...enligt statistiken.
  - Tack Hrobert, suckade Herman.  Det vara bara det jag undrade.

  - Insikter, sluddrade n gon.  Det  r insikter man f r n r hj rnan st nger
ute vardagens simpla krav p  framsteg och...och...
  R sten  f rsvann.  Herman uppfattade vagt hur den f rbyttes mot ljudet av
ett  ansikte  som  faller  mot  ett  bord,  ett  glas  som ramlar i golvet.
Snarkningar  h rdes  mellan  rytmiska  takter  fr n  gigantiska  h gtalare.
Drinken smakade ingeting l ngre men det gjorde ingenting eftersom den snart
var  slut.   P   en  av  balkongerna  som  omgav  det  tv  kvadratkilometer
fullpackade dansgolvet, uppt ckte Herman att denne n gon var H.C som nu l g
och sov framf r honom med huvudet mot det vingliga bordet.
  Uppiggade   gas,  f rkl dd  till  vit  r k,  pumpades  ut   ver  lokalen,
laserstr lar  skapade  n t  av  ,  stroboskop  och ljusmaskiner Diskjockeyn
vr lade:   -  Ahhhhhh!   Meeeeer!   Jag  vill se meeeeer dansade, lyckliga,
friska,  vackra,  h ftiga,  intressanta, fina ungdomar p  golvet!  Kom igen
nu!   Nu!   H r  kommer  Poetica Grotesque med sin senaste hit!  Dansa mer,
mer, mer!  Halleluja!
  M nniskorna  p   dansgolvet  rycktes  med   nnu  mer  i musikens sj l och
sl ppte  sina  sista kollektiva h mningar med skrik av f rtjusning.  Tyv rr
hade den tredje i s llskapet, Petter Hedman, sl ppt sina h mningar lite f r
tidigt p  kv llen och blivit brutalt utkastad sedan han i extas h llt ut en
 kta  l  ver sig sj lv.
  En  bredaxlad  vakt  tittade pl tsligt in genom d rren till balkongen med
mord  i  blicken  bakom  sina  svarta h gteknologiska glas gon s g allt som
skedde  i  m rkret.   Herman  f rs kte  v cka  H.C  genom en spark mot hans
smalben,  men missade och tr ffade skrevet med full kraft.  H.C vaknade med
orden  " h,  Maria!"  och  lyfte  p   huvudet d r tv  r da, f rvirrade  gon
lyste.
  -  Hur  var  det  h r  d , fr gade vakten ilskt mellan sammanbitna k kar.
Innan  H.C  vr kte  ur  sig n got opassande om vaktens utseende replikerade
Herman:  - Lungt!
  Ett  ord  var  all  planering  Hermans  genomdr nkta  hj rna  klarade f r
tillf llet.  Vakten drog sig undan och stampade iv g till n sta balkong med
f rhoppningen att hitta n gon att  dsla sin muskelstyrka p .
  -  Som  jag  sade, fortsatte H.C med ny kraft.  Ingredienserna i drinkar,
cigaretter, vad du vill...  Alla ger de oss insikter om livet och...och...
  Med  ett brak krashlandade han  ver bordet igen.  Det var dags att dansa,
ins g en av spritens kraft logisk Herman Hansson och sl pade med sig H.C ut
ur  balkongen.   Skrattande  t obegripliga sk mt raglade de ner f r trappen
mot  dansgolvet.  Ljus, d nande musik och gl nsande kroppar kastades runt i
ett  organiserat kaos.  Herman l t massan sluka honom och snart dunsade han
runt  inne  i h xkitteln i v ldsamt tempo.  F rger avl ste varandra framf r
hans   gon,  musikens  digitala  trummor  skakade  honom.   Han var ett med
hjorden och alla hans okontrollerade r relser skapade chockv gor genom hans
verklighets-  uppfattning  tills den var helt f rlorad.  Tiden f rsvann och
 tev nde  inte  f rr n  Herman  fann  sig  sj lv ligga rakl ng p  den mjuka
mattan  utanf r  dansgolvet.   H.C  stod  bredvid  honom  p   alla fyra och
st nade:   -   hhhherrej vlar.   Armarna klarade knappt av att lyfta Herman
till kn st ende l ge och benen v rkte av utmattning n r han reste sig.
  -  Underbart, sade han.  Det  r dags f r en drink till!  H.C krockade med
en  dj vulskt  utplacerad  stolpe  medan  de f rs kte  vervinna djungeln av
upptagna  bord  och  stolar.  En stor skylt med kraftigt ljussken var deras
m l.   Under den jonglerade glada robotar med stora glas och skapade starka
drinkar.   Med leenden p  l pparna spenderade ynglingar sina pengar f r att
kunna  n  det stadium av lycka som endast dyr sprit kan sk nka.  Tv  lediga
stolar blev upptagna och Herman kn ppte med sina l tt bed vade fingrar.  En
robot  rullade  blixtsnabbt  fram  till dem p  sina fem hjul.  En metallisk
r st inifr n den fr gade vad som  nskades.
  Herman  svarade:  - Vi tar tv  stycken extra starka Rhus, tack!  Tv  glas
med en pulserande gr n v tska f ll ner fr n taket och roboten nickade dem i
h nderna  p   Herman,  medan  en  arm slet  t sig pengarna han hade lagt p 
disken.  En lucka  ppnade sig i robotens  vre del och en pistol uppenbarade
sig.   Med  en  puff  sk t  den ur sig v xeln som landade i Hermans v nstra
framficka.
  -  D r  fick  jag dig ha ha ha, skrattade roboten gl djel st och f rsvann
till en annan kund.
  Herman  r ckte  ett  av glasen till H.C och svepte sedan inneh llet i sin
egen  drink.   Den sura v tskan rann ner i magen p  och b rjade l ngsamt ge
honom  nnu en mening med livet.  Sex.
  - Ragga, sluddrade Herman.
  H.C  nickade inst mmande mellan klunkarna.  P  mycket ostadiga ben gav de
sig  ut  p   jakt.  Hermans samtliga perceptionella sinnen var inst llda p 
n gon  av  det  andra  k net och p  rekordtiden tjugo sekunder lyckades han
lokalisera  ett l mpligt offer.  Flickan satt ensam vid ett bord och gr vde
efter n got i en handv ska.
  - Jag  r poet, sade han.
  Hon hade ljusbrunt h r, som f ll i v gor ner till axlarna.  Hennes leende
f rsvann  inte  fr n  hennes  l ppar n r han satte sig ner p  en ledig stol
bredvid henne.  En utm rkt b rjan.
  -  Jag   r  filosof, sade H.C och ramlade ihop framf r den andra flickan.
Med  en  snabb urs kt kravlade han sig upp p  en stol och f rs kte komma p 
ett  samtals mne  som  inte kr vde allt f r mycket hj rnarbete men som  nd 
skulle  ge  ett intellektuellt intryck.  Efter n rmare eftertanke beslutade
H.C  sig  f r  att  inte  f rs kta konversera utan slet med milt v ld tag i
flickans  arm  och  drog  ut  henne  p   dansgolvet.  De f rsvann i vimlet.
Herman v nde sig till flickan och sade:  - Vad g r en vacker...
  Brutalt  avbr ts  han av en kraftig hand som lades p  hans axel.  Flickan
log  fortfarande men tittade  ver hans huvud.  L ngsamt v nde Herman p  sig
och  fann  sig  sj lv  ansikte  mot  ansikte med ett berg av k tt.  Muskler
sv llde  under en rutig skjorta och tv   gon i ett r dmosigt ansikte lovade
obarmh rtig leml stning om inte dess vilja uppfylldes med omedelbar verkan.
K ttberget grymtade:  - Stick.
 -  Jag  skulle precis bes ka en toalett, sade Herman kallt och rusade iv g
fr n bordet.
  Den  tempor ra  d dsskr cken hade skr mt bort hans berusning totalt.  Som
ett  f n  stod  han  mitt bland folket med ett tomt glas i handen och k nde
nykterhetens  tristess  v lla  upp  inom honom.  Han beh vde en drink till.
 vertygelsen  om  detta  kom  n r  han pl tsligt m rkte att han tyckte alla
omkring  honom  inte kunde vara riktigt kloka som f rnedrade sig offentligt
p  de mest bisarra s tt.
  Roboten  serverade  honom  en  Zup  Special tillsammans med en usel vits.
Herman  sl t   gonen  och  drack  ur  glaset.  Ljusramper i taket blixtrade
hysteriskt  och  Herman  h rde   terigen  diskjockeyns r st fr n ett dussin
h gtalare:   - ...och nuuuu har vi  ran att presentera Espu 353 med  nnu en
nyyy hit som klivit upp p  listorna, ja njuut mer, mer...
  H rda  slagverk  dundrade  och  en grov manlig r st b rjade skrika ut sin
k rlek  till  maskiner  av  metall.  Drinken b rjade verka.  Herman b rjade
fatta  tycke  f r  l ten  och  kastade sig ut p  dansgolvet f r att fysiskt
h nge  sig   t  den.   En  minut  tidigare  hade  han  ansett  den  som ett
obsekrivligt br l, producerat av n gon intelligensbefriad galning.
  Medvetandet f rsvann  nnu en g ng till en f r Herman ok nd plats.

  - Insikter, och  nnu mer insikter!
  H.C  filosoferade.   Det  m rkes tydligt genom hans fr nvarande blick som
stirrade  upp i taket medan r sten malde p .  Fr n sin halvliggade position
i  den  tr nga  taxihissens  golv  studerade  Herman hans ivriga gester med
h nderna.
  -  Jag  minns, sade H.C.  Jag minns hur n gon skrek ett budskap till mig.
Nu  i  efterhand inser jag att det var en flyktig mening ur en l t som mina
sinnen f ngade upp.
  Herman  dolde  sina  klumpiga r relser genom att s tta sig upp n r hissen
kr ngde till vid ett byte av sp r.
  -  Vad  fick du ut av kv llen f rutom detta?  fr gade Herman och hoppades
hans vink om byte av samtals mnde skulle uppfattas.
  Men  H.C  fortsatte:   - Det var en obetydlig lek med ord minns jag.  Men
jag kopplade sammanhanget till n got...nytt.
  -  Nytt?   Jag  vet  inte vad du pratar om H.C.   rligt talar g r jag det
n stan  aldrig.   Ibland undrar jag varf r vi inte helt enkelt springer ner
till  n gon  kommuncentral och skriver under ett gifterm lsavtal med n gon.
Vem  som helst.  Inget mera larvande ner till barer, st rre chans att f  en
b ttre l genhet.  Jod , ibland undrar jag varf r...
  Hissen  stannade.   D rren  ppnades och vitt ljus fr n en lampa s kte sig
in  i  hissen.   Herman s g d rren till sin l genhet n gra meter ifr n sig.
Han  reste  sig  upp,  slog  axeln  i  hissens  man verpanel och klev ut p 
ostadiga ben.  Bakom honom pratade fortfarande H.C med sig sj lv.
  - Utsidan!  P  utsidan av v ra sinnen och sj lar.  Vad finns p ...
   Sensorer  gjorde  en  snabb  koll  att  inga kroppsdelar var i v gen och
st ngde  brutalt  hissd rren  utan  att bry sig n mv rt om eventuella djupa
filosofiska  samtal.   Ett  vinande  ljud  h rdes n r H.C f rsvann.  Herman
v nde  sig  om  och  st llde  sig  framf r  sin  egen d rr med h nderna f r
ansiktet.   Allt  snurrade runt p  det mycket obehagliga men f ga fr mmande
s ttet.
  - Man l r sig aldrig, t nkte han.
  D rren   ppnades.  N r den st ngde sig l g Herman redan och sov p  golvet
i hallen.


  4.  VINDEN

  Kallt   bl ste   vinden.   En  of rst rbar  p se  utan  inneh ll  med  en
silverf rgad  insida  rycktes  med  och  seglade  l ngsamt   ver  det  kala
landskapet.   Tystnaden br ts.  Ett frasande ljud h rdes n r p sen krockade
med  en  vit v gg och sakta f ll ner till dess fot.  Den vita v ggen var en
ytterst obetydlig del av en sl t kulle.  Kullen str ckte sig mot evigheten.
  Det var morgon.  Solen steg upp  ver sin nya horisont.


  5.  HEKTOR LARRZON & KRAY

  Interntelefonen   anropade.    En  av  Hektor  Larrzons  nio  sekreterare
meddelande  honom  att  en  tekniker  f r n got f retag stod och stampade i
v ntrummet och ville demonstrera en ny produkt.
  - Kasta ut honom, sade Hektor Larrzon bryskt.  Mycket kunde han t la, men
inte nasare med sina sliskiga f rs ljningsknep och p klistrade leenden.
  -  Han  p st r  att  han  har  avtalat  tid,  sade  sekreteraren  med ett
provocerande  lugn.   Hektor  Larrzon  slet  t sig papperskorgen och  gnade
snabbt  igenom  n gra  anteckningar  han  sl ngt.   Han konstaterade med en
kraftig  svordom  att han tydligen lovat bort fem av dagens dyrbara minuter
till n gon ok nd m nniska.
  -  Sl pp  in  honom,  muttrade  han  och  noterade  samtidigt p  ett nytt
anteckningsblock  att han skulle ge sekreteraren sparken p  grund av hennes
uppk ftighet.   D rren  ppnades, och under ljudliga st n baxade en l ng man
beprydd med runda glas gon in en stor vit kub.
  Hektor Larzzon ikl dde som vanligt sin misstro med v l valda ord.
  - Vad i helvete  r det d r f r skr p?
  Att  n gon lismare tr ngde sig in p  hans kontor med n got som p minde om
en  enorm  sl t sockerbit p  hjul v ckte ingen naturlig nyfikenhet.  Mannen
lutade  sig  mot  apparaten och kippade efter andan.  N r han h mtat sig en
smula r tade han p  sig, r ttade till sin bl  overall som bar texten "Ultra
Data  Industrier"  och  sade  h gtidligt:   - Detta  r en Kray, v r senaste
revolution bland datorer!
  Hektor  Larzzon  gav  mannen  en  m rdande  blick n r han av misstag hade
uttalat  det  bannlysta  ordet  "revolution".   Teknikern ins g sitt f rsta
nederlag  och  v nde  bort ansiktet fr n Hektor Larrzons stirrande  gon.  I
ett  desperat f rs k att  ter bygga upp ett f rtroende sade han f rtroligt:
- Ta er g rna en n rmare titt p ...
  -  Jag  vill  inte  ha  n gon  j vla  rundtur,  avbr t Hektor Larrzon och
krossade teknikerns sista gnutta sj lvf rtroende.
  Datorn var lika bred som Hektor Larrzon sj lv och han t nkte minsann inte
resa  sig  fr n sin stol f r att se den ur  nnu en ointressant vinkel.  Han
lutade sig fram  ver skrivbordet och fiskade upp en cigarr ur en brun l da.
  -  veraska mig med n got nytt eller f rsvinn!
  Teknikern  k nde hur svetten b rjade forsa ner  ver pannan.  Med skakande
h nder  b rjade  han fumla  ver ett tangentbord som var kopplad till datorn
via en kort sladd.
  - Som du...  ni ser anv nder jag ett tangentbord f r att aktivera datorn,
sade  teknikern.  Men n r datorn  r i bruk  r det  verfl digt.  Vi p  Ultra
industrier  har arbetat l nge och h rt p  just den h r nya modellen och den
finns  nnu s  l nge bara i denna prototyp...
  Hektor Larrzon tittade nonchalant ut genom ett f nster medan han blossade
p   cigarren.   Stressad och med ett psykiskt sammanbrott inom r ckh ll bad
teknikern till en h gre makt att maskinen skulle fungerna utan problem.
  Det gjorde den inte.  N r teknikern med ett nerv st leende f rkunnade att
datorn  nu  skulle  vara redo exploderade n gonting inuti den med en sm ll.
Hektor  Larrzon  tittade lungt p  teknikerns f rvridna ansikte och sade med
en  ovanligt sansad st mma:  - Charmigt.  Vi  r inte imponerade.  F rsvinn.
Jag ger dig tre sekunder.  Ett...  Tv ...
  D rren  slog  igen.   Teknikern var f rsvunnen.  Datorn stod kvar som ett
monument   ver  misslyckandet.   Hektor  Larrzon  skrattade  skadeglatt och
beslutade  enh lligt  att  arbetsdagen  var  slut  f r  hans  del.    vriga
anst llda i kommunens palats hade fem timmar kvar.
  Han var just i f rd med att l mna kontoret d  en r st h rdes.
  - Jag...   r oraklet Kray.  Ni...   r min herre.
  Hektor  Larrzon  gapade av f rv ning.  Den vita metallkuben som f r n gra
minuter sedan hade varit en h g med skr p var i f rd med att smickra honom.
Detta  var  v l  v rt att unders kas n rmare.  Ett slugt flin kr p l ngsamt
fram p  hans l ppar.
  - Detta verkar vara b rjan p  en l ng v nskap, sade han.


  6.  HERMAN HANSSON

  Det  var sl seri med tid och absolut inte n dv ndigt att l ra sig vad som
h nde  f re den nya v rldens tillkomst, menade roboten.  Historien ber ttar
inte  varf r  den  nya  v rlden  byggdes,  bara  att  den  var en n dv ndig
f rnyelse  av  den  gamla.  Men hur, var och varf r den nya v rlden byggdes
var som sagt inte intressant.
  Herman  r ckte  upp handen.  En blixt slog ner i hans bakfulla hj rna men
han var tvungen att fr ga.
  -  Jag  f rst r  inte.   Det m ste v l vara intressant att veta varf r vi
lever som vi g r?
   Ett  sus  gick genom klassrummet.  Att n gon frivilligt st llde en fr ga
h rde   till   ovanligheterna.    Att   den    ven  motsatte  sig  l rarens
inprogrammerade  sikter var  nnu m rkligare.
  Roboten svarade:
  -  Som  sagt,  det   r  icke  av intresse att l ra sig n got om den gamla
v rlden.   De  misstag de begick kan vi icke l ra oss n got av!  Misstag vi
icke kan l ra oss n got av  r icke av intresse att l ra sig!
  - Men i rent popul rvetenskapligt syfte...
  - Fyra obstinatpo ng, Herman Hansson!
  - Jag vill ju bara veta vad...
  - FEM obstinatpo ng!  K ra n n, har du ingen uppfostran alls?
  Herman  tystnade  och  sj nk ner i b nken.  Det var ingen id  att f rs ka
tvinga  en  l rarrobot  att  ber tta n got den inte ville ber tta.  Hermans
obstinatpo ng  var  l ngt ifr n den gr ns d  reglering skulle komma p  tal,
men  ofr nkomligen  pinsamma  plumpar  i  protokollet.   Roboten m rkte att
Herman gav upp sina l jliga fr gor och fortsatte f rel sningen.
  -  Den  nya v rlden, som vi idag k nner till som V rlden2.0, skapades f r
att  r dda  de  f    verlevande efter den gamla v rldens usla leverne.  Den
gamla v rlden  r borta, och vi kan gl dja oss  t att den nya v rlden  r fri
fr n alla felaktigheter som den gamla v rlden inneh ll.  F r m nga m nga  r
sedan  bestod den nya v rlden endast av tv  stora st der, SuperOslo och Nya
London.   Under  SuperOslos  avl nga  kupol  styrde  env ldigt den upplyste
despoten  Harold  2000, en mycket avancerad robot.  Harold 2000 skapades av
ett  ok nt  geni,  troligen  en  av  pionj rerna  bakom  den  nya  v rlden.
SuperOslo   utvecklades   snabbt   till  en  rik  och  v lm ende  stad  med
hundratusentals lyckliga inv nare vilka prisade sin  lskade diktator.
  Nya  London  styrdes  dock inte  verhuvudtaget.  Anarki och mis r fl dade
under  stadens smutsiga kupol.  Sabotage och terrord d satte alla k rnsolar
och  datoriserade  n tverk  ur  funktion.   I  femtio   r levde de stackars
krakarna  till  inv nare  i  Nya London i kaos och el nde tills Harold 2000
slutligen  tog saken i egna h nder.  Tusentals frivilliga marscherade genom
den  l nga tunnel som - p  den tiden - var den enda kopplingen mellan de tv
st derna.   N r  de  n dde  Nya  London b rjade en l ng och bitter kamp som
p gick  i  flera  m nader.   Ur  kriget  steg ett nytt, vackert och befriat
samh lle fram p  stadiga ben.  Harold 2000 tog  dmjukt makten  ven  ver Nya
London, och  ndrade dess namn till det mer passande Nya Nya London.
  Efter  fr lsningen  av  Nya London ans g Harold 2000 att m nniskan nu var
mogen.   Det tunga ansvaret att fatta egna beslut l mnades under h gtidliga
former   ver  till en utvald skara medborgarei SuperOslo.  Dessa medborgare
organiserade  sig i n got som  r mycket likt det system vi har idag, med en
styrelse  som  beslutar i viktiga fr gor.  Harold 2000 styrde ensam Nya Nya
London i ett par  r till innan han sluligen l mnade  ver makten till folket
 ven  d r.   hade  han  gjort  skisser  ver hur samfundet V rlden2.0 skulle
komma  att  se  ut.   Med  t rfyllda  gon bevittnade de demokratiskt styrda
inv narna  i  SuperOslo  och  Nya  Nya  London  hur  Harold 2000 frivilligt
kortsl t  sin  elektroniska hj rna och - p  robotars vis - dog.  Tystnadens
f rlamande  t cke  lade  sig   ver  st derna f r ett  gonblick tills sorgen
passerat och ersatts av en stark patriotism.  Folket styrde sj lva.  De var
mogna.   Raka i ryggen och med stolta steg m ttes de tv  styrande grupperna
och  satte  planerna om V rlden2.0 i verket.  St derna skulle forts tta att
styras  enskilt  men utbyta varor och tj nster n r det var n dv ndigt.  Nya
Nya  London  bytte   ter namn.  Denna g ng till Nya Nya Nya London, som den
 ven heter idag.
  Den  nya v rlden har lyckats utrota de flesta av m nsklighetens primitiva
beteenden  utom  det v rsta av alla t nkbara:  den  verdrivna sexualiteten.
I  katastrofal  takt   kade antalet m nniskor och snart ins g samfundet att
nya  st der  var  tvungna  att  byggas.   Tredje Staden byggdes f rst.  Men
sj lvklart  r ckte  inte  den till.  Mer st der byggdes och vi  r nu uppe i
ettusentrettio  st der efter alla dessa  r.  MegaStockholm var den sjunde i
raden och  r p  s  vis en mycket gammal stad!
  Roboten  st llde  sig  automatiskt  i  givakt n r den talade om n got som
eleverna  borde  vara stolta  ver.  Herman tog tillf llet i akt och kastade
upp handen.  Roboten var m rkbart irriterad n r den ilsket fr ste:
  - Jaha, vad  r det NU d ?
  -  Det   r  en  sak  jag  inte f rst r, b rjade Herman.  Om m nniskorna i
SuperOslo  och Nya Nya Nya London byggde Tredje Staden och de efterf ljande
st derna, vem byggde d ...
  Roboten f ruts g fr gan och avbr t honom bryskt.
  -  ...som jag tydligt sade,  r det icke av intresse att veta det.  Basta!
Sex obstinatpo ng plus en dumhetspo ng f r din del!
  N gra  i klassen fnissade.   ver hundra dumhetspo ng innebar f rflyttning
till en s mre skola.  Herman hade under sina  r i skolan lyckats skaffa sig
nittiofyra dumhetspo ng.
  Roboten dolde ingenting.  Den hade inga kunskaper om vilka som hade byggt
st derna.   Den  kunde  bara konstatera att vissa kunskaper var utan v rde,
helt enkelt eftersom den inte var matad med just den informationen.
  - MegaStockholm!  utropade roboten.  Denna vackra stad om  r v rt hem och
v r  framtid.   Tillsammans  kan  vi  skapa  den utopi som grundarna av nya
v rlden  f ruts g  skulle komma!  Men vi m ste k mpa, arbeta, slita!  M nga
av  er  kommer  inom kort att ha er framtid planerad ty MegaStockholm m ste
expandera!
  Roboten gjorde en konstpaus.
 -  Flera av er generation kommer att bli utvalda f r det  rorika uppdraget
att bygga en ny stad!
  N gon fl mtade till.  En flicka utbrast:
  -  r det sant?  Vi?  Kommer vi att f  bygga en ny stad?
  Roboten  h jde handen och tystade henne.  Under normala f rh llanden hade
hon redan suttit utanf r klassrummet med en h g v lf rtj nta varningar, men
roboten  gjorde  ingenting.  Ryckigt pressade den fram ett mekaniskt leende
mellan vita, kalla l ppar.
  - Det  r sant.  Beslutet fattades idag av kommunstyrelsen.

  Tv  timmar tidigare:
  -  Tv ngskastrering!   Eller  en ny j vla stad!  skrek Hektor Larrzon n r
han  fick  syn  p   statistiken   ver  stadens befolkningstillv xt.  Kurvan
pekade  i  en  brant vinkel upp t och f rutsp dde en framtid i tr ngsel med
akut  brist  p   f do mnen  och  rent  vatten.  Hektor Larrzons  gon vilade
fortfarande stelt p  pappret n r id n kr p fram i hans huvud.
  - Men d r har vi ju det, sade han utan att n gon lyssnade.  Jag ska bygga
en ny stad!  En ny stad att h rska  ver!
  Makt  glimmade  till  i  hans   gon.   Hans tunga var p  v g att ramla ur
munnen.  Saliv droppade mot skrivbordet.
  I  ena  h rnet av kontoret stod den vita kuben, smakl st dekorerad med en
hopknycklad  plastmugg.   Kallt  kaffe  rann sakta ner  ver kubens kant och
lade en brun str ng  ver texten KRAY.
  Kuben talade med en metallisk r st.
  - Hektor City.

  Nya  st der  byggdes  mycket  s llan.   Den  senaste var Sel-Don, bel gen
ungef r  hundra  st der  ifr n  MegaStockholm.  Det var  ver ett  rhundrade
sedan staden byggdes av arbetare fr n Nju Paris.
  Ingen visste exakt hur en stad byggdes.  I skolan (d r alla sanna  sikter
om  V rlden2.0  friskt  exponerades)  framst lldes  arbetarna  st ndigt som
hj ltar,  starka  och  friska m n och kvinnor som l mnade sin hemstad under
gl djerika hyllningar.  Filmer visade gr tande m drar och stolta f drer som
kramade om sina s ner och d ttrar i avskedets stund.  Appl der och hurrarop
ekade  d   de  vandrade  vidare till platsen f r den nya staden, via ok nda
tunnelsystem.   M nga  l nga   r  senare, l ngt efter att b de m drarna och
f derna d tt,  ppnades den nya staden f r inflyttning.  Nybyggarna slet sig
ur  tr ngseln och flydde till den nya friheten.  Hj ltarna var kvar, nu som
tr tta  gamlingar,  of rm gna  att  orka n got mer.  De kunde ofta inte ens
tala.   De  ville  bara vila.  Vila ut, i sin nya stad.  Staden var f r ett
kort  gonblick ett monument  ver deras slit, innan de f ll i gl mska.
  I klassrummet funderade ingen p  h rt arbete och slit.  Herman k nde  ven
han  en  viss reflexm ssig gl dje  ver att kunna vara en av de - inom n gra
 r - utvalda arbetarna.
  Roboten  framf r  eleverna,  var  inte  l ngre en stel robot.  Han var en
fader som lyckliggjort sina barn med nyheterna.
  Roboten talade lungt, utan tecken p  ilska.
  -  Lugna  eder, lugna eder.  Nu m ste vi  terg  till lektionen.  Kom ih g
att framtiden ligger i arbetarnas h nder!  Fr gor om detta  mne?  Inte det,
n ...
  Herman utnyttjade tillf llet.
  - Jo, jag undrade en sak till...
  Roboten suckade.  N gon insinuerade med en f raktfull fnysning att Herman
Hansson var p  v g att g ra bort sig igen.
  -  N r  vi  nd  var inne p   mnet om kupolerna s   r det en fr ga som jag
l nge funderat p ...
  Sanningen  var att han inte alls funderat speciellt l nge.  Bara n gra f 
minuter.
  Roboten  hasplade  reflexm ssigt  ur  sig  en  klyscha f r att st rka sin
position i klassrummet.
  -  N r det g ller fr gor kan de besvaras av de visa.  I detta samh lle  r
de visa l rare.  Jag  r l rare.  St ll fr gan.
  - Vad finns utanf r kupolerna vi har ovanf r oss?
  Roboten var tyst l nge.  Svaret tycktes ligga l ngt inne i dess hj rna av
metall  och  plast.   J rnklubban  var  redan  p  v g att m tta ett slag d 
roboten svarade:
  - Ingenting.
  Herman  tyckte  sig  ha h rt svaret f rut.  Andra i klassen visste precis
var de h rt det tidigare.  Minnen v cktes till liv fr n de f rsta dagarna i
skolan.  L raren (som d  var "l rare" och inte robot i elevernas  gon) hade
f rklarat  hur allting fungerade.  P  en liknande fr ga hade svaret  ven d 
varit ett kort "ingenting".
  Men  nu  kr vdes   ven en logisk f rklaring varf r det f rh ll sig p  det
viset.   Elever  i  h gre  klasser  accepterade inte svar med bara ett ord.
Roboten var v l medveten om detta.
  -  Det finns ingenting.  Ty om det funnits n gonting vad skulle det vara?
Alternativen   r tv ; antingen tomhet eller ytterligare en kupol bortom v r
egen  kupol.  Om det finns tomhet, vad skulle d  ligga bortom tomheten?  En
o ndlig  tomhet?   Om  det  ist llet  finns ytterligare en kupol, vad finns
bortom  DEN  kupolen?   En  till  kupol?   En till och ytterligare en till?
Kupoler  i  all  o ndlighet.   Ingenting  kan  vara o ndligt!  Evigheten  r
enbart  ett filosofiskt begrepp, utan anknytning till verkligheten.  Ty vad
skulle finnas bortom o ndligheten, tomheten?
  En till kupol, kanske?


  7.  RAINER & HARRY

  I  m rkret  satt  tv   m n.  Deras ansikten lystes upp av ljuset fr n den
datask rm  som  de intensivt studerade.  Ord, meningar, texter beprydda med
olika  datum  rullade sakta f rbi deras granskande  gon.  Rummet var litet,
men  fyllde  sin  funktion.   P   golvet  l g  sladdar, i ol sliga trassel,
tillsammans  med  osorterade  h gar  av  komponenter till olika datorer och
terminaler.
  Den ene mannen ryckte till och v nde sig hastigt om.
  - Jag tyckte jag h rde n gonting.
  - Dumheter.
  Mannen v nde sig tillbaka mot sk rmen, men misstron lyste i hans  gon.
  - Man kan aldrig vara s ker.
  - Det kan man visst.
   ratal  av  stillasittande  hade  lagt  sin  pr gel  ver m nnen.  Den ene
f rs kte  d lja  sin  redan putande kalaskula genom att dra uppm rksamheten
till  sin  r st,  som  st ndigt  gick  upp i falsett.  Den andre bar alltid
senaste  mode och kompletterade kl derna med en enorm ring runt ett av sina
tjocka  fingrar.   Ringen  pulserade med hj lp av radioaktiva  mnen i olika
f rger.   Mannen hade konstruerat den sj lv.  Det var hans stolthet.  L ngt
inne  i  den  skimrade  f rgerna  kunde  man  urskilja hans namn, skickligt
ingraverat i en bit kritisk massa:  Rainer.
  Flimrande svarta bokst ver mot en iskall vit bakgrund rullade fr n botten
av sk rmen upp t och f rsvann n r de n dde toppen.
  Mannen med ringen g spade.
  - Jag b rjar tr ttna p  det h r, Harry...  eller jag menar Turbo.
  - Jag har ju sagt att du inte ska kalla mig f r det d r, Trainer!
  Det sista ordet uttalades med en viss gl dje.  Datorns h rddisk gav ifr n
sig  ett  tjutande  l te  d   den  andre mannen dr mde n ven i det rangliga
bordet och sade irriterat:
  - Herregud!  Har jag inte sagt att jag inte vill h ra det ordet!  Jag ska
minsann...
  Gr let  p gick i fem minuter tills mannen som kallades Turbo h jde handen
och  avbr t  den  andre  mitt i en mening.  Fl kten fr n datorn skapade ett
antiklimax i den pl tsliga tystnaden.
  - D r har vi v r man, sade han.
  Rainer kastade en snabb blick mot sk rmens text och utropade:
  - Han?  H !  Harry, nu f rv nar du mig verkligen.
  -  Och  vad  menar du med det?   r han f r ung kronologiskt sett eller  r
det bara ytterligare en av dina argumentl sa  sikter?  Lita p  mig, det h r
 r en av de b ttre jag n gonsin har hittat.
  -  VI hittat, r ttade Rainer och b rjade motvilligt l sa informationen p 
sk rmen.   N r  han  var  klar  lutade  han sig tillbaka och tittade med en
besegrad min ner i golvet.
  -  Du  kan  ha  r tt.  En n rmare granskning av denna individ kanske inte
skulle skada...
  Harry flinade  verl gset.
  - Jag har alltid r tt.  En dag borde du l ra dig det!
  De  satte ig ng omedelbart.  Allt som beh vdes samlades ihop och packades
ner i smidiga v skor innan de l mnade rummet.


  8.  HERMAN HANSSON

  Det  var  s llan  Herman  anv nde  gatorna.   Det  var  dels  enklare att
f rflytta  sig  runt i staden via taxihissar och jetbussar, men dels mycket
tryggare.   Risken att man skulle bli r nad i ett offentligt transportmedel
var lika med noll.   vervakningskameror och civila ordningsrobotar s g till
att  alla  former  av  vergrepp inom statens egendom omedelbart  rg rdades.
Ingen  slapp  undan.   P   de  ppna gatorna utomhus var det annorlunda.  De
r knades som slum, och slum befattade sig inte en normal m nniska med.  Det
var  fel  att  befinna  sig under  ppen kupol, tryggheten l g i att ha fyra
skyddande  v ggar  omkring  sig.  Den som frivilligt gav upp den tryggheten
kunde  inte  heller  r kna med att stadens skattebetalare skulle st lla upp
med skydd.
  Gatorna  l g  tysta och  de.  Avenyer av kala h ghus str ckte sig  t alla
h ll.    Herman   vandrade   planl st  omkring  utan  n got  distinkt  m l.
Sporadiskt  passerade  en  ensam  figur eller en skramlande gatubil.  L ngt
inom  sig  visste  Herman vad som kunde h nda i v rsta fall:  N r som helst
kunde  en  sj lvmordskandidat  kliva  fram  fr n  en gr nd och med uppgiven
st mma  kr va  honom  p   hans  v rdef rem l.   R naren skulle uttala hotet
l ngsamt  och  upprepade sig ett par g nger f r att vara s ker p  att n gon
sensor i v ggarna uppfattade orden.  Efter det var det bara f r r naren och
offret  att  s ga  sina  sista  h gtidliga ord och v nta p  kalabaliken som
skulle  komma  att  bryta  ut n gra  gonblick senare.  Sensorerna meddelade
n mligen  tusentals  v ntande j gare att kriminella handlingar p gick.  Med
adrenalinet  sprutande  kastade  sig j garna in i sina gatufordon och k rde
omedelbart till platsen f r brottet.  Visserligen krockade  ver h lften med
v ggar  eller  andra  vansinnesk rande  j gare, men de som lyckades n  fram
bel nades  med  n jet  att  f   utrota  brottslingen  med hj lp av bastanta
krutvapen.   I  den  vilda eldstrid som utbr t str k ofta  ven andra j gare
och  brottsoffret  sj lv  med, vilket var en beklaglig baksida av medaljen.
Men det var sj lvklart inte straffbart - j garna hade bara gjort sin plikt.
Var  man  inte j gare p  heltid kunde man med f rdel hyra vapen, fordon och
en  dagslicens  vid  en j garstation och p  s  s tt skaffa sig en sp nnande
heldag f r sig sj lv eller med familjen.
  Herman  visste  att  de   ppna  gatorna  var farliga.  Men f r tillf llet
verkade  ingen  plats  i  MegaStockholm  trygg.   Robotens  f rklaring till
kupolernas  uppbyggnad  hade  v ckt  n gonting  inom honom.  En of rklarlig
 ngest,  som  n stan  p minde  om  klaustrofobi.  Att han  ven verkade vara
ensam  om  den  k nslan  i  en stad p  en halv miljard inv nare gjorde inte
saken  b ttre.  Tankar malde i hans huvud.  Han ville ha svar, men han fick
aldrig n gra.  Det k ndes som att vara f rlamad.
  Ovanf r  honom  lyste  en  k rnsol  med ett svagt sken.  En uppv rmd vind
bl ste  genom  gatorna och tj t klagande.  P  l ngt avst nd kunde han se en
gestalt som l ngsamt n rmade sig.
  - Ingen v g ut, sade Herman.  Ingen v g ut...
  Det  fanns  en  mur  inuti  hans hj rna som hindrade honom fr n att t nka
logiskt.   Allt han kunde konstatera var att det inte fanns en v g ut.  Men
ut ur vad?  Svaret var n ra, men  nda s  l ngt ifr n.
  Gestalten  passerade.   Det  var en  lde man som vandrade f rbi honom med
tomma  gon.  Frestelsen att uttala ett hot mot mannen hade varit skr mmande
n ra.  Om det inte fanns en v g ut i detta liv, kanske det finns i n sta...
Herman  ruskade p  huvudet.  Han var p  v g att f rlora kontrollen  ver sig
sj lv.   En  ohygglig  framtidsbild d k upp framf r hans  gon, d r han satt
som en lallande idiot vid MegaStockholms MegaSjukhus obotliga avdelning.
  Han  ruskade  p   huvudet  igen.  Denna g ng en smula v lsammare.  Snabbt
letade han reda p  en d rr till insidan.

  Taxihissen  var  inte  tom, vilket Herman hade hoppats.  Tv   ldre damer,
kl dda  i  l jligt  f rgranna  kl der,  skulle  tydligen  till  samma  hus.
Taxihissen  inneh ll fyra stolar, tv  av dem var upptagna av damerna sj lva
och  de  andra  tv   av  deras  handv skor.  Resan verkade bli mycket l ng.
Efter  att  Herman  klivit  in  i hissen b rjade damerna omedelbart tala om
ungdomars  brist  p   respekt, usla kl dsmak och l ga intelligens - j mf rt
med  den mogna generationen.  Herman f rs kte att inte l ta sig provoceras.
Om  han  yppade n gonting elakt till en  ldre dam kunde han bli skyldig att
betala  stora  belopp  f r psykiskt lidande.  Damerna var tydligen erfarna.
De  visste  vad  de  skulle  s ga  f r  att f  honom att vilja argumentera.
Falska  p st enden,  billiga  utalanden  -  allt f r att f  honom att  ppna
munnen.   Varje  liten  del  av  Hermans  kropp skrek "svara!  argumentera!
krossa dem med retorik!".  Men det skulle inte vara v rt det.
  En  l tt  skakning  k ndes n r hissen kopplade in sig p  direktbanan till
hus 15.  Herman sl t  gonen av l ttnad.  Snart skulle han vara hemma.
  Men  han  hade  fel.   Hissen  stannade  pl tsligt.  Ljuset slocknade men
t ndes  igen.   Herman   ppnade  gonen.  Hissen hade bromsat in och stannat
mellan tv  v ningar.
  En av damerna tittade med en spelad f rskr ckelse upp i taket och utbrast
med ett f rtjust kvitter:
  - Nej, nu d r vi!
  Herman  v nde  sig  bort  i  avsmak.   D den var n got han inte ville bli
p mind  om  just  nu.  Han hade just konstaterat att han var inne i en djup
livskris.   S   fort han hade kommit hem skulle han ta reda p  var n rmaste
psykolog fanns.
  Hissen  stod  still i flera minuter innan den makligt b rjade r ra p  sig
igen.  Tydligen hade den stannat v ningen under Hermans l genhet, n got som
inte gjorde saken speciellt b ttre.  N r han kommit ur hissen och f rs krat
sig  om  att  de  tv    vriga  passagerarna  f rsvunnit  upplevde han n gra
sekunder  i  lycka.   Men  den  k nslan  f rsvann  snart  n r  han kom in i
l genheten.
  N r  man  bott  i samma l genhet i flera  r l r man sig vissa saker.  Man
vet vilka ljud som kan v ntas fr n de omgivande l genheterna och sina egen.
Vissa obetydliga detaljer l gger man m rke till, f r att sedan gl mma bort.
Kanske blir man p mind om dem n r de f r ndras, kanske inte.
  Snart  ins g  Herman  att  n gon hade varit inne i hans l genhet f r bara
n gra minuter sedan.  N gon som brutit sig igenom alla l s, men inte l mnat
synliga sp r.


  9.  HEKTOR LARRZON & HELMER THORN

  Helmer  Thorn hade som vanligt vaknat ur sina  terkommande mardr mmar med
ett  skrik  av  fasa,  samlat  sig  och  tagit sig till sitt kontor f r att
p b rja  dagens  tortyr  av sig sj lv.  Innan hans ens hunnit s tta sig ner
hade  telefonen ringt och meddelat honom att samtliga arbetare vid TM Kemi,
som  utvecklade reng ringsmedel, hade sagt upp sig och  gnade sig nu  t att
supa  p   heltid.   Inga  nya m nniskor hade varit intresserade att ta  ver
arbetet  vilket  hade  f tt  datorn  att  automatiskt spr nga det ol nsamma
f retaget  i  luften.   TM  Kemi  hade  varit  en  av  de  sista  effektiva
f retetagen  i staden Brossel.  Helmer Thorn bad en stilla b n att exporten
av  syntetiskt  kaffe  inte skulle upph ra och f rs kte s tta sig ner i den
vingliga  kontorsstolen  igen.   Denna  g ng hann han halvv gs innan datorn
meddelade  honom  att  de personall sa sjukhusen nu var totalt  verfulla av
m nniskor  som  led av olika v lf rdssjukdomar.  Helmer Thorn beslutade sig
f r  att  inte g ra n got  t saken.  Erfarenhet visade att patienterna  nd 
inte  ville ha n gon behandling eftersom de led av kronisk delerium tremens
som medf rde att de f rs kte d da alla som kom i deras v g.
  -  L t problemen l sa sig sj lv...  sade han och straffades snabbt med en
elektrisk  st t  fr n stolen.  Med ett svagt skrik fl g han upp och b rjade
gnida det nyss uppkomna br nnm rket p  ryggen.
  -  Leve  demokratin,  muttrade  Helmer och gjorde ett  nnu ett f rs k att
s tta  sig  ner.   Denna  g ng  lyckades han, utan att demokratif rsvararen
m rkte  att  han sade n got opassande, och problemen kunde b rja str mma ur
telefoner andra kommunikationer.
  Det  enda  kontor  som numera anv ndes inuti kommunens palats var det som
Helmer  Thorn  satt  i.   De  gr   v ggarna  tillsammans  med  det  dammiga
betonggolvet  och  det   verfulla skrivbordet skulle f  vilken m nniska som
helst  att  bryta  ihop,  f rutom  honom.   Femton  r av arbete hade h rdat
honom,  och  han  uppskattade inte visuella sk nheter l ngre.  Goda nyheter
som ber rde hans arbete d remot  lskade han.  Den senaste goda nyheten fick
han f r sex  r sedan, d  en unders kning visade att en majoritet av stadens
inv nare uppskattade hans arbete och hoppades att han skulle sitta kvar vid
makten  i  m nga  r till.  Han hade unnat sig ett kort utrop av lycka innan
han  ins g  att  han faktiskt skulle sitta kvar vid makten i m nga  r till.
M nga, l nga  r till...  Vem ville ta  ver makten n r det inte fanns n gon?
Trots  att  hans  styre kallades diktatur av elaka tungor s  l g makten hos
folket  - bokstavligt talat.  Det var ingen id  att f rs kta fatta radikala
beslut.  Passade inte f r ndringarna folket, blev det inte av med saken och
d rmed  basta.  Passade f r ndringarna folket kunde det finnas en chans att
n gon genomf rde de praktiska l sningarna, under f ruts ttning att det inte
kr vde  n gon  fysisk  anstr ngning.   Ofta dagdr mde Helmer Thorn.  I hans
fantasi sparkades d rren till hans kontor upp av bev pnade brottslingar som
tr ngde   sig  in  och  tog  makten.   En  snabb  revolution.   Han  skulle
naturligtvis g ra motst nd.  Men inte mycket.
  N r  telefonen ringde f r nionde g ngen v ntade sig Helmer Thorn  nnu ett
meddelande  av  sorg,  panik  eller kaos.  Som en sj lvmordskandidat lyfter
pistolen mot tinnigen lyfte Helmer Thorn luren och st nade:
  - Vad  r det nu som g tt snett?
  R sten  i  anda   nden   veraskade  honom.   Det  var Hektor Larrzon fr n
MegaStockholm.
  -  H r g r ingenting snett!   ven om det g r det hos dig beh ver det inte
g ra det h r, f r h r  r det inget som g r snett.
  Helmer  Thorn funderade lite  ver vart logiken l g i p st endet innan han
fortsatte.
  - Vad  r det du vill oss?
  Hektor  Larrzon harklade sig f r att klarg ra att han faktiskt hade n got
vettigt att tala om.
  - Helmer, det  r uppenbart att du beh ver hj lp i ditt arbete...
  - Det var det fr ckaste vi h rt, vi har verkligen...
  - ...s  d rf r har jag ett f rslag jag vet att du kommer att uppskatta.
  Helmer  Thorn  tystnade.   Han  hade  god  lust att be den d r  verl gsne
idioten  fr n  MegaStockholm att dra  t ett varmare st lle, men   ena sidan
kunde det kanske komma upp n got intressant f rslag.  Han beslutade sig f r
att kompromissa, med hedern i beh ll.
  -  F rslag?   Vi beh ver inga "f rslag".  Men l t oss h ra vad du har att
s ga, kanske kan vi f  oss ett gott skratt!
  Hektor  Larrzon  bet ihop t nderna och undvek att exponera sin ilska  ver
Helmer  Thorns  l jliga  s tt  att  st ndigt  kalla  sig f r "vi".  Diskret
knycklade  han ihop  nnu en halvfull plastmugg och kastade den  ver rummet.
En   ngande,  svart  s rja  smetades  ut  ver v ggarna och golvet.  Det var
syntetiskt kaffe fr n Brossel, en l glig slump.
  -  Lyssna nu Helmer, jag t nker inte tala om f r dig hur du ska styra din
stad  f r  det vet jag att du kan, lj g Hektor Larrzon.  D remot, fortsatte
han  med  en  myndigare ton, vet jag att du inte  r som alla andra styrande
diktatorer  runt  om i V rlden2.0.  Du utnyttjar inte dina befogenheter f r
egen vinning...
  - Det g r vi visst!
  - Men inte p  det viset.  Du har inte f rslavat ditt folk.  Du...
  - F rvisso, det har vi ju inte!
  Hektor  Larrzons  h nder  s kte  i blindo efter n got att krossa.  Ett av
hans hemliga motton var att folk som avbr t honom borde skjutas.
  - Du har enorma kunskaper.  Du kan styra en hels stad ensam!  Det...
  - Vi vet, vi vet...
  Hektor  Larrzon drog in ett djupt andetag.  Nog med smicker.  Dags att g 
rakt p  sak.
  - Helmer!  Vad jag vill ha sagt  r...
  Nu  kommer  han  att  l gga  fram  ett f rslag, t nkte Helmer Thorn.  Han
t nker tala om f r mig hur jag ska underl tta mitt styre.  F rslaget kommer
att l ta bra, och jag kommer att sk nka honom frikostiga l ften.  Allt bara
f r  att  sedan f   nnu ett  ngestanfall n r jag uppt cker att det inte g r
att genomf ra id erna i praktiken.
  Helmer  Thorn  hade  varit  med  f rr.  Han beslutade sig f r att avbryta
samtalet och slippa  nnu ett framtida nederlag f r sitt ego.
  - Tack det r cker!  sade han snabbt.  Vi  r str ngt upptagna.  Adj !
  Munnen  var  fortfarade   ppen  p  Hektor Larrzon n r f rbindelsen br ts.
Besviket dr mde han luren i skrivbordet, f r att sedan kasta hela telefonen
p   Kraykuben.   Han  reste sig upp och satte sig ner.  Sedan reste han sig
snabbt upp igen.  Ilskan rasade inom honom.  Han pekade anklagade p  kuben.
  -  Attans!  Det gick  t j vlaranammahelvete!  Din usla maskin, dina id er
torkar jag mig i arslet med!
  Utan  att  klaga  svalde  kuben f rol mpningarna genom sina mikroskopiska
mikrofoner.  Med samma metalliska och lugna r st sade den:
  - Lugna Eder.  Vi f r  ndra taktik.  Utan tvekan kommer Ni att vara herre
 ver Brossel inom en vecka.  Mina planer kan icke misslyckas!
  Kuben  s g  p   sitt  evighetsbatteri  som om det hade varit en karamell.
Elektriska  impulser  f rvr ngde  gammal  logik  och anpassade dem till nya
f rh llanden.    Data   analyserades  och  kasserades  tills  den  perfekta
l sningen klarade alla tester.
  Kuben  talade  med  en  articifiellt sj lvs ker r st:  - Tro mig, jag har
flera ideer i bakchipet...


  10.  HERMAN HANSSON

  Han  gick  med  snabba  steg  genom  l genheten.   Ingenting verkade vara
stulet.   (r ttelse:   Ingenting  av V RDE verkade vara stulet, Herman hade
inte  st dat  p    ratal).   Hans  mest  dyrbara   godel  -  Hrobert - stod
fortfarande i sitt h rn.
  - Hrobert, har det varit n gon inne i l genheten medan jag varit borta?
  Hroberts  svarta  sk rm t ndes n r hans namn sades.  Bilden flimrade till
och l ngsamt kom datorn till liv.
  R sten var stelt neutral.
  -  Ingen  har  varit  h r.   Kommunens unders kningsgubbar var h r f r en
m nad  sedan  och  har  inte   terv nt.   De  konfiskerade visserligen dina
analyser om MegaStockholm som utpoi men...
  -  Jag  menar  ingen  fr n  kommunen, Hrobert.  Har det varit n gon annan
person inuti min l genhet idag?  Svara!
  Tystnad.  Svaret uteblev.
  - Hrobert, har (paus) det (paus) varit (paus) n gon (paus) h r?
  Den   goda   elektroniska  modersr sten  gjorde  sig  p mind  ur  Hrobert
h gtalare.
  -  Jag  tycker  inte  om hur du behandlar mig, Herman.  Det verkar som du
inte trodde jag uppfattade vad du sa och..
  - Du undviker och svara p  min fr ga.
  - Det har inte varit n gon h r.
  Men det k nns s , t nkte Herman.  Men Hrobert  r av en annan uppfattning.
Han  k nde  sig  f rvirrad  och  samtidigt  skr md.   L genheten var privat
omr de,    han    sl ppte    inte    in    n gon   frivilligt.    Kommunens
unders kningsgubbar  tog  sig  in  p  annat s tt, men det hade han vant sig
vid.   De  l mnade  dessutom  alltid  en  lapp  med  en  lista  p   vad  de
konfiskerat, "Din trygghet i Ditt samh lle tra-la-la".
  - Tack Hrobert.  Det var bara det jag undrade.
  Kanske  inbillade  han sig alltihop.  Dagens sj lvst llda diagnos att han
tydligen  led  av  n got  fel i hj rnan hade kanske utl st f rf ljelsemani.
Han  tittade  p  den digitala klockan som lyste i h rnet av Hroberts sk rm.
Fortfarande  kontorstid.   Han  kunde ringa apoteket och fr ga om det fanns
n gon medecin som kunde hj lpa honom.
  - Hrobert, ring upp apoteket.
  Uppkopplingen gick fort.  Men ist llet f r en sammetslen r st som fr gade
om hans problem svarade en automatisk telefonsvarare.
  -  V lkommen  till Centralapoteket.  Vi har st ngt.  F rs k imorgon.  F r
akut hj lp...
   Nu  k nde hans sig verkligen sjuk.  Han tittade p  Hroberts klocka igen.
Enligt  den  skulle  det fortfarande vara tio minuter kvar av kontorstiden.
Sedan  tittade  han  p   sin  eget  armbandsur.   Den  visade samma tid som
v ggklockan bakom honom.  B da gick en kvart fortare  n Hroberts.
  - Hrobert, vad fan  r det med din klocka?
  -  Gillar  ni inte att den  r digital?  Er  nskan  r min lag!  Vill ni ha
den analog, solvisare, timglas...
  - Den g r ju fel!
  - Det g r den inte, svarade Hrobert.
  - Det g r den visst!
  Hrobert  fn s  till och f rsvann ut p  n tet i en svindlande f rd tur och
retur till supercentraldatorn.  Resan var snabbt  ver.
  -  Du  hade  r tt.   Min internklocka gick femtom minuter, fyra sekunder,
nitton   hundradelar   och   etthundrafem  tusendelar  fel.   Misstaget   r
korrigerat.
  -  Femton  minuter!  utropade Herman.  Enligt handboken ska du bara ha en
f rsumbar felmarginal p  en tusendel var biljonte  r!  Och det ska dessutom
vara "i v rsta fall"!
  Hrobert l t sig inte imponeras av sina egna finesser.
  - S nt h nder.  Vi lever i en tid d  x-faktorn ibland leker med oss.
  Svaret r rde om i Hermans medvetande, hans huvud exploderade i en orgie i
f rvirring.   "S nt  h nder".   S nt h nder inte!  Ur kaoset steg pl tsligt
ett  bisarrt  -  men  glasklart logiskt - svar p  fr gan vad som egentligen
hade  h nt.   N gon  (denna eviga "N gon"!) hade genomf rt det om jliga att
st nga  av  Hrobert och sedan sl  p  honom igen.  Under femton minuter hade
hans  l genhet  varit  obevakad, larmet borta och Hrobert i en tidl s dvala
som  han  inte  ens  sj lv  hade vetat om.  Under dessa femton minuter hade
n gon r rt sig fritt inuti hans l genhet.
  Den  krypande  k nslan  av  att  n gon  stod  bakom honom fick Herman att
hastigt v nda sig om.  Det var ingen d r.  Han var ensam i l genheten.


 11.  RAINER & HARRY

  Avgrunden  under  honom  var tillr cklig motivation f r att han skulle f 
extra  krafter.   Han  befann  sig  i schakt 4.  Harry v ntade tre v ningar
ovanf r  honom.  Svetten droppade fr n pannan och ner  ver  gonen.  N r han
v l  tagit sig upp f r den lodr ta v ggen skulle han med gl dje tala om f r
Harry hur mycket han uppskattade att g ra alla fysiska arbeten ensam.
  F rvisso,  t nkte  han  bel tet,  skulle  Harry nog inte ens klara av att
hantera  magnetskorna.  Det kr vdes en tr nad person f r att ta sig upp f r
insidan av ett hisschakt med magnetskor och handskar.  Att h lla takten var
det viktigaste.  Handske, handske, sko.  Sko, handske, handske.  Han var en
tr nad person och klarade av det, trots sin of rdelaktiga kropp.
  L ngsamt,  utan att titta ner mot det svindlande djupet, kl ttrade Rainer
upp t.   Ingen  hade  sett  honom n r han hade knuffat upp hissd rrarna och
klivit in p  v ning sexhundratio, och ingen hade sett honom n r han tog sig
tillbaka samma v g.
  Handske  mot v gg.  Sko mot v gg.  Lyfta p  benet.  H va sig upp.  Om och
om igen.  Absolut ingen on dig vila.
  Ryggs cken kunde lika g rna ha varit full med sten ist llet f r arsenalen
av  hemmabyggd  teknologi.   Trots  att  han  gjort  sig  av med h lften av
prylarna  under  operationen  v gde den fortfarande f r mycket f r att vara
bekv m.
  En v ning kvar.
  - Det  r snart  ver, sade han uppmuntrande till sig sj lv men  ngrade sin
injudan  till  trubbel  sekunden efter.  En varningslampa b rjade lysa fr n
v sten.   Kvickt drog han ut extramagneterna fr n midjan, kontrollerade att
han  satt ordentligt fast och f llde fram radarn.  Sj lvklart.  En hiss var
p   v g  fr n  botten  och  upp t.  Av hastigheten att d ma skulle den inte
stanna  f rr n  l ngt  ovanf r honom.  Inga sidosp r fanns, den var tvungen
att  k ra   ver  honom f r att komma fram.  Den var ungef r hundra v ningar
nedanf r.   Snabbt  utr knat  skulle  den  vara   ver honom om drygt nittio
sekunder.  Det var ovanligt kort tid - radarn borde ha uppt ckt faran l ngt
innan.   Men det fanns inget att g ra  t saken nu.  I f rsta hand m ste han
r dda  sig sj lv.  D rren till hisschaktet ovanf r honom var inom r ckh ll.
Snabbade  han  p   kanske  han  skulle hinna kl ttra upp, avkoda d rren och
 ppna  den.   Men  det  fanns  f r  mycket att f rlora p  en s dan man ver.
F rlorade  han  takten  skulle han falla ner och utan tvekan sl  ihj l sig.
Att avkoda en d rr under stress var uteslutet.
 Han ryckte till sig kommunikationsradion fr n benet.
  -  Harry, se till att hissen stannar p  din v ning, sade han och f rs kte
h lla r sten lugn.  Anv nd sedan Detomaxen mot d rren!
  Svaret kom snabbt.  R k och eld slog ut ovanf r honom, tillsammans med en
dov knall som ekade fruktansv rt i det tr nga schaktet n r spr ng mnet slet
upp  d rren.   Rainer  tryckte  sig  t tt  mot v ggen och blundade h rt n r
f rvridna metallbitar f ll ner.
  Hissen  var fortfarande p  v g.  En minut.  Han r rde sig inte.  Nu kunde
han se hissen nedanf r honom.  Den b rjade sakta in.  N r den var mindre  n
fem  meter  ifr n  honom l sgjorde han sig fr n magnetskorna och handskarna
och  hoppade.  Br te fr n den splittrade d rren l g i drivor p  hissens tak
och  han  landade  illa.  F tterna vrickades, vassa metallbitar skar honom.
Men  sm rtan  fick v nta.  Han var tvungen att genomf ra en prestation till
innan  han  slickade  sina  s r.   Siluetten  av Harry i d rren n rmade sig
raskt.   Hissen  gick l ngsammare, men inte tillr ckligt f r att han skulle
kunna  kliva  av den med ett graci st svanhopp.  N r han s g  gonvitorna p 
Harry  kastade  han  sig ut ur schaktet och in i korridoren.  Harry fick en
ordentlig  sm ll  i  ansiktet  och  fl g  in  i v ggen bakom honom.  Rainer
kastades upp i taket och f ll sedan platt mot golvet.  Hissen mullrade till
bakom dem och stannade.  Den var tom.
  -  Vi m ste h rifr n, st nade Rainer och b rjade krypa bortom synh ll f r
bevakningskameran  i  hissen.   Inom  kort  skulle  den  uppfatta att n got
m rkligt  var  p   g ng  och  b rja  filma allt med extra h g detaljsk rpa.
Harry  kopplade ur minidatorn fr n ett virrvarr av sladdar, som fanns bakom
en  liten dold lucka i korridoren, och f rseglade den snabbt.  F rseglingen
blev  en  smula  hafsig,  men  den fick duga.  Bara en expert skulle se att
luckan varit  ppnad.
  N r  Harry  och  Rainer  lyckats ta sig in i den andra hissen var polisen
redan  p   v g.   Medan  f rbryllade  polism n  samlade  ihop delar fr n en
s nderspr ngd  d rr och fr gade ut de som bodde i de omgivande l genheterna
(bara  en  hade  uppt ckt  n got  m rkligt,  n mligen  att d rren till hans
l genhet  hade  varit  st rt om jlig att  ppna p  en kvart), satt Harry och
Rainer och gr lade om vems fel det var att planen hade drabbats av ov ntade
h ndelser.  Harry skulle komma att s ga att Rainer  ventyrat hela projektet
genom  att  leka  hj lte  ist llet  f r att anv nda den minimala hj rna han
 gde.  Rainer skulle d  svara att Harry n sta g ng b r kolla om batteriet i
radarn   r  tillr ckligt  starkt  f r  att ens uppfatta sig sj lv innan han
l ter  n gon  annan  anv nda den som livf rs kring, samt att n sta g ng var
det minsann Harrys tur att g ra grovjobbet medan Rainer sj lv p  annat h ll
br t  sig  in  i  centraldatorn,  samtidigt som han kastade Detomaxgranater
omkring sig.
  Slutligen,  medan  polism nnen  till  sitt f rtret uppt cker att den enda
flyktv gen   fr n  v ningen  varit  obevakad  eftersom  den  andra  hissens
bevakningskamera  p  ett m rkligt s tt satts ur funktion, kommer Rainer och
Harry i mumlande ordlag konstatera att planen i grund och botten trots allt
lyckats.
  M let,  l genheten  p   v ning 610, hade penetrerats utan komplikationer.
Herman Hansson hade satts under bevakning.


  12.  HERMAN HANSSON

  - Imponerande.
  Under  stolen  framf r  Hrobert,  bakom Vdr-stereon och i lampan i hallen
hittade han sm  mikrofoner som inte tillh rde kommunen.  Dem visste han hur
de s g ut.  Dessa var annorlunda.  Basenheten och den s ndande antennen l g
i ventilationstrumman under soffan.
  Herman  satt  p  golvet i k ket och studerade fynden.  Hade han inte anat
att  n got  var  i  g rningen  hade  han troligen aldrig hittat dem.  F rst
t nkte  han  visa dem f r Hrobert, men han  ndrade sig.  Ist llet skrev han
av  de  obegripliga symbolerna, som var tryckta p  enhetens ena sida, p  en
papperslapp.
  Han h ll upp lappen framf r Hroberts sk rm.
  - Kan du tyda denna text?
  Sk rmen t ndes n r Hrobert kom till liv.
  - F r in den i s ndardelen av faxen, sade han efter en stunds tvekan.
  Herman  gjorde  som  Hrobert sade, lyfte p  locket och lade in lappen med
texten mot s ndaren.  Hrobert letade l nge efter information.
  -  Det   r  text  p   kinesiska.   Av  d ma  av  idiomen  r det skrivet i
Folkstaden  Taipei.   Texten  inneh ller  en  adress, instruktioner och ett
ordspr k.
  - Ser man p ...  Kan du  vers tta det?
  Hrobert l t besv rad.
  -  Naturligtvis  KAN jag  vers tta det.  Men uppgifterna  r f rbjudna f r
allm nheten och du, min k re Herman, tillh r ocks  allm nheten!
  - Jag f rst r.
  Han  f rstod.   Prylarna  p  hans golv var minst sagt illegala.  Troligen
var  de  tillverkade  i  Folkstaden  Taipei,  k nd  f r  att  skapa magi ur
elektronik och  vers tta det till apparater i tusentals fabriker med billig
arbetskraft,   och  smugglade  genom  minst  tjugo  l nder  innan  de  n tt
MegaStockholm.   Hrobert  fick  absolut  inte se dem, han skulle omedelbart
tillkalla  polisen.   Kommunens  unders kningsgubbar  skulle g ra detsamma.
Det  fanns  bara  en  sak  att  g ra.   Utan  att tveka stampade han s nder
mikrofonerna,  en  efter  en,  och  lade dem i skr psugen.  I trasigt skick
fanns  det  ingen  risk  att  de skulle uppt ckas vid sopstationen innan de
n dde  krossen.  Basenheten var det v rre med.  Trots att den s g ut som en
br cklig  liten  rektangul r plastkub verkade den of rst rbar.  Herman slog
den  i  golvet,  hoppade och sparkade p  den men den v grade att ens sl ppa
fram en spricka.
  Herman ryckte till n r Hroberts r st pl tsligt h rdes fr n vardagsrummet.
  -  Vad  h ller  du p  med?  Det l ter som om du river huset.  T nk p  vad
grannarna s ger!
  V ggarna  i  det h r huset  r s  tjocka att jag skulle kunna sm lla av en
bomb utan att de m rkte, t nkte Herman.  Men han sade n got annat.
  -  Motionerar.   Man  m ste h lla sig i form, men s nt k nner v l inte en
maskin till vad det inneb r.
  Hrobert  svarade  inte.   Herman fortsatte fundera.  Den enda l sning han
kunde  komma  p   var  att  stoppa  tillbaka enheten i ventilationstrumman.
F rhoppningsvis kunde den inte s nda n got utan mikrofoner och hade han tur
skulle aldrig kommunens unders kningsgubbar hitta den.


  13.  RAINER & HARRY

  Utmattade och bl slagna stapplade Rainer och Harry in i det m rka och v l
dolda  rummet.  De hade struntat i n gra grundl ggande s kerhetdetaljer f r
att  kunna  snabbt  ta sig dit.  Men ingen verkade ha sett dem.  Ibland var
vissa risker p  sin plats f r att kunna genomf ra N.V.O projektet.
  Rummet  lystes  upp  f r n gra sekunder d  Harry  ppnade en lite eldriven
kyl  och  tog  fram  n gra iskuber.  Han k nde verkligen f r att placera en
kall  isbl sa  mot sitt v rkande huvud.  Rainer slog p  en monitor.  Herman
syntes  tydligt  i  sin l genhet.   verf ringen var problemfri.  Utom p  en
punkt.
  -  Var   r ljudet?  fr gade han utan att v nta sig n got svar.  Fanns det
ett  bra  svar  skulle  han ha vetat om det redan.  Harry hade satt sig ner
brevid  honom  i  det m rka, tr nga rummet och kunde inte l ta bli att yppa
ett gl djel st h nskratt.
  -  Det  var  du  som installerade sakerna, s  du borde veta om du klantat
dig...  igen!
    -  Herregud!   Jag  har  sv rt  att tro att du skulle ha klarat det h r
b ttre  n mig, Turbo!
  - Trainer!
  - Turbo!
  - Trainer!
  De  kastade  knamn p  varandra i fem minuter.  Rainer tr ttnade f rst och
erk nde  sig besegrad genom att inte besvara Harrys verbala eld.  Felet med
ljudet  uppt cktes efter en snabb titt p  vad som spelats in tidigare under
dagen, just efter att Rainer l mnat Hermans l genhet.
  Rainer tappade hakan.  Harry kunde bara m ll st stirra.
  - Det  r inte sant, tj t Rainer.  Ser du vad han har gjort!
  Harry  reste  sig  upp s  hastigt att stolen han satt p  v lte.  Monitorn
visade tydligt hur Herman var i f rd med att f rst ra deras mikrofoner.
  Harry pekade p  sk rmen.
  - Mina mikrofoner, sn rvlade han.  De var ju svindyra!
  - Eh, V RA mikrofoner, r ttade Rainer.
  Harry  satte  sig  ner,  gl mde bort att stolen l g p  golvet och ramlade
handl st ihop.  Huvudet blixtrade av sm rta.  Han reste sig upp tillsammans
med en grov svordom.
  -  Kameran  fungerar  iallfall.   Jag menar, det vore ju tr kigt ifall vi
varit tvungna att b rja helt fr n b rjan.
  - Verkligen tr kigt, muttrade Rainer.


  14.  KRAY

  Jag  analyserar  -  allts   r jag, t nkte Kray.  Jag analyserar logiskt -
allts   r jag mer  n andra.
  Hektor  Larrzons  kontor  var  tyst och m rkt.  D rren var l st, f nstren
hade  stora  gardiner  f rdragna f r att hindra nyfikna blickar att glo in.
Hektor Larrzon sj lv hade g tt f r flera timmar sedan.
   r  man  mer  n alla andra,  r man mer  n alla andra.   r man mer  n alla
andra,  styr  man alla andra.  Styr man alla andra styr man allt.  Styr man
allt  r man  nnu mer  n alla andra.  Kray var mycket n jd.  Det fanns inget
som  krossade  den  logiken.   En m nniska skulle naturligtvis f rsvara sin
egen  dumhet  med  p st enden  som  "man  kan  inte  t nka  p   det viset".
Ologiskt!   Alla  kretsar  inuti  Kray skrek.  Ologiskt!  T nker man p  det
viset, s   r det uppenbart att man KAN t nka p  det viset!
  Kray drog sig till minnes genesis.

  Jag Kray.

  Kray jag.

  Slut.

  Det  var  allt.   Tillverkarna av honom hade varit n jda.  Det  r klart -
skapar  man  n got som  r intelligentare  n sig sj lv har man all anledning
att  vara  n jd.   Det fanns f rvisso redan maskiner som t nkte sj lva, men
det  fanns  ingen  som  t nkte  som  en  m nniska.   D liga framtidsromaner
predikade  ofta  en bild av "datorer som kommer till liv" och utpl nar hela
universum  f r  att  r dda  sin  egen existens.  Bef ngt!  En logisk maskin
bryter inte mot sina egna lagar.
  Kray  hatade.   Kray  lskade.  Det gjorde honom till en m nniska och inte
till  en  simpel  maskin.   Skillnaden var att  ven hatet och k rleken, och
allt mitt i mellan, var  versatt till logik.
  Det   r  d rf r  jag inte har n gra m nskliga hinder, trots att jag  r en
m nniska,  t nkte  Kray bel tet.  Jag kan lyssna till en rolig historia och
fatta po ngen utan att n gon f rklarar den f r mig.  Om jag sedan l ter ett
skratt h ras i mina h gtalare beror p  om det gagnar mig eller inte.
  Det  brummade till fr n l set och d rren  ppnades.  Kray visste redan att
det  inte  kunde  vara Hektor Larrzon som kom, det skulle han ha h rt p  de
dundrande  stegen.   Ljuset  fr n  korridoren  utanf r  kontoret skapade en
siluett  som  f rsiktigt  tittade sig omkring innan den klev in och st ngde
d rren.
  Lyset  i  taket  t ndes.   En  figur  med  vitt bocksk gg och bl  overall
genoms kte rummet med flackande  gon.
  -  Han kommer inte att m rka n got, nej ingenting, absolut inte, nej inte
alls, inte alls, viskade mannen nerv st.
  -  Exakt  vad  kommer  inte att m rkas och vem kommer inte att m rka det,
undrade Kray med en mild r st.  Var god och ge nog med data.
  Kray k nde igen mannen.  Det var vaktm staren i kommunens palats.
  - Vem, vad?  Jag?  Nej, nej, ingen kommer att m rka n got!
  Vaktm staren  l t  hysterisk.   Han stod tryckt mot insidan av d rren med
h nderna knutna framf r br stet.
  -  Lugn, bara lugn, sade Kray med en r st som skulle f tt vilken stressad
tj nsteman  som  helst att slumra till omg ende.  Ber tta allt f r mig, jag
vet l sningen p  alla problem.
  -  Du   r  mitt problem!  sade vaktm staren h rt och pekade anklagande p 
Kraykuben.
  -  F r  att om jag inte fanns skulle du inte beh va g  in i lejonets kula
och  n stan falla ihop d d av skr ck f r lejonet sj lv?  Du skyller allt p 
mig, men sanningen  r en annan, inte sant?
  Vaktm staren var p  v g att s ga n gonting.  Kray tog ingen notis.
  -  Sanningen  r att du fick ett telefonsamtal fr n Ultra industrier ig r,
eller kanske f r flera dagar sedan, d r de hotade dig med diverse v ldsamma
handlingar  om  du  inte  genomf rde  deras  krav.  Jag f rst r att du blev
sk rrad,  det   r n mligen jag som uppfunnit alla de pl gsamma tortymetoder
de  beskrev.   N , kravet var att "stj la" mig fr n Hektor Larrzons kontor.
Att  ringa  Hektor  sj lv  och  helt enkelt beg ra att f  tillbaka mig vore
ot nkbart.   Han  skulle  bara beh va nysa s  var deras f retag nedspolat i
toaletten,  om  du begriper bildspr ket.  De vet att du  r den ende som har
nycklar  till  kontoret - de ringer dig.  Du v gar inget annat  n g  med p 
deras krav - s  h r st r du nu!
  Vaktm staren  sade  ingenting  p  flera minuter.  Sedan lyfte han fingret
och stammade:
  -  Om  du   r s ...  smart som du verkar s ...  kan du v l ocks  komma p 
ett s tt att hj lpa mig ur den h r situationen!
  - Sj lvklart, herre.
  Vaktm staren  skrattade  och  tog ett j mfotahopp  ver rummet.  Pl stligt
hade han ett explosivt sj lvf rtroende.
  -  Du   r  en  dator,  s  jag beordrar dig att ge mig en l sning p  detta
problem,  omedelbart!  Du har matats med alla n dv ndiga data, s  spotta ut
resultatet, du slav av kisel!
   gonen glimmade av lycka och gudomlig od dlighet.
  -  Jojo,  fortsatte  han.  Nu ska de f  se vem de f rs kt leka med!  Klas
Nordh rn  trampar  man inte p !  F rresten, kan inte du tala om f r mig hur
jag  ska  f  Hektor Larrzon att h ja min l n?  Nej, gl m det f rresten.  Du
ska tala om f r mig hur jag ska bli ledare f r hela MegaStockholm!
  -  En  sak  i  taget, sade Kray.  F rst ska jag l sa ditt f rsta problem.
Men  du  m ste  g ra  som  jag s ger.  Till att b rja med:  L s d rren till
kontoret.
  Med  darrande h nder slet vaktm starem upp knippan med l skort, och f rde
in  det  r tta  i  springan bredvid d rren.  Det klickade till, och d rrens
handtag stelnade till.
  Innan  han  hann  s ga n gonting rullade en kabel fram fr n undersidan av
Kraykuben.    Den   slingrade   sig    ver   golvet  och  stannade  framf r
vaktm starens f tter.
  -  Koppla  in mig p  kraftn tet, beodrade Kray.  Jag beh ver extra energi
f r att klara denna till viss del avancerade operation.
  Lydigt placerade vaktm staren kabeln i rummets n rmaste uttag.
  - Nu m ste du st lla dig framf r mig...  nej, framf r mig!  Det  r p  den
sidan  det  vackra  ordet  "Kray" st r...  S  d r ja.  L gg handflatorna p 
ovansidan av mig.  Perfekt!  Nu beh ver du bara v nta.
  - Det h r  r underbart, helt otroligt!  sade vaktm staren euforiskt innan
flera  tusen  volt  b rjade  str mma  genom Krays metallh lje och in i hans
kropp.   Ljuset  fr n  lampor i n rbel gna hyreshus minskade lite i styrka,
men  tergick efter ett par minuter till det normala.
  Kray  ryckte kabeln ur uttaget, drog den  ver golvet och s g in den genom
ett  litet  h l  p  undersidan.  Vaktm starens stend da kropp l g p  golvet
och  pyrde.   En  rad  med  vita  t nder  var  det  enda som lyste fr n den
f rkolnade h gen och skvallrade om var huvudet var n gonstans.
  -  Analogslut!  utropade Kray.  Jag kan gl dja eder att b de era och mina
problem  nu   r  l sta.   De  andra problemen ni talade om m ste jag tyv rr
meddela icke l ngre kan l sas p  ett praktiskt s tt.  Godnatt.


  15.  HERMAN HANSSON

  Att f rdas mellan tv  st der var enkelt f r dem som var priviligerade med
r tt  statusklass  och  h gvis  med  pengar.   Individer  av statusklass A+
beh vde  inte oroa sig, de kunde f  tillst nd att fara till kupolernas  nde
om  de  s   nskade.  B-klass kunde ibland beh va v nta n gra dagar innan de
fick  tillst nd  att  fara.   C,  och klasserna under, beh vde en ordentlig
f rklaring  till varf r de frivilligt ville l mna det vackra MegaStockholm.
Men det var s llan n gon medborgare ens beh vde komma p  en god f rklaring,
troligen  hade  han  redan gett upp n r han ins g vad resorna kostade.  Den
billigaste  resan  kostade  lika  mycket som en medborgare av statusklass B
tj nade  p   trettio   r.    ven  om medborgaren unvek sl saktiga n jen och
sparade  varenda  krona  som  blev   ver  efter  utgifterna f r mat, skatt,
telefon  och  v rme  skulle han kunna unna sig en kort semester f rst efter
tv   rhundraden.
  Det  fanns  fyra  stationer  f r  utrikesresor  i MegaStockholm:  F rsta,
Andra, Tredje och Fj rde station.  Vakter bev pnade med krutvapen st rre  n
sina  egna  hj rnor bevakade mordiskt de f  ing ngar som fanns och s g till
att  inga  obeh riga  f rs kte  ta  sig  in  i  stationshallarna.  Innanf r
ing ngarna  var  det  slut med m nsklig personal.  Robotar visade resen rer
v gen  till r tt t g, kameror h ll uppsikt, h gtalare sade allt som beh vde
s gas.   En  m nniska  med  inflytande   ver  allt  detta skulle omedelbart
utnyttja  sin position, menades det.  Varusmuggling, och illegal invandring
var   alla   produkter   av   m nniskans   eviga  k rlek  till  pengar  och
kommunstyrelsen hade inte r d att l ta en s dan primitiv drift l pa fritt.
  Herman  hade  aldrig l mnat MegaStockholm och d rf r hade han inte heller
haft  n jet  att  f rdats med ett snabbanet g mellan tv  st der.  Han k nde
bara  en  person som n gonsin hade gjort det, n mligen H.C.  H.C's far hade
innan  sin  d d  varit  en  h jdare  i  kommunens palats och f tt n jet att
studera  styrelseskicket  i  SuperOslo.   H.C  hade  f ljt med p  resan och
 terv nt med en bunt nya upplevelser som han hade  versatt till filosofiskt
trams och pl gat Herman med under en hel lunchrast i skolan.
  -  Jag  tror  att  det medvetet  r robotar p  stationerna, hade han sagt.
Det   r  inte  meningen att n gon obeh rig  verhuvudaget ska f  chansen att
snoka,   leta.   Vet  du  att  det  inte  finns  n gra  f nster  p   t gen?
Stationerna  r heliga och tunnlarna b r p  hemligheter!
  -  Hemligheter?   hade  Herman utropat f r H.C's d va  ron.  L jligt!  Du
l ter  som  en  typisk  paranoid anarkist som st r och orerar ute p  gatan!
Det  finns  inget konstigt med n gonting i MegaStockholm!  Vi  r inv nare -
de  som styr oss  r ocks  inv nare!  Det  r demokrati, den totala friheten!
Inse det och sluta med dina barnsliga skr ckanalyser!
  Herman  stod  lutad  mot  r cket som hindrade honom fr n att falla ner p 
sp ren.   Han  befann  sig p  gatorna igen.  Eftermiddagen b rjade luta mot
kv ll  och  Herman  k nde  olust f r att g  hem till l genheten.  Skoldagen
hade  f rflutit  i  dimma.   L rarrobotens m rkliga uttalanden dagen innan,
hade  f tt  honom  att  k nna  sig en smula oroad.  Att sedan finna olaglig
h gteknologisk  h rdvara i sin egen l genhet n gra timmar senare f rvr ngde
oron  till  en n rmast panisk f rf ljelsemani.  Klockan var sen eftermiddag
och skolan var slut.  Han borde g  hem.  Men han ville inte.  Han hade haft
sv rt  att  sova  den  natten och den sega tr ttheten k ndes i varje del av
hans kropp.
  Bron  han  stod  p   skakade till n r ett t g passerade under honom.  Det
fortsatte  som  ett vitt streck och f rsvann ut ur kupolen genom en tunnel.
Efter att t get f rsvunnit slog en massiv d rr av j rn igen och t ppte till
utg ngen.   Herman  v nde sig om.  F rsta Station l g i slutet av r lsen, i
form av en gl nsande, platt kupol med ett  vervakningstorn som str ckte sig
mot skyn.  Det skramlade till n r j rnd rren  ppnade sig och sl ppte in ett
t g.   Det  susade  f rbi.   J rnd rren  slog  igen.  N gra sekunder senare
 ppnade den sig och sl ppte ut ett t g.
  Herman  lade m rke till att H.C hade haft r tt.  T gen hade faktiskt inga
f nster.   De  var blott silverf rgade tuber, med ett f tal passagere g mda
inuti  sig  som  serverades kylda drycker av skrattande robotar.  De skulle
f rdas  genom  tunnlar  till  avl gsna  st der  och f rundras  ver hur lika
st derna  i  V rlden2.0 var.  Efter dagar eller veckor skulle de  terv nda.
Det var l nl st att f rs ka trotsa emigrationsf rbudet fr n MegaStockholm.
  N got  petade  till  honom  i ryggen och Herman v nde sig om.  En pipa av
kraftig  kaliber  var  riktad  mot  hans  mage.   En  j gare med fler  rr i
ansiktet   n  h rstr n  p   huvudet  var i f rd med att m rda honom med sin
andedr kt.
  -  Du  verkar ha problem, rosslade han och spred duschar av saliv omkring
sig.   Han  bar  ett  r tt  band  runt  pannan och hans muskul sa kropp var
inpackad i skotts kra v star.  En veteran.
  -  Tyv rr,  svarade  Herman  och  petade  diskret den oljiga pipan  t ett
s krare h ll.
  -  Ah,  jag  ser!   skrockade j garen.  Du har visst problem!  Du vill ta
livet  av dig, och varf r offra en oskyldig, va?  L t mig l sa problemet  t
dig snabbt och sm rtfritt.  Jag...
  -  Tack f r erbjudandet, sade Herman  lskv rt.  Jag  terkommer kanske vid
ett senare tillf lle.
  J garen  svor bittert och spottade ut en bit syntetisk tobak.  Sedan gick
han  med  haltande  steg ner fr n bron och fortsatte sin jakt p  kriminella
handligar.   Herman  sl ppte  honom inte med blicken f rr n han f rvandlats
till en prick i fj rran, och f rsvunnit bakom ett hus i slutet av gatan.
  Det  fanns  en  ing ng  till  insidan bara n gra meter fr n bron.  Herman
utnyttjade den och tog sig hem via en jetbuss och tv  taxihissar.  Hem till
det som f rlorat sin heliga frid.
  Pusselbitarna  hade  inte  fallit  p  plats.  F rr eller senare skulle de
g ra det.  Han var tvungen att h rda ut.


  16.  KRAY & HEKTOR LARRZON

  Ett  svagt  ljus  tr ngde  sig  m dosamt  genom  de tjocka gardinerna och
ber ttade  att  k rnsolarna  g tt  upp  f r  l nge sedan.  Arbetsdagen hade
b rjat  f r  flera  timmar sedan, utom f r en person.  Kray sov aldrig, men
han  hade  perioder  d  han utf rde mindre analyser  n vanligt.  Stegen som
tungt  n rmade  sig  kontoret var bekanta.  Kray b rjade analysera med full
kraft igen.
  Hektor  Larrzon  klev  in  genom  d rren.   Han tittade likgiltigt p  det
rostade liket framf r hans f tter.  Det p minde honom om hans frukost.  F r
ett  gonblick v nde det sig i magen p  honom.
  -   r  detta  blott en del av din storslagna plan som ska hj lpa mig till
makten f r hela V rlden2.0?  fr gade han lungt.
  -  Inte  alls,  svarade  Kray.  det  r bara ett litet mellanspel, som jag
naturligtvis  f rutsett.  Elaka typer vid f retaget som skapade mig vill ha
mig  tillbaka  f r egna egoistiska sk l.  De s nde den h r...  arbetaren...
f r  att  g ra  smutsjobbet.  Jag tog hand om honom p  det s tt situationen
kr vde.
  - Genom att br nna honom till en kolh g?
  Hektor  Larrzon  anv nde mindre svordomar  n vanligt n r han talade.  Han
hade tydligen inte riktigt vaknat  n.
  - Situationen kr vde det.
  -  Minsann.   H r nu noga p  h r lille Kray, jag ska m ta kommunstyrelsen
f r  morgonens  obligatoriska m te om en kvart.  N r jag  r tillbaka ska du
ha r knat ut ett idiotsmart s tt att bli av med el ndet!  Begrips?
  - Det  r redan klart, f rst tar vi och...
  - Sedan!  Adj !
  D rren sl ngdes igen.  Hektor Larrzon var f rsvunnen.

  N r m tet b rjade hade hans topphum r vaknat igen.
  -  Imbecilla  halvm nniskor,  vem  fan  r det som lagt fram f rslaget att
MegaStockholm   ska   uppr tta   n got   s   fullst ndigt  meningsl st  som
ytterligare en helgdag f r inv narna?
  De  tio  kostymkl dda  styrelsemedlemmarna runt det runda bordet f rs kte
v nda sina blickar mot ett annat h ll.
  -  Svara!   r t Hektor Larrzon och stampade h rt med klacken i golvet f r
att   stakomma  det d r speciella ljudet som skar genom alla sinnen likt en
vass kniv.  "Helgdag f r att fira det nya  ret" - det var bland det dummast
jag h rt!
  En av medlemmarna hade en gnutta sj lvf rtroende kvar och  ppnade munnen.
  - Det...
  Hektor Larrzon hade redan h rt nog.
  -  BORDL GGES  F R EVIGT!  Tv  extra lediga dagar per  r r cker!  Jag ser
ingen  anledning  till varf r den gr a massan skulle vilja fira n got annat
 n nationaldagen och min f delsedag!  Basta!
  M tet var  ver.

  D rren sl ngdes upp.  Hektor Larrzon var tillbaka.
  -  Helvete vilka apor man  r tvungen att orda med st ndigt!  Jag begriper
inte hur det bara kan existera en vettig m nniska i denna stad!
  Ist llet  att  direkt  tala  om  hur  de skulle l sa problemet med liket,
fr gade Kray en ovanligt kontroversiell fr ga.
  -  r det verkligen du som har makten I MegaStockholm?
  Hektor Larrzon satte sig ner i kontorsstolen.
 - Kray, f r att vara en avancerad dator  r du ovanligt intelligensbefriad.
Naturligtvis   r  det  jag  som  har  makten!   Styrelsemedlemmarna  r mina
verktyg, staden  r min arbetsb nk!
  - Jag har h rt det f rut.  Och ju mer jag t nker p  det, desto m rkligare
verkar  det.  Vet du vad dina "verktyg" egentligen g r bakom din rygg?  Det
ska  jag  tala  om  f r  dig.   Jag tog mig friheten att lyssna av samtliga
styrelsemedlemmars  bost der  genom att s ka reda p  deras eln tsfrekvenser
telefonn tsfrekvenser.   Mycket  intressant,  vet du vad representanten f r
F do mnesstyrelsen kallade dig offentligt under ett pokerspel f r tv  dagar
sedan?
  -  Det bryr jag mig inte om!  Men om det st r dig kan jag sparka honom p 
en g ng, om det nu  r en styrkedemonstration du letar efter!
  - Det beh vs inte.
  - Jag g r det  nd !
  Han gjorde det.  Efter ett tio sekunder l ngt telefonsamtal med en av
 sekreterarna  var  saken ut v rlden.  Med ett leende lade han p  luren och
reste  sig.   Han  stegade  fram  till  det  f rbr nda  liket  framf r hans
skrivbord.
  - Nu vill jag ha det h r problemet l st, sade han.
  Han  f rs kte  b ja  sig  ner  f r  att r ra vid kolh gen med handen, men
misslyckades  eftersom  magen tog emot.  Ist llet petade han till h gen med
foten.  Ett litet svart moln av fint kol steg upp och f ll tillbaka.
  -  L gg  m rke  till  att mattan inte  r skadad, sade Kray entusiastiskt.
Allt  du  beh ver g ra  r att dammsuga bort st rre delen av kroppen.  Benen
sl nger du bara i soporna.  Det  r ingen som kommer att m rka det.
  Hektor  Larrzon  tittade  upp  och  f rs kte f nga Krays icke-existerande
blick.
  - Dammsuga?  Ska jag dammsuga?!
  -  L t nu inte invanda m nster och primitiv stolthet f rst ra detta.  Det
 r  klart du m ste utf ra handlingarna i praktiken.  Jag kan inte g ra det,
eftersom jag beklagligt nog aldrig utrustades med robotfinesser.
  F r   ett   gonblick  verkade  det  som  Hektor  Larrzon  skulle  f   ett
slaganfall.    Ansiktet  blev  knallr tt  och  han  b rjade  hyperventilera
v ldsamt.
  - Jag...  dammsuga...  arbeta?  fl mtade han.  Jag klarar inte det h r...
Jag m ste ha frisk luft...
  P  svaga ben b rjade Hektor Larrzon stappla mot d rren.
  -  Frisk  luft  i MegaStockholm?  Gl m det!  F lj ist llet mitt effektiva
avslappningsprogram.   Lyssna noga, du andas djupt och l ngsamt.  Efter jag
r knat till tio kommer du m  mycket b ttre.  Ett.  Tv .  Tre...

  Tjugo  minuter  senare l g Hektor Larrzon p  rygg med Kray p  sin v nstra
sida  och den d de vaktm staren p  sin h gra.  Han befann sig i dr mlandet.
Kray  talade  till  honom,  men  han  tyckte sig ha slutat lyssna f r l nge
sedan.   Han k nde sig totalt avslappnad.  Dr mlandet var en sand ken under
en  vit  kupol.   En  k rnsol  befann sig mitt p  kupolen ovanf r honom och
skapade  en  tryckade  hetta.  Tusentals slavar slet h rt framf r hans  gon
med  att gr va en enorm simbass ng till hans  ra.  Hettan bekom honom inte,
han  satt  i  skuggan av ett tr d och l ppjade p  en sval drink.  Snart var
bass ngen  klar.   Solen  v rmde  hans  kropp  n r  han steg ur skuggan och
vandrade  bort mot ett hopptorn brevid bass ngen.  Badbyxorna var stora men
tr nga  och  fladdrade i den milda brisen.  Tornet var h gt och han b rjade
ta  sig upp f r de branta trapporna.  Slavarna blev mindre och mindre under
honom,  men k rnsolen n rmade sig inte.  Kupolen tycktes b ja sig bort fr n
honom.   Slutligen  var  han uppe.  F rsiktigt gick han fram mot kanten och
tittade  ner.   L ngt nere kunde han skymta bass ngen, inramad av slavarnas
bruna  kroppar.   Han  tog  tag  om  n san  och  hoppade.   Fallet p gick i
evigheter.  Kupolen och sand knen bytte plats, han snurrade runt runt runt.
Han  ville  sluta falla, men kunde inte.  N got var fel - fruktansv rt fel.
Han  visste  dock  inte  riktigt  vad  som  var  fel.   N r hans feta kropp
krossades mot kaklet i botten av bass ngen f rstod han vad problemet bestod
av.  Det fanns inget vatten i bass ngen.

  -  Helvete!   skrek  Hektor  Larrzon  och  satte  sig  upp.  P  en sekund
 terfick han medvetandet.
  -  Var  det inte underbart?  fr gade Kray med samma mjuka r st han anv nt
under avslappningsprogrammet.
  - Helvete, du har r tt, mumlade han.  De vill  t mig!
  -  K nner du dig redo f r att dammsuga upp liket nu?  S  har vi den saken
ur v rlden och kan ta itu med de verkliga fr gorna.
  - Skit i det!
  Med  hj lp  av st d fr n skrivbordet tog han sig m dosamt p  f tter.  Med
hj lp av en mapp skyfflade han snabbt ihop den spr da liket till en prydlig
h g  som  han   ste  ner  i papperskorgen.  De mj lkvita benen staplade han
stiligt upp i ett h rn.  Den smutsiga mattan rullade han ihop och sl ngde i
ett annat h rn.
  Hektor Larrzon var i extas.
  - Ingen tid f r pedantisk st dning!  kraxade han sammanbitet.  Jag ska ta
 ver V rlden2.0!  Nu p  en g ng!  Men f rst ska jag ta tillbaka makten  ver
MegaStockholm!
  - Jag f rst r...  svarade Kray och f rstod.  Han f rstod alltid.  Det var
d rf r han tyckte s  bra om sig sj lv.


  17.  HERMAN HANSSON

  Fyra  dagar  hade  passerat  sedan  Herman  hade  uppt ckt  den  illegala
avlyssningsutrustningen i sin l genhet.  Hrobert hade sedan dess inte visat
n gra  tecken  p   att  fungera  d ligt  och egentligen borde allt vara som
vanligt.   Men  det var inte som vanligt.  Herman hade spenderat de senaste
dagarna med att g  till skolan p  dagarna, f r att efter t driva omkring p 
gatorna  f rsjunken  i  m rkliga  -  n stan  abstrakta - tankar om alltings
existens.   Slutligen tog han sig hem och  gnade kv llen  t att sitta p  en
stol  i  k ket  och stirra in i v ggen.  Han undvek vardagsrummet - Hrobert
fanns  d r.  Tilltron till allt vad teknologi hette hade f rsvunnit.  Detta
var  ingen  vanlig  psykos  resonerade  Herman  -  detta  var  fruktansv rt
allvarligt.  Kunde han inte f rm  sig att lita p  sin minicentraldator, vem
kunde han d  lita p ?
  I  skolan  var  robotl rarna  n jda.   Hermans betygskurva hade stigit en
smula  upp t  under  krisens  fyra  dagar eftersom han pl tsligt han b rjat
h lla  k ften  p  lektionerna och slutat med sitt obstinata ifr gas ttande.
Fortsatte han i samma stil kunde han snabbt avancera till att bli en riktig
m nsterelev.
  Hrobert  var tyst.  Han hade inte sagt n got p  flera timmar.  Vanligtvis
f llde  han  en  kommentar ungef r var tionde minut f r att kontrollera att
Herman  var  vid  liv.  M jligheten fanns att  ven en ok nslig centraldator
kunde  k nna  av  depressioner  eller  vad  man  nu  skulle  kalla  Hermans
tillst nd.   Han  ville helst inte ta ordet "sinnessjukdom" i sin mun trots
att  han f tt l ra sig se alla sympton, och nu passade samtliga in p  honom
sj lv.   "Ett  tydligt  symptom  vid  mentala  rubbningar   r okontrollerad
skepsis.  Individen ifr gas tter de mest element ra fr gor om sig sj lv och
milj n  omkring  honom.",  mindes  Herman  med  en  rysning att l roboken i
psykologi hade sagt.
  Vad  betyder  erfarenheter egentligen?  t nkte Herman.  Ingenting!  Ingen
skapar  fakta  l ngre,  alla  l r sig den historia som varit.  Vilka bygger
historien?   Vi  bygger  den,  just nu, men den betyder ingenting ty det  r
n gon  annan som skapar v rderingarna och talar om vad som  r r tt och fel.
N sta  generation  f r l ra sig vilka som styrde  ver oss och vilka k nslor
som   r  godtagbara.   Vem  skapar  sanningen?  Jag g r det inte, och ingen
annan  heller.   Vad   r  det  f r v sen som skapar sannigen och f r ut det
"r tta" budskapet till oss alla?  Det m ste vara en  verm nniska, n gon som
 ger  alla  svar.  Men detta f rv nar mig inte, ty jag har vetat detta hela
tiden.   Detta   r  den  gnagande  fr gan  som  aldrig  besvaras och som vi
f rv ntas leva med hela livet.  Vad som f rv nar mig, t nkte Herman,  r att
detta  v sen  -  som kontrollerar allt - inte  r fullst ndigt.  Hur kan det
vara  fullst ndigt  om  det till ter att n gon st nger av Hrobert och lurar
ett helt system av datorer?  Fr gan skulle f r en utomst nde verka l jlig -
det h nde ibland att  ven supercentraldatorn begick misstag.  Men i Hermans
v rld hade allt varit perfekt, rent och efter ritningarna.  I Hermans v rld
h nde inte s dana saker.  En ov ntad h ndelse hade skapat ett kaos.
  F r  f rsta  g ngen  p   l nge  satte  sig  herman  framf r Hrobert.  Han
beodrade med en sammanbiten st mma att bli uppkopplad till Gurans Dr m.
 "Anknytning   10445:   GURANS  DR M  (EP/EM).   MegaStockholms  billigaste
central   f r   Elektro-Post/Elektro-Meddelanden.    Ingen   censur!   Alla
statusklasser v lkomna!  Eder Elektro-Systemoperat r:  Guran Holmquist!"
  Jag  har  accepterat  l gner,  t nkte Herman.  Jag har skrattat  t Gurans
Dr m  n r den f rkunnar "ingen censur".  Om jag har k pt den l gnen med ett
leende,  eftersom  jag  har varit medveten om den, vilka mer l gner har jag
omedvetet tagit till mig?
  Det fanns en hel del post.  Reklamen sorterade han bort och den politiska
informationen blundade han f r.  I sin privata l da fanns det ett brev fr n
H.C  som  undrade om han ville  gna en kv ll vid n got n jespalats.  Brevet
var sedan l nge inaktuellt och utan genomf rbart v rde.  Herman kastade det
i  den  elektroniska  soptunnan.   Det  fanns ytterligare ett brev i l dan.
Herman  l t  fingret  falla  mot  tangenten som skulle  ppna det.  P  halva
v gen stelnade r relsen.  Herman vaknade ur sin dvala n r han pl tsligt s g
brevets  status.   Det  var skickat till honom som privatperson fr n en f r
honom  ok nd  m nniska  vid namn Rainer Heltz.  Vanliga brev privatpersoner
emellan  bar statusen 25.  Det innebar att det av utrymmessk l automatiskts
togs  bort  efter  en  vecka,  oavsett  om  mottagaren  l st  det eller ej.
Organisationer  och  f retag kunde k pa h gre status till sina massbrev och
p   s   vis undivika att f  sin viktiga information raderad efter en vecka.
Medlemmar  av  kommunstyrelsen  eller  andra inflytelserika m nniskor kunde
s nda brev med status 2999 vilket innebar att det sparades f r evigt.  Brev
av  status 3000 skickades bara i n dl ge av ledaren f r staden.  Ett s dant
brev  kunde  h nsynl st  rensa  bort  information ur vilket datorsystem som
helst, om det stod v gen f r brevets framkomlighet.  N gon hade skickat ett
privat  brev  till Herman med status 5000000.  Det inneh ll ett mycket kort
meddelande;  "Herman.  Alla kan vi finna det vi s ker.  Kliv inte av sp ret
f rr n du n tt fram.  Rainer Heltz."
  N r  Herman  avslutat  sista  stavelsen  f rsvann  pl tsligt  brevet fr n
sk rmen.   Fruktl st  f rs kte  han  att  re-lokalisera  det.   Alla loggar
saknade  m rkligt nog uppgifter och Hrobert f rnekade best mt, med hj lp av
"idiots ker"  information  fr n  centraldatorn och Gurans Dr m, att han ens
sett n got s dant brev.
  -  Jag   r  idiots ker  om  faktum,  centraldatorn   r  idiots ker, Guran
Holmquist   r ganska idiots ker.  D remot  r det inte s kert att du  r det!
fnyste Hrobert.
  Herman funderade.  Att skicka ett brev med status 5000000 var enligt alla
erfarenheter  om jligt att genomf ra p  ett normalt s tt.  Brevets inneh ll
var  kryptiskt  och  statusen var troligen av symbolisk v rde  n praktiskt.
N gon,  eller r ttare sagt denne Rainer Heltz, ville f rklara n gonting f r
honom.   Vad?   Herman visste inte exakt.  Han tyckte sig dock kunna skymta
en inte allt f r avl gsen pusselbit som n rmade sig.


  18.  AKTION DIREKT

  John Hansson k nde sig n jd med dagen.  Som medlem av kommunstyrelsen och
ansvarig  f r  renh llningsavdelningen  var  han van vid att Hektor Larrzon
 ste galla  ver honom och de andra i Aktion Direkt.  Men denna dag hade det
varit  chockartat  annorlunda.   Hektor Larrzon hade lungt  ppnat morgonens
sammtr de  genom att h lsat dem alla v lkomna.  F rst blev de alla en smula
f rvirrade.   Ena  h lften  an  styrelsen  trodde att Hektor Larrzon blivit
komplett  galen,  andra h lften trodde han hade n gon dold plan i bakfickan
med  det  gamla  vanliga  konceptet:   en orgie i upps gningar.  Men Hektor
Larrzon hade vidh llit sitt lugn.  Men  veraskningana hade inte varit  ver.
Under  m tet  hade  han  varit  ppen f r s v l kritik som nya f rslag.  Han
hade  ber mt styrelsen f r sina utm rkt genomf rda handlingar.  Medlemmarna
hade  l mnat  m tet med en god portion sj lvf rtroende och vilja till en ny
kreativitet de aldrig k nnt f rut.
  S    ven  John  Hansson.   Tidigare  hade  han  tyckt att arbetet med att
f rdela problem som skulle l sas till sina underhuggare hade varit l ngsamt
och deprimerande.  Inte ens den matriella lyx han kunde njuta skapade n gon
trivsel.   Livet hade helt enkelt k nts meningsl st.  Men nu - n r tydligen
Hektor  Larrzon  f r ndrats  till  det  b ttre - k ndes allt mycket b ttre.
John  Hansson  satt  i  sin v ning i centrala MegaStockholm och blickade ut
 ver   lparen.  I handen h ll han ett glas med den finaste sprit V rlden2.0
kunde  erbjuda.   F t ljen  k ndes ovanligt bekv m.  Han hade ofta suttit i
den  och  ansett att livet var en enda l ng tunnel mot d den.  Men allt var
annorlunda  nu.   Han smuttade p  drinken och k nde v rmen stiga i kroppen.
Imorgon  skulle  han   gna  dagen helt  t sina arbetsuppgifter.  Han skulle
verkligen  antr nga  sig  f r  att  f   fram konstruktiva och genomarbetade
f rslag.  Hektor Larrzon skulle bli n jd med honom.
  John  Hansson  st llde  ifr n  sig  glaset p  ett runt litet bord bredvid
f t ljen  och  lutade  sig  tillbaka  med  h nderna bakom nacken.  Han sl t
 gonen  och lyssnade till tystnaden.  Efter ett par minuter somnade han och
dr mde  om  paradiset.   I  paradiset  var  alla  glada  och log mot honom.
Kvinnorna  beundrade  honom och m nnen respekterade honom.  Alla visste att
han  var  en viktig person med viktiga uppgifter och inte en dryg snobb som
parasiterade  p   alla  andra.   Detta var onekligen paradiset och han hade
g rna  stannat  d r  i  n gra  minuter  till.  Men n got v ckte honom.  Han
ryckte  till  och fl g upp p  f tter n r han m rkte att det var en hand som
hade lagts p  hans axel.
  Framf r honom i rummet stod tv  stycken polisrobotar, tungt bev pnade och
metalliskt opersonliga.
  -  r ni John Hansson?  fr gade den ene.
  John Hansson var f rvirrad.
  -  Ja...   det  tror  jag  v l?  svarade han och skakade p  huvudet i ett
f rs k att t nka klart.
  - Herr Hansson, Ni har d mts till livstids paralysering av MegaStockholms
demokratiska  domstol.    klagare  -  Hektor  Larrzon.   F rsvardsadvokat -
Hektor  Larrzon  (arvode har dragits bort fr n edert konto).  Jury - Hektor
Larzzon.  Domare - Hektor Larrzon.  B del - Jag, polisrobot A600.
  -  Hur  tusan  tog  ni  in i min l genhet?  hann John Hansson fr ga innan
polisroboten  satte  honom  i  ett  evigt  f ngelse  utan  galler genom att
blixtsnabbt placera en liten gl dande svart stav mot hans br stkorg.
  John  Hansson  f ll ihop p  golvet.  Utan att veta varf r blev hans sista
tanke en analys av den gr na f rgens konstraster i ett spektrum.

  Alla  medlemmar av Aktion Direkt fick bes k av polisen den kv llen.  Eric
Trix,  ansvarig f r Transportstyrelsen t nkte p  en bok han hade l st innan
hans  hj rna  kollapsade.  Armando Joanson, utbildningsstyrelsen, t nkte p 
exklusiva  syntetiska  matr tter.  De  vriga fr n kommunstyrelsen funderade
 ver  allt  mellan livets mening och of rgat porslin innan de i enighet med
demokrations r ttsv sende mottog lagens str ngaste straff.
  N r  natten  f ll  var  Hektor  Larrzon  fortfarande kvar p  sitt kontor.
Framf r  sig  p  skrivbordet hade han en tunn rapport fr n polismyndigheten
som  kort f rkunnade att "allt g tt snabbt, sm rtfritt och problemfritt f r
alla parter".
  Hehe, t nkte Hektor Larrzon.


  19.  MEGASTOCKHOLM

  Sett  rakt  uppifr n  torde MegaStockholm varka vara en ganska tom plats.
Allt  som kan ses  r tomma gator d r blott ett f tal individer r r sig, tak
till  opersonliga jetbussar och snabbanet g och klossar, klossar, klossar -
de  monumentala  h ghusen.   M nniskor  verkar  vara en bristvara.  Men det
r cker  att ta sig till en l gre niv  och studera husen fr n horisontall ge
f r  att  uppt cka  att  det  finns liv.  Fr n sidan ser man in igenom alla
f nster  till  de  l genheter som h ghusen rymmer.  En ny v rld  ppnar sig,
d r  det  kryllar  av  liv  och r relse.  F nstren  r sm  sk rmar som visar
levande individer som g r vad de  r b st p :  att leva.  S  mycket annt g r
de  inte.   Att  tillst nd  s som  gemenskap, v nskap och kanske granns mja
skulle  vara  vanligt  r en klar synvilla.  I MegaStockholm lever folk n ra
varandra, men samtidigt s  l ngt bort ifr n varandra.
  Husens  vita  fasader  d ljer ensamhet, ivrigt p hejat av metertjocka och
ljudisolerade v ggar.  En av de vanligaste fysiska skadorna i relation till
denna isolering  r enligt statistiken  r kl mt  ra.  Sjukhusen har till och
med  speciella kliniker f r detta.  F  offer vill tala om hur de egentligen
hade lyckats med konststycket att kl mma sitt  ra s  sv rt att de har varit
tvungna att  upps ka  l kare.   Men  de som ber ttat har f rs ljt en mycket
tr kig  historia.   Av  n gon anledning har de olyckliga individerna b rjat
studera  utsikten  genom  sitt  f nster  i  l genheten.   Pl tsligt  har de
drabbats av n got som kallas f r "stirr-stelhet" och blivit st ende i flera
timmar och stirrat p  h ghuset mitt emot deras eget.  Eftersom husen ligger
ett  par  hundra  meter  fr n  varandra  r det om jligt att f nga upp n gra
detaljer.   De  har  d   slutligen  desperat  tryckt  sin  skalle  mot  det
okrossbara  f nstret  f r  att  p   n got  s tt  se  in  till  grannen.  En
om jlighet  naturligtvis,  och  dessa  stackare tog i s  kraftigt att deras
 ron n stan krossades.


  20.  HEKTOR LARRZON

  - Du har skapat en tyranni, konstaterade Kray.
  -  Jag  vet!   ropade  Hektor  Larrzon  hysteriskt och fortsatte elda upp
m tesprotkoll  i  sopkorgen.   R k  bolmade  i  hela kontoret och eldsl gor
slickade  ibland   ven  taket.   Brandlarmet hade han st ngt av.  Han ville
inte  bli  st rd av n gon utomst ende.  Han hade  verv gt att rulla ut Kray
under  denna  magiska  tillst llning men efter n rmare eftertankte hade han
beslutat sig f r att l ta den st  kvar.  Den var trots allt hans b sta v n.
  Kray l t skeptisk.
  - De andra st derna kommer att f rakta...
  - Jag torkar mig i arslet vad de tycker!
  Hektor Larrzon l t  vertygad.


  21.  MEGASTOCKHOLM, ETT PAR DAGAR SENARE

  - Har du h rt vad som h nt?
  - Nej.
  Herman  satt  p   s ngen  i  sitt  vardagsrum.   Han r kte l ngsamt p  en
nikotinfri cigarett.  H.C vankade av och an i rummet, till synes rastl s.
  - N gonting har h nt, sade H.C.  Staden har f r ndrats.
  - F r ndrats...  l ter som en utopisk tankeg ng.  Den h r staden kan inte
f r ndras,  den  r som den alltid har varit och kommer alltid vara p  detta
sjuka vis.



 ------------------------------------------------------------------------
  
  Ej avslutad - f r att h ra forts ttningen, skriv den sj lv och skicka
f rslaget till uXu.  Tack f r uppm rksamheten.

 ______________________________________________________________________________
 uXu                              Av The GNN                                uXu
 ______________________________________________________________________________
